Stoppa IPRED

Den personliga integriteten står inte högt i kurs hos politikerna. Inte ens de som kallar sig liberaler har sin ideologiska kompass inställd, det visade FRA-debaclet med all tydlighet. Men trots folkstormen verkar vissa inte ha lärt sig av tidigare misstag.

Nu är en ny övervakningslag uppe på bordet, IPRED. Som så ofta är det upphovsrättslobbyn i EU som ligger bakom. I korthet kan man säga att privata aktörer ska få större befogenheter än polisen när det gäller att jaga fildelare. De ska kunna begära ut namn bakom IP-adresser som misstänks fildela, och ifall internetleverantörerna inte samarbetar kan de drabbas av böter. Film- och skivbolagen tillåts också bygga upp register över misstänkta.

Enligt EG-domstolen behöver inte de enskilda medlemsländerna implementera detta. Men med den borgerliga regeringens track-record i de här frågorna hittills, ser det mörkt ut. Man blir rent ut sagt orolig, dock inte förvånad, när Folkpartiets stjärnskott, Johan Persohn, i SVT:s Debatt säger att lagen är en bra idé.

Nu är verkligen dags för de borgerliga att ställa in kompassen i rätt riktning, den liberala och frihetliga. Dessa typer av lagar hör inte hemma i en rättsstat. Det ska vara upp till polisen, inte skivbolag, att jaga brottslingar, enligt gällande lagstiftning.

Jakob

Försvaret på rätt väg

Äntligen ser det ut som att Sverige tar steget bort från den så kallade "allmänna" värnplikten. Mycket till allmän är den inte, då bara män är skyldiga att komma till mönstringen och endast 5 000 personer gör värnplikten varje år. Medan folk sätts i fängelse för att de inte vill delta är det andra som inte får tjänstgöra, trots att de vill.

Försvarsmakten tampas med otaliga problem, vilka alla härrör från omorganiseringen från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar. Samtidigt har inte våra försvarspolitiker, eller finansministern för den delen, gjort saker och ting lättare. Det har saknats en helhetssyn på försvaret och vilka uppgifter det ska ha idag och i framtiden. Vi minns ju alla hur försvarsberedningen slog fast att klimathotet var det allvarligaste hotet mot Sverige.

Rysslands invasion av Georgien har varit en väckarklocka. Politikerna har gått för långt i sin iver att nedrusta försvaret. Vi kan inte fortsätta tro att Sverige är en isolerad ö i den allt mer globaliserade värld vi lever i. Globaliseringen gör även hoten globala. Det är dags att formulera en vettig försvarspolitik, där det klart och tydligt framgår vilka mål försvarets beredskap och insatser ska ha. Det gäller både försvar av svenskt territorium och internationella insatser.

Samtidigt måste det ställas hårda krav på försvaret när det gäller ekonomi och dess användande av resurser. Det fungerar helt enkelt inte att ha fler officerare än värnpliktiga och att slösa med tillgångarna.

Att införa en yrkesarmé med ordentligt utbildade och motiverade soldater borde vara en självklarhet. De som har gått igenom värnplikten måste vara beredda att inte bara försvara svensk mark, utan även försvara civilbefolkning och demokratiska värden på andra sidan jordklotet. Detta är väsentligt för att öka vår säkerhet, samt andras säkerhet, vart än det behövs.  Även frågan om svenskt natomedlemskap borde väckas till liv i den offentliga debatten. Tyvärr är Folkpartiet det enda parti som driver den frågan. 

Sverige har aldrig varit neutralt. Olyckligt nog har politikernas neutralitetsretorik under andra världskriget och ända fram till idag vaggat in oss i känslan att det bästa alltid är att vara neutral. Så är det inte. En naturlig väg att stärka vår säkerhet vore ett natomedlemskap.

Vad som åstadkommits tidigare duger inte. Nu, om än sent, verkar det som ansvariga på alla nivåer börjar inse hur sårbara vi egentligen är. Små steg tas mot ett bättre försvar. Låt oss hoppas att det fortsätter på den vägen.

Jakob

Kommunistsläkting

Min släkting är kommunist. Enligt henne är Kuba paradiset, USA helvetet och Ronald Reagan ungefär som Hitler. Det är åsikter som hon givetvis har all rätt att ha, och hennes kommunistiska ideal stör mig egentligen inte särskilt mycket. Det som däremot stör mig, är hur accepterad kommunismen som ideologi ännu är, och att min släkting, liksom många andra, fortfarande kan säga att kommunismen i grunden är en god ideologi utan att ens behöva försvara denna ståndpunkt.

Trots de oerhörda mängder liv den har tagit och det förtryck och den fattigdom den har skapat i de länder där den har tillämpats, är det fortfarande en utbredd uppfattning att kommunismen i sig själv är en ideologi som bygger på goda idéer om rättvisa och jämlikhet, men att det helt enkelt råkade gå lite snett i tillämpningen av den. Problemet med kommunismen anses inte vara så mycket de idéer den vilar på, utan snarare det faktum att den har utövats av några av historiens värsta tyranner. Oviljan att kopplas ihop med dessa tror jag är den största anledningen till att få personer idag kallar sig för kommunister, medan själva den kommunistiska ideologin fortfarande ses som en sorts yttersta form av rättvisa och solidaritet.

Att se en ideologi som helt avskild från de resultat den har åstadkommit, är givetvis helt absurt. Anledningen till att kommunismen har lett till förtryck vartän den har tillämpats beror inte på att den inte har tillämpats på rätt sätt, utan på att kommunismen är en förtryckande och djupt inhuman ideologi. I sin ambition att staten ska bestämma över och äga allt tar den fullständigt död på alla former av kreativitet och nyskapande, och eftersom den kräver total lydnad gentemot just staten bygger den på att människors vilja till att själva påverka sina liv helt utraderas. Rättvis är den inte heller, eftersom det knappast kan ligga någon rättvisa i att ingen människa, oavsett hur ambitiös och kreativ denna är, får behålla något av det han eller hon arbetar ihop.

Det är på tiden att vi inser att kommunismen aldrig har varit en god och rättvis ideologi, varken i de resultat den har åstadkommit eller i de idéer som den bygger på.

Emma

Folkliga protester visar på demokratisk vitalitet

Utvecklingen i Italien har varit mycket oroande sedan Silvio Berlusconi återigen fick makten, i vad jag skulle vilja kalla EUs bananrepublik. Överträdelserna är många: lagar som ska stoppa åtal mot premiärministern, övergrepp mot romerna i Italien samt senast i raden, en lag som ska stoppa brottsundersökningar mot regeringsmedlemmar under mandatperioden. 

Det förvånande är att ingen kritik hörs från de övriga EU-länderna. Ett av unionens företräden framför andra sammanslutningar är att medlemsstaterna bara utgörs av demokratier. Så ska det fortsätta att vara, men då duger det inte att ha länder som uppför sig som Italien. Det verkar som att rädsla ligger bakom handfallenheten. Ett tecken på styrka vore att öppet kritisera landet.

Vad som däremot är upplyftande i sammanhanget är de italienska medborgarnas engagemang och uppslutning mot den sittande regeringen. Under lördagen samlades mer än två miljoner människor i Rom för att protestera mot Berlusconi och hans odemokratiska politik. Demonstrationen, som gick under den passande parollen "Rädda Italien" sände definitivt ett budskap till sittande ledning. 

Det här vill jag se mer av, även här i Sverige. FRA-frågan visade att de går att skapa en folklig opinion som engagerar många, även över blockgränserna. Dylika yttringar visar på en demokratisk vitalitet, något som alltid är önskvärt.

Jakob

Fel sorts ansvar

Det talas mycket om ansvar i dagens Sverige: regeringens påstådda ansvar för konjunkturnedgång och finanskris, samhällets ansvar för unga och gamla, kända personers ansvar som förebilder. Men något det aldrig talas om är det egna ansvaret. När ungdomskriminaliteten ökar i Stockholms förorter efterfrågar alla fler ungdomsgårdar: politiker, socialabetare och ungdomarna själva.

Det må vara så att ungdomsgårdar kan erbjuda sysslolösa ungdomar på glid, som annars skulle ägna sig åt destruktivt beteende, en meningsfull tillvaro på kvällar och helger. Dock är det ingen patentlösning på problemet.

Samhällets resurser är inte obegränsade. Det finns helt enkelt inte pengar för allt som människor efterfrågar. Eget ansvar, och föräldraansvar, är däremot gratis. Det enda som krävs är lite ansträngning från individernas sida.

I dagens svenska samhälle brister det när det gäller den egna ansvarskänslan. Om någon spyr på bussen efter en blöt krogkväll är det upp till busschauffören att städa upp, inte den som orsakade röran.

Ifall någon blir uppsagd eller sjukskriven från sitt jobb, är det inte främst individen som har ansvar för sin rehabilitering, utan företaget. De negativa konsekvenserna för både individen själv, och i många fall företaget, blir stora.

När barn och ungdomar missköter sig i skolan, super på helgerna, kastar sten på bussar och rånar gamla tanter undrar man aldrig vad föräldrarna gjort för fel. Istället pratar man om på vilket sätt samhället har misslyckats.

Står allt verkligen rätt till när det är skolan som har huvudansvaret för barnens uppfostran, inte föräldrarna som satt dem till världen?

I Sverige har vi en stark övertro på vad staten kan åstadkomma. Jag påstår ingalunda att samhället som helhet alltid står utan ansvar när någon hamnar snett. Men det vi glömmer är att samhället inte är mer än summan av dess individer. I ett fritt samhälle ska det inte vara statens uppgift att ta över allt ansvar för vuxna individer eller deras barn. Det kan vi överlåta åt totalitära stater. Staten ska garantera medborgarnas frihet och säkerhet, samt ge dem verktyg för att lyckas. Uppgiften är inte att till varje pris lägga sig i människors liv.

Det är sorgligt att debatten om de stora samhällsfrågorna idag inte handlar om mer än pengar: hur mycket lägger regeringen där, hur mycket satsar kommunen på den verksamheten, hur mycket måste skatten höjas för att få sjukhusen att gå runt. Vi har blivit indoktrinerade i den socialistiska tanken att samhället sköter allt åt oss, bara vi betalar våra skatter. Gång på gång visar vitt skilda händelser att det tänkesättet inte fungerar.

Vad vi måste lyfta fram är den enskilda individens tillgångar och handlingskraft. Om vi själva i högre grad tar ansvar för våra egna liv vinner vi mycket större tillfredsställelse i slutändan. För att lösa stora samhällsfrågor, som klimatet, migrationen och fattigdomen krävs fler perspektiv än de rent makroekonomiska och skattepolitiska. Det är på gräsrotsnivå allt tar sin början, det är där förändring och framåtskridande sker. Framförallt måste vi inse att politik inte löser alla problem.

Jakob

Friskolor

I SVT:s debatt diskuterades igår den svenska skolan. Med i programmet var en företrädare för en friskolekoncern. Istället för att fråga honom om vilka resultat eleverna i deras skolor uppnår, frågade Janne Josefsson, röd i ansiktet av indignation, åtta gånger hur stor vinst de gör. Det tyckte han var väldigt väsentligt, för att tjäna pengar på mänskliga behov såsom utbildning och sjukvård är i Sverige något djupt omoraliskt. 

Uppfattningen tycks vara den, att den vinst företaget gör borde gå till viktiga saker, som att förbättra utbildningen/vården, istället för att resultera i  högre löner för de anställda och större utdelning för ägarna. Att möjligheten till att tjäna pengar faktiskt kan vara en väldigt stark drivkraft i viljan att göra en verksamhet bättre, är något man inte ska tala om.  

Bland det absolut viktigaste för att höja kvaliteten i den svenska skolan, är att få ambitiösa och begåvade människor att vilja bli lärare. Det får man, bland annat, genom att höja lärarlönerna. Det kan inte göras i de kommunala skolorna, såvida vi inte är beredda att betala väldigt mycket mer i skatt än vad vi redan gör. Där det kan ske är i de privata skolorna. Ska Sveriges utbildningssystem någonsin kunna bli bättre måste man sluta se snett på dem som vill göra skolan bättre och samtidigt tjäna pengar på det.

Emma