Ny blogg nr 2

Även jag har en ny blogg: http://www.emmamajanen.blogspot.com, som jag passande, fantasifullt och koncist nog har valt att kalla Majanen.

Emma

Ny blogg: Skrivmaskinen

Jag har skaffat en ny blogg, som är tänkt att vara lite bredare än Invändning. Det kommer säkert bli en hel del politik, men också en del annat. Ni hittar den här: Skrivmaskinen.

Jakob

Ett radikalt förslag

Äldre människor ska själva få bestämma vad de vill att hemtjänsten ska hjälpa dem med, föreslår Folkpartiet. Tycker de att de för tillfället inte har behov av att få hemmet städat, kan de istället be om att till exempel få hjälp med att tvätta håret. Det är år 2009, och det handlar om hemtjänsten i ett av världens mest högbeskattade länder. Att något sådant ens ska behöva föreslås känns inte så lite absurt.

Emma

Lite mer internationellt

När Fredrik Reinfeldt höll sitt tal under sista dagen av polititkerveckan i Almedalen slog han sannerligen på stort. På storstilat vis talade han om vikten av internationellt samarbete och hur viktigt det är att inte delta i detta bara för att vinna nationella fördelar, samtidigt som han hann med en genomgång av Sveriges historia från 1600-talet till idag. Och att det är viktigt att gå in i det internationella samarbete med andra mål för ögonen än enbart nationella, är ju så sant som det är sagt.

Men när Moderaterna för mindre än en månad sedan avlsutade en kampanj till EU-parlamentet som till stor del handlade om att använda EU till att vinna nationella fördelar, börjar man ju att undra. Om det nu är så att Fredrik Reinfeldt har ändrat sig, och insett att den totalt visionslösa EU-kampanjen var ett misstag, är det förstås bra. Men det känns också som att det finns en viss risk att han inte har ändrat sig, och att den största insikt han gjort är att man som EU-ordförande behöver en något mer internationell syn på saker och ting. Man kan alltid hoppas på det förra, men trovärdigheten är hursomhelst inte direkt total.

Emma

Hägglund vs. kulturskribenter

Ideologiska brandtal är inte en vanlig förekomst i svensk politik. Nu tycks emellertid Göran Hägglund vilja göra något åt den saken. Förra veckan fick man en föraning om vad som komma skulle, då Hägglund beklagade sig över den fula och provokativa konst som bristen på borgerligt inflytande över kulturen har gett upphov till. Och nu, under Kristdemokraternas dag i Almedalen, slår Hägglunds frontalangrepp på den svenska kulturvänstern ut i full blom. Och han skräder inte orden. Kulturvänstern ägnar sig åt hyllande av obegripligheter, förstörelse av könsbegreppen, ren och skär bullshit och - värst av allt - förtal av den svenska medelklassen. Ingen grupp i Sverige är, enligt Hägglund, så baktalad som medelklassen.

Och visst är Göran Hägglund rätt underhållande. Men hans formuleringar känns ändå mest som slag i luften. I stort sett hela svenska befolkningen tillhör den medelklass Hägglund betecknar som vårt lands mest baktalade, och när han så till den milda grad fördömer de kulturskribenter som ägnar sig åt att tala om denna grupps förljugna och trista liv, så tillmäter han nog dessa kulturskribenter en väldigt mycket större betydelse än vad de egentligen har. Och att tala om Kristdemokraterna som partiet för vanliga människor - de som arbetar, tar semester och hämtar barn på dagis - känns som en minst sagt vid partibeskrivning. Såvitt jag vet finns det även socialister som arbetar och hämtar barn på dagis.

Men om nu den förnyelse av Kristdemokraterna som det talas om ska bli av, kan det väl inte skada att gå in i den med en öppen och inkluderande attityd. Och att markera att man inte är partiet för kulturskribenter är ju alltid en början.

Emma

Demokratiarbete

Den autonoma vänstern, som svenska extremister vars extremism inte är riktad åt höger kallas, håller fast vid sin tro på att använda odemokratiska metoder för att motverka odemokratiska rörelser. Varför överlämna väl beprövade metoder tycks de tänka, och att föra intellektuella debatter kräver trots allt en del jobb. Bättre då att köra med raka rör. Som till exempel de tre kvinnor som står åtalade för att ha misshandlat Sverigedemokraternas pressekreterare på nationaldagen gjorde. Huruvida det är till någon hjälp i kampen mot Sverigedemokraterna är emellertid osäkert.

Emma

Sverigedemokrater

I dagens DN kultur har Kajsa Ekis Ekman skrivit en minst sagt förvirrande artikel om Sverigedemokraterna. Att det är ett stort problem att etablerade politiker endast bemöter Sverigedemokraterna med spridda påpekanden om att de är rasister och dumma i huvudet, istället för med sakliga argument, har hon rätt i.

Men när artikeln övergår i en betraktelse över Sverigedemokraternas ekonomiska politik blir det hela något märkligare. Sverigedemokraterna diskuterar, såvitt jag vet och har hört, aldrig ekonomisk politik med sakliga argument. När de gör det handlar det snarare om de stora hål mångkulturen gräver i statsfinanserna, och faran i att människor från alla konstiga håll och kanter kommer till Sverige och lever på bidrag och stjäl jobb. En fara som såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet för övrigt också upplever.

I Sverigedemokraternas handlingsprogram står det förvisso ett antal paragrafer om a-kassa, arbetsgivaravgifter och maxtaxa på dagis. Men tar man dessa paragrafer som en intäkt för att Sverigedemokraterna är något annat än ett främlingsfientligt enfrågeparti, som ser bekämpande av mångkultur som den allenarådande problemlösaren, får man ha en särdeles god fantasi. Och det har Kajsa Ekis Ekman. I sin artikel kommer hon fram till att Sverigedemokraterna för en klassiskt borgerlig politik (de vill ju avskaffa maxtaxa på dagis) och att de som tjänar på deras politik är rika människor som bor i fina hus. Och så är de för frihandel och mot protektionism. En borgerligare ansamling människor får man leta efter.

Att de sanna motståndarna till protektionism inte bara är motståndare till gränser mellan varor och kapital, utan också mellan människor och kulturer, har Kajsa Ekis Ekman överseende med. Och när hon skriver om Sverigedemokraternas ekonomiska politik som ett bevis på Sd:s djupa borgerliga förankring, glömmer hon bort att Sverigedemokraterna talar betydligt mer om folkhem och Per-Albin Hansson än om äganderätt och förmögenhetsskatt. Sanningen är helt enkelt den att Sverigedemokraterna varken är socialdemokrater eller borgerliga, utan populister som hejvilt blandar social trygghet och folkhem med frihandel och låga skatter, för att locka så många människor som möjligt till den bekämpning av mångfald som är deras egentliga, och enda, syfte.

Emma