Ny blogg nr 2

Även jag har en ny blogg: http://www.emmamajanen.blogspot.com, som jag passande, fantasifullt och koncist nog har valt att kalla Majanen.

Emma

Ny blogg: Skrivmaskinen

Jag har skaffat en ny blogg, som är tänkt att vara lite bredare än Invändning. Det kommer säkert bli en hel del politik, men också en del annat. Ni hittar den här: Skrivmaskinen.

Jakob

Ett radikalt förslag

Äldre människor ska själva få bestämma vad de vill att hemtjänsten ska hjälpa dem med, föreslår Folkpartiet. Tycker de att de för tillfället inte har behov av att få hemmet städat, kan de istället be om att till exempel få hjälp med att tvätta håret. Det är år 2009, och det handlar om hemtjänsten i ett av världens mest högbeskattade länder. Att något sådant ens ska behöva föreslås känns inte så lite absurt.

Emma

Lite mer internationellt

När Fredrik Reinfeldt höll sitt tal under sista dagen av polititkerveckan i Almedalen slog han sannerligen på stort. På storstilat vis talade han om vikten av internationellt samarbete och hur viktigt det är att inte delta i detta bara för att vinna nationella fördelar, samtidigt som han hann med en genomgång av Sveriges historia från 1600-talet till idag. Och att det är viktigt att gå in i det internationella samarbete med andra mål för ögonen än enbart nationella, är ju så sant som det är sagt.

Men när Moderaterna för mindre än en månad sedan avlsutade en kampanj till EU-parlamentet som till stor del handlade om att använda EU till att vinna nationella fördelar, börjar man ju att undra. Om det nu är så att Fredrik Reinfeldt har ändrat sig, och insett att den totalt visionslösa EU-kampanjen var ett misstag, är det förstås bra. Men det känns också som att det finns en viss risk att han inte har ändrat sig, och att den största insikt han gjort är att man som EU-ordförande behöver en något mer internationell syn på saker och ting. Man kan alltid hoppas på det förra, men trovärdigheten är hursomhelst inte direkt total.

Emma

Hägglund vs. kulturskribenter

Ideologiska brandtal är inte en vanlig förekomst i svensk politik. Nu tycks emellertid Göran Hägglund vilja göra något åt den saken. Förra veckan fick man en föraning om vad som komma skulle, då Hägglund beklagade sig över den fula och provokativa konst som bristen på borgerligt inflytande över kulturen har gett upphov till. Och nu, under Kristdemokraternas dag i Almedalen, slår Hägglunds frontalangrepp på den svenska kulturvänstern ut i full blom. Och han skräder inte orden. Kulturvänstern ägnar sig åt hyllande av obegripligheter, förstörelse av könsbegreppen, ren och skär bullshit och - värst av allt - förtal av den svenska medelklassen. Ingen grupp i Sverige är, enligt Hägglund, så baktalad som medelklassen.

Och visst är Göran Hägglund rätt underhållande. Men hans formuleringar känns ändå mest som slag i luften. I stort sett hela svenska befolkningen tillhör den medelklass Hägglund betecknar som vårt lands mest baktalade, och när han så till den milda grad fördömer de kulturskribenter som ägnar sig åt att tala om denna grupps förljugna och trista liv, så tillmäter han nog dessa kulturskribenter en väldigt mycket större betydelse än vad de egentligen har. Och att tala om Kristdemokraterna som partiet för vanliga människor - de som arbetar, tar semester och hämtar barn på dagis - känns som en minst sagt vid partibeskrivning. Såvitt jag vet finns det även socialister som arbetar och hämtar barn på dagis.

Men om nu den förnyelse av Kristdemokraterna som det talas om ska bli av, kan det väl inte skada att gå in i den med en öppen och inkluderande attityd. Och att markera att man inte är partiet för kulturskribenter är ju alltid en början.

Emma

Demokratiarbete

Den autonoma vänstern, som svenska extremister vars extremism inte är riktad åt höger kallas, håller fast vid sin tro på att använda odemokratiska metoder för att motverka odemokratiska rörelser. Varför överlämna väl beprövade metoder tycks de tänka, och att föra intellektuella debatter kräver trots allt en del jobb. Bättre då att köra med raka rör. Som till exempel de tre kvinnor som står åtalade för att ha misshandlat Sverigedemokraternas pressekreterare på nationaldagen gjorde. Huruvida det är till någon hjälp i kampen mot Sverigedemokraterna är emellertid osäkert.

Emma

Sverigedemokrater

I dagens DN kultur har Kajsa Ekis Ekman skrivit en minst sagt förvirrande artikel om Sverigedemokraterna. Att det är ett stort problem att etablerade politiker endast bemöter Sverigedemokraterna med spridda påpekanden om att de är rasister och dumma i huvudet, istället för med sakliga argument, har hon rätt i.

Men när artikeln övergår i en betraktelse över Sverigedemokraternas ekonomiska politik blir det hela något märkligare. Sverigedemokraterna diskuterar, såvitt jag vet och har hört, aldrig ekonomisk politik med sakliga argument. När de gör det handlar det snarare om de stora hål mångkulturen gräver i statsfinanserna, och faran i att människor från alla konstiga håll och kanter kommer till Sverige och lever på bidrag och stjäl jobb. En fara som såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet för övrigt också upplever.

I Sverigedemokraternas handlingsprogram står det förvisso ett antal paragrafer om a-kassa, arbetsgivaravgifter och maxtaxa på dagis. Men tar man dessa paragrafer som en intäkt för att Sverigedemokraterna är något annat än ett främlingsfientligt enfrågeparti, som ser bekämpande av mångkultur som den allenarådande problemlösaren, får man ha en särdeles god fantasi. Och det har Kajsa Ekis Ekman. I sin artikel kommer hon fram till att Sverigedemokraterna för en klassiskt borgerlig politik (de vill ju avskaffa maxtaxa på dagis) och att de som tjänar på deras politik är rika människor som bor i fina hus. Och så är de för frihandel och mot protektionism. En borgerligare ansamling människor får man leta efter.

Att de sanna motståndarna till protektionism inte bara är motståndare till gränser mellan varor och kapital, utan också mellan människor och kulturer, har Kajsa Ekis Ekman överseende med. Och när hon skriver om Sverigedemokraternas ekonomiska politik som ett bevis på Sd:s djupa borgerliga förankring, glömmer hon bort att Sverigedemokraterna talar betydligt mer om folkhem och Per-Albin Hansson än om äganderätt och förmögenhetsskatt. Sanningen är helt enkelt den att Sverigedemokraterna varken är socialdemokrater eller borgerliga, utan populister som hejvilt blandar social trygghet och folkhem med frihandel och låga skatter, för att locka så många människor som möjligt till den bekämpning av mångfald som är deras egentliga, och enda, syfte.

Emma

Problemlösning

Sveriges höga ungdomsarbetslöshet är på all vis olycklig, och därtill onödig eftersom det finns sätt att åtgärda den på. Och i brist på avskaffande av LAS kan man nu i alla falla glädja sig åt att Jan Björklund vill införa lärlingsanställningar på företag för ungdomar. Protesterna från oppositionen lär väl knappast dröja - alla, även ungdomar, ska ju ha samma lön. Och LO menar att lärlingssystemet bör begränsas till vissa sektorer, såsom hotell- och restaurangbranschen. Sänkta löner för ungdomar kan annars leda till sänkta löner för andra stackars människor, och att ungdomsarbetslösheten är låg i Danmark där man händelsevis har lärlingssystem på många fler ställen än på restauranger, är inte så noga.

Även fast det är ett etablerat faktum att det är så, upphör man aldrig att förvånas över vissa människors oförmåga (och ovilja?) att se att de problem som existerar faktiskt går att lösa om man bara vågar göra saker och ting lite annorlunda än vad man alltid har gjort.

Emma

Fel prioritering

Visst kan det vara trevligt för pensionärerna att få sänkta skatter, och pension är trots allt uppskjuten lön. Men det är ändå svårt att inte se vissa spår av populism i Göran Hägglunds inlägg på DN debatt idag. När Kristdemokraterna blivit så slätstrukna att det inte längre finns någon anledning för kristna personer att rösta på dem, hopppas de nu på att bli pensionärernas parti istället.

Huruvida det kommer ge något positivt utslag i opinionsmätningarna får nog ändå betraktas som högst tveksamt. Kristdemokraterna borde istället satsa på att ta de sociala frågor de har ansvar för - främst när det gäller barn och ungdomar - på större allvar. Att som minister med ansvar för folkhälso- och socialtjänstfrågor exempelvis ignorera det faktum att tusentals svenska fosterbarn växer upp i konstant otrygghet på grund av lagar stiftade ur ett alltför starkt föräldraperspektiv, får anses som högst problematiskt. Det borde kristdemokraterna ta itu med istället.

Emma

Avgörande stöd

När trycket från omvärlden nu ökar på den iranska regimen är det sannerligen på tiden. Att protestera mot en totalitär, extremistisk och våldsbenägen regim kräver mycket mod, och omvärldens lama betraktande och uddlösa kommenterande är ett hån mot de iranska medborgare som deltar i protesterna.

Att länderna i Irans omgivning inte säger mycket är inte att undra på. Även fast till exempel Egypten är ett mer demokratiskt land än Iran, är det onekligen svårt att fördöma ett annat lands brist på frihet när den egna inte är direkt anslående. Men att de länder som är demokratier i hårda ordalag fördömer den iranska regimens totala brist på respekt för demokrati och mänskliga rättigheter, är i det närmaste deras skyldighet. Det kommer inte leda till att Iran blir en demokrati - en sådan förändring kan endast landets egna demokratiska krafter åstadkomma. Men för att dessa demokratiska krafter ska orka leva vidare, är omvärldens stöd avgörande.

Emma

Konstig konstdebatt

Anna Odells minst sagt uppmärksammade konstverk "Rekonstruktion" om den svenska psykiatrin ställs nu ut i en utvidgad version på Kalmar konstmuseum. Syftet med konstverket var enligt Anna Odell själv att skapa en debatt om den svenska psykvården, och den avhumanisering och integritetskränkning som denna kan innebära.

Någon sådan debatt blev det emellertid inte mycket av. De flesta kommentarer har i sådana fall handlat om att Anna Odells konstverk visar att den svenska psykvården fungerar bra, eftersom hon ju faktiskt blev omhändertagen efter den psykos hon simulerat. Istället kom debatten att handla om vad som kan kallas konst, och huruvida vad som helst verkligen kan legitimeras genom att benämnas konst. Tyvärr, eftersom den första av dessa frågor är irrelevant, och den andra ganska obegriplig.

Om en konstnär - till exempel Anna Odell - väljer att kalla något för konst, så är det konst. Det kan vara bra, medelmåttigt eller jättedåligt, det kan vara vackert eller fult, det kan vara farligt eller ofarligt. Men likväl konst. Att Lena Adelsohn Liljeroth anser sig kunna bestämma vad som är konst och vad som inte är det, är väl mest ett tecken på att Sverige har en mycket inskränkt kulturminister.

Och att saker och ting skulle kunna legitimeras genom att kallas konst har åtminstone inte jag sett några tecken på. Om Anna Odells simulerade psykos visar sig vara ett lagbrott kommer hon att bli straffad för det, och hon har aldrig, såvitt jag vet, påstått sig inte vara beredd att ta detta straff. När vissa personer menar att gränser för vad som ska kunna kallas konst måste fastställas eftersom man annars skulle kunna legitimera vilka handlingar som helst, även brottsliga, med att benämna dem konst, så förstår jag uppriktigt sagt inte vad de menar. Oavsett om en person som begår en brottslig handling kallar det för konst eller inte, kommer denne att bestraffas eftersom ett brott har begåtts.

Huruvida Anna Odells konstverk är bra eller inte kan inte jag bedömma, jag har inte sett det. Hur det än är med den saken, kan man av debatten kring hennes konstverk dra slutsatsen att den svenska konstdebatten är ytterst begränsad och fattig på perspektiv.

Emma

Icke-humanistiska Humanister

I tidningar, i tunnelbanan och i busskurer kan man för närvarande läsa att Gud nog inte finns. Det är föreningen Humanisterna som står bakom budskapet, och på anslagen står det även att man kan gå in på föreningens hemsida och gör ett test för att ta reda på hur religiös man är. Vilken Humanisternas syn på religion och religiösa människor egentligen är har diskuterats en del med anledning av den aktuella kampanjen. Vissa kritiker menar att Humanisterna i själva verket är lika intoleranta som den religiösa intolerans de säger sig vilja bekämpa, medan de själva naturligtvis menar att det inte är så. Hur det egentligen ligger till kan vara svårt att veta om man lyssnar till de pågående diskussionerna, men gör man det ovan nämnda testet blir bilden ganska klar.

När jag gör testet får jag veta att jag är en klockren humanist, och att jag borde ansluta mig till Humanisterna genast. Därefter gör jag testet en gång till, och svarar som en genomsnittlig religiös människa skulle kunna tänkas svara; att Gud nog finns, att jag ber till denne, att jag deltar i gudstjänster men att jag tycker att män och kvinnor är lika mycket värda, att abort ska vara tillåtet och att religion måste kunna kritiseras. Då får jag veta att jag tillhör den lilla andel människor i Sverige som är mycket religiösa, och att jag borde fundera över varför vi religiösa människor ska få lov att ha så mycket makt. Sedan gör jag testet en tredje gång, och svarar då så ärkekonservativt att Mahmoud Ahmadinejad skulle ha varit nöjd. Män är överordnade kvinnor, religion ska inte få kritiseras, homosexualitet ska förbjudas och de som gör abort ska bestraffas och fördömas. Som resultat får jag då att jag tillhör den lilla andel människor i Sverige som är mycket religiösa, och att jag borde fundera över varför vi religiösa människor ska få lov att ha så mycket makt. Det vill säga samma resultat som då jag svarade som en normal, icke-fundamentalistisk, religiös person skulle kunna tänkas göra.

Förmodligen säger detta test mer om Humanisternas syn på religion och troende människor än vad som framkommer i någon av de diskussioner som nu pågår i tidningar och på radio. Skiljelinjen mellan problematisk religion och icke-problematisk religion går enligt Humanisterna inte, vilket dess ordförande Krister Sturmark skriver i dagens DN, mellan sekulära troende och icke-sekulära troende. All religion är problematisk och därmed möjlig att sätta i samma fack, och alla typer av troende människor har ett för stort, och skadligt, inflytande i samhället.

Så Humanisterna nästa? Tack men nej tack.

Emma

Dålig valutgång

Irans väktarråd ska nu, efter order från ayatolla Khamenei, utreda huruvida det förekom valfusk under det iranska presidentvalet. Att det gjorde det anser väl de flesta förutom medlemmarna i väktarrådet och Mahmoud Ahmadinejads anhängare vara högst troligt. Faktum är att valet redan innan utgången stod klart får anses som mycket tveksamt, med tanke på att de flesta som ville kandidera till presidentposten inte fick tillåtelse av väktarrådet att göra det.

Men samtidigt kan Mahmoud Ahmadinejads överlägsna seger inte endast förklaras med förekomsten av oegentligheter. Även fast det kan vara svårt att förstå för den som lever i ett sekulärt och demokratiskt land, är Mahmoud Ahmadinejad mycket populär bland Irans konservativa muslimer. Oavsett hur svårt det kan vara att begripa, är det ett faktum. Extremister har varit populära förr och är det än, i såväl Europa som i muslimska länder, och idag är Ahmadinejad en av de populäraste och mest inflytelserika.

Huruvida den politiska förändringen hade blivit särskilt stor om Hossein Mousavi vunnit valet är tveksamt. I slutändan är det ändå den högste religiöse ledaren som har den största politiska makten. Men oavsett vilka resultat en annan valutgång hade lett fram till bådar Ahmadinejads valseger ytterst illa för framtiden, för såväl Iran som hela den muslimska världen eftersom en samarbetsvillig iransk president är en förutsättning för att alla andra konflikter i regionen ska kunna lösas.

Emma

Om skatter

Skriver på ledarsidan i dagens Gefle Dagblad, denna gång om skatter. Läs!

Jakob

Kd-kampanjer

Per Gharton sparar inte på krutet, då han på Newssmill beskriver Alf Svenssons seger över Ella Bohlin i EU-parlamentsvalet. Manschauvinism och bland det tarvligaste han någonsin sett i svensk politik, kallar han det.

Märkligt, är det minsta man kan säga om Per Garthons utspel. Att Alf Svensson är en äldre man och därtill en erfaren och populär politiker - populärare än sitt parti - fråntar honom knappast rätten att bedriva en effektiv kampanj för att komma in i Europaparlamentet. Och att andra män, som Leif GW Persson och Ian Wachtmeister, väljer att öppet stödja Alf Svensson får väl rimligen ses som deras demokratiska rättighet. Inte som det uttryck för manschauvinism och gubbvälde som Per Gharton vill ha det till.

Att Ella Bohlin inte lyckades komma in i parlamentet är naturligtvis tråkigt för henne och alla de som drivit hennes kampanj. Men att gå från att vara en nästan helt okänd politiker till att bli en välkänd politiker under bara några veckor är en minst sagt svår uppgift. Oavsett om man heter Ella Bohlin och är trettio eller har ett manligt namn och är femtio.

Emma

Lite mera frihet

Klockan 16.00 i dag röstar riksdagen om kårobligatoriets avskaffande. Särskilt uppmärksammat kommer det nog inte att bli, men det är ändå ett exempel på en viktig liberal principfråga. Att kräva medlemskap i kåren, vilket innebär en kostnad på hundratals kronor per termin, är inte förenligt med föreningsfriheten, utan ett brott mot den. Människor ska inte tvingas in i en viss förening bara för att man studerar på universitet.

Om kåren är så bra som kårpamparna hävdar kommer avskaffandet näppeligen innebära några problem för dem. Om medlemmarna däremot försvinner, ja, då tar man tag i det, eller så lägger man ner. Sådant är livet.

Sverige, och särskilt svenska studenter, blir i dag lite friare. Det är huvudsaken.

Jakob

Uppriktighet varar längst

Som en konstrast till Mona Sahlins och Fredrik Reinfeldts strutsaktiga beteende var Sören Wibe mycket ärlig och rättfram i sina kommentarer kring Junilistans dåliga val. Inte en antydan till att försöka få ett katastrofval till att bli någonting annat än just ett sådant.

Wibe erkände självklart att resultatet var ett stort nederlag. Han var till skillnad från de två tidigare nämnda partiledarna inte undfallande utan självkritisk: "Om man vill bli ett bestående alternativ, då krävs det en stark organisation - det har inte vi. Vi har en väldigt svag organisation ute i riket. Den här gången har vi inte heller nyhetsvärdet som vi hade 2004. Möjligen hade man också mer karismatiska ledare, får jag i all ödmjukhet tillägga".

Förvisso var Moderaternas och Socialdemokraternas dåliga resultat inte i paritet med Junilistans katastrofala dito, men av Sören Wibe finns mycket att lära. Det finns inget egenvärde i att måla allting i regnbågens alla färger, liksom det inte finns något egenvärde i att måla allting i svart. Däremot ligger det ett värde i att vara uppriktig.

Att försöka framställa ett uppenbart dåligt valresultat som ett bra sådant spär bara på politikerföraktet i samhället. Den politiker som gör så framstår som både världsfrånvänd och dogmatisk. Sören Wibe växte mycket i mina ögon i söndags.

Jakob

Nöjda politiker

Mona Sahlin meddelade i svt:s valvaka att det blåser rödgröna vindar i Sverige, att hon är jätteglad för Miljöpartiets skull, att det faktiskt har varit ett tungt halvår och att 24,6 procent trots allt inte är mindre än vad det blev förra gången. När allt kommer omkring får valet faktiskt betraktas som en framgång.

Och lite senare meddelade Fredrik Reinfeldt att det blåser borgerliga vindar i Sverige, att det är jätteroligt för Folkpartiet att det gick så bra för dem, att det faktiskt har varit ett tungt halvår och att 18,8 procent trots allt är bättre än 18,2 procent. När allt tas i beaktande får man faktiskt säga att det gick riktigt bra.

Frågan är: om Sveriges två mäktigaste politiker med sådan nästintill parodisk övertydlighet visar att de inte tycker att EU-valet är så särskilt viktigt, hur ska då väljarna fås att tycka det?

Emma

Tydliga segrare och förlorare

Efter att valresultatet stod klart igår kväll framträdde några mycket tydliga vinnare och andra lika tydliga förlorare. Till den första gruppen hör så klart Fokpartiet, Miljöpartiet samt, inte så överraskande, Piratpartiet.

Valdeltagandet låg på 43.8 procent, 6.7 procentenheter mer än valet 2004. Fortfarande väldigt lågt, men möjligheterna finns för en ytterligare förbättring till nästa val.

7.1 procent och ett mandat för blev det för Piratpartiet, som kan bli två ifall Lissabonfördraget träder i kraft. Att tala om en skräll känns inte riktigt när partiet faktiskt har legat stadigt över gränsen ett bra tag. Det är uppenbart att de vindar som blåste upp under FRA-debatten inte lagt sig ännu, vilket inte är så konstigt med Pirate Bay-domen och IPRED-lagen i färskt minne. PP:s framgång får ses som en spark i baken på det politiska etablissemanget, som inte har tagit integritetsfrågorna på allvar. Det är lätt att vara efterklok, men i de fallen borde den liberala varningsklockan ringt hos mången riksdagsledamot - innan votering.

Överlag har det lönat sig att föra en konstruktiv valrörelse. Folkpartiet framstod som det klart mest EU-positiva partiet, och det tjänade man på. Man ökade med 3.8 procentenheter, från 9.9 till 13.6. Framför allt fick man ett tredje mandat, vilket var överraskande. FP var tydliga med vad de ville, kandidaterna var i fokus, lika så EU-frågorna. Det kombinerat med en Marit Paulsen gav partiet stor attraktionskraft bland allmänborgerliga väljare och EU-positiva moderater.

Miljöpartiet, som slopat sitt utträdeskrav, tjänade också på en kampanj med tydliga sakfrågor som EU kan göra något åt. Framåt till 10.9 procent, en ökning med hela 5 procentenheter.

Valrörelsens största genomklappning står moderaterna för. Från att ha inlett med opinionssiffror på runt 30 procent sjönk partiet som en sten till 18.8 procent. Även om M gick upp med 0.6 procentenheter jämfört med förra valet kan det inte ses som annat än ett misslyckande, då man hade siktet inställt på att bli största parti. Per Schlingmann, arkitekten bakom Moderaternas Sverigefixerade, för att inte säga nationalistiska kampanj, kan inte ha sovit gott i natt.

Lika dåligt gick det för Socialdemokraterna. Båda partiernas misslyckanden borde om något signalera att när det är EU-val, då är väljarna intresserade av EU-frågor. Inte vem som är bäst på att säkra statsfinanser och jobb i Sverige. Moderaternas kandidater, de som valet handlade om, var osynliga på partiets affischer. I stället fick vi Fredrik Reinfeldts nuna, inte särskilt intressant i sammanhanget.

Centern och Kristdemokraterna hamnade på en något lägre nivå än i föregående val, och behåller varsitt mandat. Alf Svensson ser också ut att kunna kryssa sig förbi listettan Ella Bohlin.

Att de mest EU-kritiska partierna, Junilistan och Vänstern, gick bakåt kan tolkas som att det blåser EU-positiva vindar, eller åtminstone som att medborgarna vill använda sin röst till något konstruktivt. V förlorar ett av sina mandat och JL åker ut ur parlamentet. Sverigedemokraterna får glädjande nog inget mandat. Det hade varit en kraftig språngbräda inför valet 2010.

Allt för stora växlar ska inte dras av detta resultat inför riksdagsvalet 2010. Småpartierna är som vanligt starkare i EU-val. Men de partier som gått bra här tar ändå med sig den positiva energin till nästa valrörelse. Vad som speciellt S och M borde lära sig är att när det är EU-val, då är det EU-frågor som ska vara i fokus. Något annat är ett hån mot både väljarkåren och valet i sig. Ingen tjänar på det.

Jakob

Oroande tendenser

Som liberal finns det förstås anledning att vara glad för tillfället, då Folkpartiet ser ut att få närmare tretton procent i EU-valet. Men det är inte utan att skrattet ändå fastnar i halsen och en känsla av obehag sprider sig i magen. Därför samtidigt som folkpartiet går framåt, går främlingsfientliga partier framåt i hela Euproa.

Huruvida Sverigedemokraterna kommer in i parlamentet återstår ännu att se, men det är ett faktum att partier vars program går ut på ogillande av allt som anses vara främmande och allt som inte enbart är till gagn för det egna landet är populära i Europa, i såväl Nederländerna och Italien som i Finland och Sverige. Och det är minst sagt oroande, eftersom det är i just EU-parlamentet, vilket påpekats i svt:s valvaka, som många främlingsfientliga partier lyckas finna en plattform för att sedan även bli populära i de nationella valen.

Emma

Dålig skola

Grums i Värmland är en av Sveriges sämsta skolkommuner, enligt den undersökning Sveriges kommuner och landsting har gjort. Många saknar behörighet till gymnasiet, och frånvaron från lektionerna är hög.

Och så när kommunens skolchef frågas om vad som behöver göras, hade man kanske kunnat förvänta sig att han skulle svara att lärarnas kompetens behöver höjas eller att elevernas utveckling behöver följas upp på ett bättre sätt. Men nej då. Istället svarar han att lokalerna behöver bli fräschare. Ingen vill ju gå i en skola med slitna dörrar, trista väggar och snus i taket.

Förmodligen säger denna inställning en hel del om varför just Grums är en av landets sämsta skolkommuner. För visst är det trevligt med trivsam inredning. Men om man tror att det är det, och inte till exempel kunniga och engagerade lärare, som skapar motivation och vilja hos elever att lära sig saker, då är det inte konstigt att resultatet blir det rakt motsatta.

Emma

Viktigt budskap

Idag höll Barack Obama sitt första tal om relationen mellan USA och den muslimska världen. Några nya sakpolitiska besked innehöll det inte, men det var inte heller dess syfte, och dess oerhörda betydelse blir inte på något vis mindre på grund av det.

Det går inte att nog understryka hur viktigt det är att relationen mellan den muslimska världen och USA, och i förlängningen hela västvärlden, förbättras. Den största konflikten i dagens utrikespolitik står inte mellan länder - de muslimska och de västerländska - utan mellan ideologier. Den står mellan å ena sidan liberala ideologier, med demokrati och frihet som högsta ideal, och å andra sidan de totalitära ideologier, som till exempel den islamistiska fundamentalismen, som motsätter sig liberala demokratiska värden. Och skiljelinjen mellan dem som står upp för den liberala demokratin och de som vill bekämpa den går inte mellan olika länder - den finns inom alla civilisationer, och kampen för den liberala demokratin är därmed en kamp som USA inte kan föra ensam - det är en kamp som alla demokrater, i såväl västerländska som muslimska länder, måste föra.

Om det då finns en djup spricka mellan å ena sidan väst och å andra sidan de muslimska länderna, blir en sådan kamp omöjlig. Jag tror inte att det var George Bushs avsikt att skapa denna spricka; efter elfte september talade han om just behovet av en kamp mellan liberal demokrati och totalitarism, och vikten av att alla de som står upp för demokratin förenas. Problemet var att han inte var kompetent nog att föra ut det budskapet.

Så när Barack Obama talar om att våra världar - den västerländska och muslimska - inte är motsatta utan överlappar varandra, och om det stora vetenskapliga och kulturella inflytande som muslimska samhällen har haft på västerländska, handlar det inte om storslagna och pompösa ord som saknar betydelse. Det handlar om hur verkligheten ser ut, och om ett försök till den försoning mellan samhällen som är avgörande för att den radikala islamismen någonsin ska kunna bekämpas.

Emma

Lite fel

Igår hade Kunskapskanalen slagit på stort och bjudit in såväl Jan O Karlsson som Ulf Dinkelspiel och många därtill för att diskutera EU-parlamentsvalet. Mycket ambitiöst, och en lite djupare diskussion än den vanliga pajkastning många EU-valsdebatter erbjuder. I två timmar höll de på, och efter den långa tiden kände programledaren att han måste få till en riktigt klämmig och originell avslutning. Och originellt blev det minsann, då programledaren i klar och högtidlig stämma uppmanade tittarna att för allt i livet inte glömma bort att gå och rösat den sjunde juli.

Emma

Se upp för letterna

I Ekots lördagsintervju igår tog Mona Sahlin avstånd från Marita Ulvskogs vana att kalla det faktum att letter kommer till Sverige och arbetar för den nya sortens människohandel. Och det var väl bra. Att jämföra människor som frivilligt arbetar i ett annat land för att lönerna där är dubbelt så höga än i hemlandet med människor som blir offer för trafficking, är ytterst osmakligt.


Men i sak höll såklart Mona Sahlin med Marita Ulvskog. Att letter kommer hit och arbetar är en fara för de svenska kollektivavtalen, och en fara för svenska arbetare. Och liksom Marita Ulvskog försöker Mona Sahlin täcka över den bara alltför påfallande nationalism som ligger bakom denna rädsla, med argument om att detta faktiskt handlar om att ha respekt för de stackars letterna.

"Svenska jobb för svenska arbetare" är sannerligen en slogan som passar fler än Sverigedemokraterna.

Emma

Farlig spridning

Att oron i Sydkorea är stor efter Nordkoreas provsprängningar av kärnvapen är knappast att undra på. Att ha världens slutnaste land som granne, ett land vars politiska planer endast dess ledare, om ens det, har något grepp om, är onekligen ett stort orosmoment. Men ändå är det inte att Nordkorea skulle förklara krig mot Sydkorea som är den överhängande faran nu, då det med största säkerhet skulle vara ett krig som skulle sluta i förlust för Nordkorea.

Ett hot som däremot är högst påtagligt, för såväl Sydkorea som för resten av världen, är den kärnvapenspridning som Nordkoreas provsprängningar kan riskera att vara en inledning på. För ett land som Nordkorea saknar sådant som icekspridningsavtal betydelse, och därmed står dörren öppen för att kärnteknik och vapen sprids till andra, lika tvivelaktiga, länder. För att inte tala om spidningen av synen på kärnvapen som redskap i förhandlingar med andra länder. Och en framtid där Nordkorea, Iran och Pakistan sitter på kärnvapen, skulle vara en minst sagt mörk framtid.

Emma

Förbannad på EU

I P1 morgons utfrågning av kandidaterna till Europaparlamentet var det i dag vänsterpartiets Eva-Britt Svenssons tur. Att Vänsterpartiet tycker att EU är dåligt är knappas en nyhet. Men när reportern frågade Eva-Britt Svensson om hon håller med den partikollega, tillika kandidat till Europaparlamentet, som har sagt att EU gör honom äcklad och förbannad, hade man kunnat vänta sig att svaret ändå skulle bli nej. Att i fem år ha arbetat heltid i en organisation som skapar äckel och avsky förefaller trots allt inte särskilt angenämt.

Men nej då, Eva-Britt Svensson räds inte det obehagliga. Även hon blir, åtminstone ibland, äcklad av och förbannad över EU. Men fem år till i samma organisation, det är ändå planen. Och i nästa andetag förklarar hon att EU bör lagstifta mot barnreklam, och att det är oerhört viktigt med fler kvinnor i EU. Det vill säga samma organisation som hon beskriver som odemokratisk och elitistisk och därför snarast möjligt vill lämna. Logiken är inte alldeles glasklar.

Emma

Påtvingad lojalitet

Att Avigdor Lieberman, från ultranationalistiska Yisrael Beitenu, efter valet i Israel i februari kunde beträda posten som Israels utrikesminister var ett tungt bakslag för alla dem som anser att en tvåstatslösning är den enda lösningen på Israel-Palestinakonflikten. Och inte ser det ljusare ut idag. innan valet försäkrade Lieberman att han, om valet blev en framgång, skulle se till att Israels araber i fortsättningen skulle veta sin plats. Och han håller sitt vallöfte. Hädanefter ska alla Israels medborgare svära lojalitet mot Israel som judisk stat, och för dem som inte gör det blir konsekvensen inskränkta medborgerliga rättigheter.

Majoriteten av Israels befolkning bekänner sig till judendomen, och detta är naturligtvis ett faktum som ska respekteras. Men att avkräva lojalitet - vilket är något helt annat än respekt - mot en religion av människor som bekänner sig till en annan religion, eller ingen religion alls, är ett uttryck för djup intolerans. Och det bådar knappast gott för utsikterna för en framtida lösning på Mellanösternkonflikten.

Emma

Snurrigt av Dagens Nyheter

Gårdagens huvudledare i Dagens Nyheter handlade om det kommande svenska EU-ordförandeskapet, och vilka möjligheter som finns att driva den viktiga miljöfrågan. Trots den dramatiska titeln "Höst för miljön" var det knappast något nytt eller omvälvande som presenterades. Det lät ungefär som vanligt: vår klimatpåverkan är ett faktum; vi måste hoppa på tåget nu, innan det blir för sent; det gäller att komma överens om bindande avtal; den rika världen släpper ut mest och har således det största ansvaret för att komma tillrätta med problemen.

Det som fick mig att sätta frukostmackan i vrångstrupen var avslutningen: "Det finns inga genvägar. Även om miljö­räddningen till stor del kommer att ske med hjälp av ny teknik och effektiviseringar måste vi vara beredda på standardsänkningar i vår del av världen. I praktiken kommer vi billigt undan om man jämför med priset för att inte göra något alls."

DN pratar i svepande ordalag om "standardsänkningar". Genast infinner sig frågan, vad innebär det? Mindre utvecklad sjukvård? Sämre undervisning inom skolan? Sämre infrastruktur?

Här snurrar uppenbarligen DN:s liberala kompassnål åt alla möjliga håll, utom det rätta. Visserligen skriver man att miljöproblemen ska tacklas med teknik och innovationer, men att samtidigt förespråka "standardsänkningar" luktar unken socialism och ekofascism.

Liberala och marknadsanpassade lösningar på miljöfrågan, som visserligen omfattar lagstiftning om till exempel utsläpp, är vida överlägsna planekonomiska lösningar. Liberalismen tar hänsyn till både ekonomin och miljön. Bara för att vi vill ha det ena behöver vi inte mista det andra, utan båda kan utvecklas i symbios. Om vi slutar konsumera varor från utvecklingsländer är det de som drabbas värst. De kommer stå sämre rustade för framtiden, oavsett vad den bär i sin linda.

Och hur ska den här "standardsänkningen" uppnås? Ska vi lagstifta om hur mycket vatten människor får använda? Lagstifta om hur många elektronikprylar varje person får köpa varje år? Införa kvoter på hur mycket kött vi får äta? Det skulle kräva en övervakningsapparat som får FRA att blekna i jämförelse. Totalitärt var ordet.

Vad som utmärker liberalismen är en stark framtids- och utvecklingstro. Den har DN:s ledarredaktion tappat bort, verkar det som. Miljöhänsyn och ekonomisk utveckling står inte i motsatsställning. Tvärtom, de går hand i hand.

Jakob

Antibiotikainflation

Antibiotika är ett av våra allra bästa vapen i kampen mot bakteriesjukdomar, och hör till världshistoriens viktigaste upptäckter. Därför är det väldigt oroande att läkare, som DN rapporterar i dagens tidning, alltför lättvindigt skriver ut recept på medicinen. DN:s reportrar har träffat tio läkare för en bihåleinflammation. I nio fall av tio fick de recept på antibiotika. Läkarundersökningarna var slarvigt utförda eller nästan obefintliga.

Att bakterier har lätt att utveckla resistens är ett känt faktum. I fallet med bihåleinflammation finns nationella riktlinjer om att minska förskrivningen av antibiotikarecept, just för att minska problemen med resistens. Trots risken för resistens, samt att medicinen i princip inte påverkar tillfrisknandet, skrev alltså alla läkare utom en ut recept.

Även om vi i Sverige är förhållandevis restriktiva med antibiotika, internationellt sett, är det här ett problem att ta på fullaste allvar. Om vi får en inflation i antibiotikaanvändningen riskerar vi att mista vårt mest kraftfulla vapen i kampen mot bakterier.

Jakob

Löner

Huruvida EU-parlamentarikernas löner är för höga har diskuterats fram och tillbaka under de senaste veckorna, och så även i kvällens Aktuellt. Vänsterpartiets Eva-Britt Svensson var, såklart, där och klargjorde ännu en gång, om någon skulle ha missat det, att hon inte tycker att politiker ska berika sig på sina förtroendeuppdrag. Och visst har hon rätt i det. Men jag tror faktiskt, naivt nog, att de flesta EU-parlamentariker inte är EU-parlamentariker för att de vill bli rika, utan för att de har någon sorts politisk vision och politist intresse. Snarare säger det väl en del om Eva-Britt Svenssons syn på människor i allmänhet och politiker i synnerhet, om hon tror att de främst är ute efter att missbruka de uppgifter de får för att tjäna pengar.

Och visst kan det tyckas att 80 000 kronor i månadslön är mycket för en politiker. Men så länge som de som väljs till EU-parlamentariker sköter sitt arbete - något som behöver granskas i betydligt större utsträckning än vad som sker idag - så är det inte något stort problem. Och även fast det finns problem även med det nya lönesystemet för Europaparlamentarikerna är det ändå betydligt bättre än det gamla, där det kunde skilja 100 000 kronor mellan olika parlamentarikers månadslöner beroende på vilket land de kom från. Det orättvisa i det har emellertid Eva-Britt Svensson inte påpekat.

Emma

Lobbyister lite varstans

Den absolut vanligaste kritiken mot EU i allmänhet, och EU-parlamentet i synnerhet, är att det skulle ha ett demokratiskt underskott och att ledamöterna skulle styras av lobbyister. De mer eller mindre EU-kritiska partierna är inte sena att använda sig av detta. Men leder det verkligen till att de får fler röster? Snarare borde det vara så att det gör svenskarna ännu mindre intresserade av EU.

Man behöver inte vara särskilt konspiratorisk för att det ska verka som att de vill ha det så. Och det gäller inte bara dem. Vi har en statsminister som påstår att det är rationellt att inte rösta i valet. Sossarna gör de svenska jobben till en valfråga, något som EU knappast har att göra med. Och MP:s Carl Schlyter påstår i dagens DN att lobbisterna har allt för stort inflytande i parlamentet.

Tidningarna vill få Bryssel att framstå som en stad där det enda som förekommer är prostitution och gratissprit. Moderaterna talar mer om Sverige än EU i sin valkampanj: på Hans Wallmarks material står det "Därför älskar jag Sverige", inte "Därför älskar jag EU". EU har sin beskärda del av brister, men allt som är fel blir tio gånger värre när det når svensk media. Trots att vi varit medlemmar sedan 1995 intresserar man sig bara för skandaler, inte för politiken.

Hur ska intresset för EU-valet öka när våra företrädare och ledande media visar absolut ointresse?

Och så var det det där med lobbyisterna. Miljö- och vänsterpartister gör ofta en poäng om att industrilobbyn har ett ohälsomsamt inflytande över parlamentariker till höger. Ibland är de till och med köpta. Men om vi ska tala lobbyister kan vi börja med att titta på det parti de två partierna tänker regera med efter riksdagsvalet 2010: socialdemokraterna. I LO har vi den enskilt mäktigaste lobbyorganisationen, alla kategorier. Där kan vi tala om ohälsosamma band.

Lobbyism är ett faktum inom politiken. Vi får helt enkelt välja företrädare som vi tror kan ha ett hälsosamt förhållande till den. I fallet LO och SAP har det däremot gått överstyr.

Jakob

Janne Josefssons välde är över

När jag i går kväll tittade på SVT fick jag se Janne Josefsson i en vinjett för Debatt som skulle sändas senare samma kväll. "I kvällens Debatt tar vi upp det som inte debatterades i partiledardebatten". Det enda som inte debatterades var ju EU-valet. Lite konstigt med tanke på att valet är om två veckor och att SVT säger sig ha ett public service-uppdrag. Hursomhelst, innan Josefsson fortsatte hann jag tänka att nu skulle EU faktiskt debatteras, och att det allsmäktiga SVT skulle erkänna sig ha gjort fel.

Men icke. Det var inte EU som skulle debatteras, utan integrationen. Inte sagt att det inte är viktig fråga. Men snälla SVT. Om två veckor är det val till EU-parlamentet, ett val som påverkar oss i allra högsta grad. Ungefär 60 % av besluten i riksdagen påverkas av lagstiftning i EU. Det är inte konstigt att intresset för valet är så lågt när alla tycks falla in i den populistiska anda som går hand i hand med allt som rör EU: Fredrik Reinfeldt säger att det är rationellt att inte rösta och SVT bryr sig inte om valet, medan andra medier försöker framställa Bryssel som syndens näste.

Och hur var det med programmet? Som alltid. Alla skrek i munnen på alla, Josefsson kunde inte hålla ordning - och självklart var han lika dryg och populistisk som alltid. Hans belackare bjöds däremot på en glad överraskning på slutet: han ska sluta. Förhoppningsvis kan Belinda Olsson, som jag faktiskt inte känner till alls, förvandla programmet till det seriösa forum för debatt som det skulle kunna vara. Fler seriösa och initierade debattörer, mindre pöbelvälde. Framför allt en betydligt mindre panel.

Jakob

Manlig omskärelse - en förkastlig sed

Svenska Dagbladet har den senaste tiden publicerat en artikelserie om manlig omskärelse. Medan kvinnlig omskärelse, könsstympning, diskuteras ofta är det här en ganska förbisedd fråga. Det finns ett antal förklaringar till det. För det första är det ett ingrepp som har en förhållandevis lång historia också i Sverige, till skillnad från kvinnlig könsstympning, som är ett ganska nytt fenomen här. Det första ingreppet är mer eller mindre kulturellt accepterat. För det andra är det självklart så att kvinnlig omskärelse är ett mycket värre ingrepp, som per definition medför smärta och problem.

Men det innebär inte att vi kan förneka de problem - fysiska såväl som moraliska - som uppkommer i och med ingreppets natur. Hur berättigat är det att göra ett ingrepp utan medicinska skäl, som de här pojkarna får leva med resten av livet? Ungefär 3000 pojkar omskärs varje år i Sverige av religiösa eller kulturella skäl, varav en tredjedel inom sjukvården. De flesta får inga men, varken fysiska eller psykiska. Men vissa får det.

Varje individ har rätt till sin kropp, även barn. Föräldrarna har ansvaret för barnet tills det blir myndigt, men det berättigar inte föräldrar att göra vad som helst. Att landsting i dagens Sverige bistår föräldrar i en sådan barbarisk rit är inte acceptabelt. Omskärelse går liksom hedersförtryck enligt vissa att rättfärdiga med tal om kultur och religion. Då är det upp till rätts- och civilsamhället att tala om att ett sådant beteende inte är okej. Den offentliga sjukvården ska inte utföra ingrepp av den här sorten, vare sig föräldrarna är villiga att betala eller inte. Sjukvården utför medicinska operationer, inte kulturella sådana. Omskärelse, oavsett om den utförs på en pojke eller en flicka, är moraliskt förkastlig.

I serien berättas om män som lidit både psykiskt och fysiskt av ingreppet. Soleyman Ghasemiani omskars som sexåring i Iran. Han har mycket klara minnen av händelsen, som för honom var mycket traumatisk. "Mats" omskars av medicinska skäl, men lider i dag mycket av ingreppet. Att riskera att utsätta pojkar för detta är grymt och kränkande.

Enligt en lag från 2001 är ingreppet tillåtet. 2007 föreslog Socialstyrelsen att det blir en rättighet som alltså ska bekostas av skattebetalarna. I dag tillhandahåller hälften av Sveriges landsting operationen. Motståndet inom sjukvården är förståeligt nog starkt mot omskärelser.

Individer har rättigheter, inte religioner eller kulturer. Barn har rätt till sin egen kropp och att ha den intakt till dess att de själva kan välja vad de vill göra med den. Föräldrar ska inte ha rätt att omskära sina barn. Ett argument för att ändå bistå med omskärelse är att föräldrar annars skulle utföra ingreppet i hemmet. Sådana farhågor är berättigade. Men om vi anser att manlig omskärelse inte är förenligt med ett civiliserat upplysningssamhälle går det inte att å ena sidan fördöma seden, men å andra sidan ändå tillåta den. Lagar fyller en normerande funktion. De talar om vad som är fel. Förbjudandet av barnaga var en sådan lag - i dag är att slå sina barn inte acceptabelt. Omskärelse är också en form av barnmisshandel, som borde förbjudas. Bara för att "det alltid varit så" är det inte önskvärt att det alltid förblir så.

Jakob

Fel sätt

Främlingsfientlighet kan bekämpas på många konstruktiva sätt. Att kasta ägg på Jimmie Åkesson är definitivt inte ett av dem. Det enda det bidrar till är att Sverigedemokraterna kan förstärka bilden av sig själva som ett smutskastat, förföljt och orättvist behandlat parti - en bild som de mer än gärna vill förmedla. Att motverka Sverigedemokrater och andra icke-demokratiska partier är både lovvärt och nödvändigt - men den som gör det genom att tillgripa våld är inte ett dugg bättre än dem de försöker bekämpa, samtidigt som de hjälper Sverigedemokraterna att bättra på sin martyrstämpel.

Emma

Ett seriöst enfrågeparti

Att Piratpartiet är ett enfrågeparti är ju knappast något de själva hymlar med, och i Ekots lördagsintervju med partiledaren Richard Falkvinge blir det så tydligt att det nästan blir roligt. Men just tack vare denna nästan överdrivna betoning av ett enda politikområde blir det inte heller ett problem att de är ett enfrågeparti. Till skillnad från andra enfrågepartier som till exempel Sverigedemokraterna, som är ett ännu snävare parti än PP, utger de sig inte för att vara något annat än ett enfrågeparti, och just därför framstår de också till skillnad från Sverigedemokraterna som seriösa.

Hade Piratpartiet varit ett enfrågeparti i samma division som Sverigedemokraterna hade de föreslagit att arbetslöshet och brottslighet löses genom större frihet på nätet. Vilket i och för sig ändå hade varit ett mer konstruktivt förslag än att säga att de löses genom bekämpning av mångkultur.

Emma

En fråga om rationalitet

Apropå gårdagens partiledardebatt, så vecklade Fredrik Reinfeldt in sig i ett minst sagt komplicerat resonemang, då han menade att det är rationellt att inte gå och rösta i EU-valet. Han menade att väljarna väger betydelsen av detta val mot betydelsen av riksdagsvalet, och eftersom de då kommer fram till att riksdagsvalet har större konkret betydelse avstår de från att rösta i EU-valet.

Vilket val som är viktigast kan förstås diskuteras, och det är självklart så, och högst naturligt, att en väljare genom rationella resonemang kan komma fram till att han tycker att riksdagsvalet är viktigare än EU-valet. Men att ett val är viktigare än ett annat, är knappast något rationellt skäl för att inte rösta i det senare. Att rösta är inte en uppoffring, och röstning i ett val gör inte att röstning i ett annat val blir omotiverat eftersom det på något vis skulle vara besvärligt att rösta. Och att som statsminister påstå att det är rationellt att inte rösta i ett val där valdeltagandet redan är pinsamt lågt, är bara väldigt onödigt.

Emma

Att sprätta pengar

Gårdagens partiledardebatt innebar knappast några större överraskningar, och hur vänsterpartiet och miljöpartiet ska kunna komma överrens i hur mycket skatterna ska höjas framstår fortfarande som ett mysterium. Ett ord som användes flera gånger, av såväl Mona Sahlin som Lars Ohly var "sprätta". Genom att sänka skatten på arbete sprätter regeringen hejvilt iväg miljarder kronor på ett totalt oansvarigt sätt, sa de gång på gång. Denna uppfattning, att skattemedel är statens egendom och att skattesänkningar innebär att medborgarna får pengar som en liten present, är så vida spridd att ingen reagerar på det absurda i att påstå att skattesänkningar är det samma som att sprätta iväg pengar. Förrän igår, vill säga. Maud Olofsson var den första som jag någonsin hört påpeka detta. Hon sa att Lars Ohly är oförskämd när han kallar det för att sprätta pengar när medborgarna får behålla lite mer av den lön de arbetat ihop. Så sant som det var sagt.

Och oförskämdheterna fortsatte, då Lars Ohly sa att de rika människor som regeringen öser (eller sprätter) pengar över är ena giriga typer, som tar varje chans att roffa åt sig mer om bara tillfälle ges. Vilka dessa rika människor var sa aldrig Lars Ohly, men det hela klarnade något då Maria Wetterstrand förklarade att de rika männikor som oppositionen vill höja skatterna mest för är de som tjänar över 30 000 i månaden. Ja, girigheten hos de där moraliskt fötappade universitetslärarna och tandläkarna är ju vida känd.

Emma

Att rösta rätt

Att socialdemokraterna och LO inte planerar att gå skilda vägar, trots de senaste månadernas händelser med AMF hit och AMF dit, tycks stå tämligen klart. Men det är ändå anmärkningsvärt, att såväl Socialdemokraterna som LO så totalt lyckas ignorera det faktum att ungefär hälften av LO-medlemmarna inte är socialdemokrater. Som när Mona Sahlin, vilket står att läsa i dagens DN, uppmanar LO-representanterna att mobilisera sina medlemmar för att stoppa de borgerligas inflytande i EU. För att som hederlig arbetare svika sin grupp och själv rösta borgerligt, det går ju bara inte.

Emma

Påven i Israel

Påven Benedictus XVI har med rätta kritiserats för sina skrämmande uttalanden om kondomer som preventivmedel, något som mycket möjligt kan ha lett till att fler människor drabbats av HIV-viruset. Det är ett exempel på hur en mycket inflytelserik person använt sitt inflytande till något fullständigt förkastligt.

Men i rättvisans namn ska påven också uppmärksammas när han göra något bra. Som när han i dag vid sin ankomst till Ben Gurion-flygplatsen mer eller mindre uttalade sitt stöd för en tvåstatslösning i Israel/Palestina-konflikten. Han uppmanade inblandade parter att försöka uppnå en lösning så att människor kan leva i fred inom rättvisa gränser.

Det är svårt att uppskatta hur stort inflytande påvens uttalanden har, men med tanke på att det finns mellan 1.5 och 2.1 miljarder kristna i världen, varav 1.1 miljard katoliker, ska nog inte det symboliska värdet underskattas. Ju fler som arbetar för en tvåstatslösning, desto bättre.

Jakob

Oroande tendenser

Åtskilliga är de ledare, i synnerhet afrikanska, som börjat sin politiska bana som hyllade frihetshjältar men som med tiden blir levande bevis på maktens förmåga att korrumpera. Det är bara att hoppas att Jacob Zuma inte är en av dem. Zuma är i och för sig inte höjd till skyarna på det fullständigt naiva och blinda sätt som till exempel Robert Mugabe var på 80-talet - istället har han varit utsatt för misstankar om såväl korruption som våldtäkt.

Men trots detta, och trots det faktum att flera av medlemmarna i den nya sydafrikanska regeringen inger förtroende och hopp om framtiden, finns det åtskilligt som oroar. ANC hotar med att upprätta en mediatribunal avsedd för journalister som blir alltför obekväma, och samme åklagare som lade ner korruptionsåtalet mot Zuma står på listan över tilltänkta riksåklagare. Vilket Jacob Zumas eftermäle blir återstår att se, men risken att det inte blir alltför vackert ser dessvärre ut att vara ganska stor.

Emma

Pakistan

Hundra tusen människor befinner sig på flykt från Swatdalen, och brittiska hjälporganisationer menar att det kan bli den värsta katastrofen som orsakats av människor i Pakistan sedan självständigheten. Det blir alltmer uppenbart att Asif Ali Zardari inte är en tillräckligt kompetent ledare för att uprätthålla ordningen i landet, och att de uppgörelser han ingick med talibaner i Swatdalen - precis som om dessa skulle vara en enhetlig organisation med precis samma mål för ögonen - var ett stort misstag.

I och med detta blir det också alltmer uppenbart att Pakistan behöver omvärldens hjälp. Dels med sjukvård och annan akut hjälp till de hundratusentals civila som tvingas fly, men även militärt. Ett Pakistan som fungerar som gömställe för talibaner är inte bara ett hot mot landet självt - det är ett enormt hot mot freden, alternativt försöken att skapa fred, i ett mycket stort område omfattande framförallt Afghanistan och Indien, men även Iran och Irak och därmed även Israel och Palestina. I ett sådant läge kan inte omvärlden passivt se på.

Emma

Centerpartiet blickar framåt

Det är välkommet att Centerpartiet på sin partistämma valt att förespråka uppluckringar i LAS, lagens om anställningsskydd. (Eller lagen om anställningsstopp som Magnus Andersson, CUF-ordföranden så träffande kallade den.) Även om partiet inte går hela vägen är det onekligen ett steg i rätt riktning. Bland annat ska möjligheten att kringgå turordningsreglerna göras proportionell till företagets storlek. Centern tar ledartröjan som småföretagarnas parti i Alliansen.

Förutom detta, som toppat nyheterna, har man även tagit beslut om en del andra intressant ståndpunkter. Några förtjänar att lyftas fram. Papperslösa ska i framtiden ha samma rätt till vård som övriga befolkningen, vilket också är ett bra förslag. Ingen människa är illegal bara för att den flyttar till en annan plats för att försörja sig och sin familj. Sjukvårdspersonal ska inte behöva neka vissa människor vård i ett system som det svenska, som bygger just på att alla ska ha tillgång till vården, oavsett ekonomisk situation.

På skolområdet fanns också några konstruktiva förslag. Bland annat vill partiet utöka grundskolan till tio år - genom att göra dagens förskoleår obligatoriskt. Det här är ett av de områden där Alliansen vida överglänser oppositionen i förtroende. Centerns stämma förstärker det intrycket. Dagens samhälle kräver ännu mer utbildning, inte mindre som det brukar låta från vänsterhåll. Spetsklasser ska införas även i grundskolan. Personligen gillar jag förslaget att dela upp skolåret i tre terminer mest. Det skulle göra många elever mindre skoltrötta och mer motiverade. Att ha ett långt sommarlov gör att mycket glöms bort jämfört med ett kortare. Rytmen i skolgången skulle helt enkelt bli jämnare med tre terminer.

Jakob

Inte rätt metod

Att det inte går att bekämpa odemokratiska idéer med odemokratiska metoder borde vara en självklarhet. Ändå är det var Europaparlamentet försöker göra. Fram till denna vecka var det tänkt att den äldste ledamoten skulle öppna parlamentet efter valet i juni - men eftersom den äldste ledamoten är Jean-Marie Le Pen har den regeln nu ändrats. Att Jean-Marie Le Pen är en främlingsfientlig extremist - bland annat med förringande av Förintelsen på dagordningen - är odiskutabelt. Men det sätt på vilket Eupopaparlamentet vill stoppa honom, innebär endast att le Pen kan ta på sig rollen som offer för det politiska etablissemanget. Vilket han nog inte är alltför missnöjd med.

Emma

Pragmatism efterfrågas

I och med kriget mellan Israel och Hamas kring årsskiftet kastades fredprocessen, om det nu går att kalla den så, in i ett ännu djupare mörker. Sedan dess har inte mycket positivt hörts från området. Senast i raden av nedslående nyheter är det faktum att Israel fortsätter att bygga bosättningar på Västbanken. Snarare har aktiviteten ökat den senaste tiden, både under Ehud Olmerts styre och under den nuvarande Likudledda regeringén. USA verkar nu ha fått nog, och vicepresident Joe Biden är tydlig med att byggandet måste upphöra samt att provisoriska bostäder ska rivas.

Sedan Bushadministrationen lanserade "vägkartan för fred" 2003 har utvecklingen snarare gått bakåt än framåt. Hamas maktövertagande i Gaza förvandlade situtationen till en riktig kris och i förlängningen ledde det fram till det senaste kriget. Det var oundvikligt att Israel skulle svara på Hamas raketbeskjutning, som pågick konstant under tre år.

Frågan är om Barack Obama ska lyckas åtstadkomma något i den riktning George W Bush plan ämnade. I nuvarande läge ser det mycket mörkt ut. I Gaza är situationen för civilbefolkningen fortsatt mycket svår och Hamas fortsätter sitt extremistiska styre. Samtidigt har Israel inte avslutat sin förkastliga bosättningspolitik på Västbanken, det område där freden har en chans att byggas från. Det ser inte ut att finnas mycket hopp om Gaza inom en överskådlig framtid, så länge Hamas behåller makten och de inte accepterar Israels rätt att existera. Det är på Västbanken som de moderata palestinska ledarna finns. För att nå en lösning krävs att få civilbefolkningen med sig. Men både israeliska och palestinska ledare gör snarast det motsatta; de förstnämnda genom sin bosttningspolitik och de senare genom svagt och korrumperat styre.

För att lösa konflikten, med två stater sida vid sida krävs starka ledare som kan få folket med sig, och som sätter pragmatism framför ideologi. I dag lyser de med sin frånvaro.

Jakob

Detaljreglering

Är man pretentiös nog att tänka på EU i termer av fredsprojekt och fri rörlighet, kan det vara lätt frustrerande att EU-kommisionen sysslar med sådant som bestämmelser av flingportionsstorlekar och regleringar av bokstavsstorleken på produktförpackningar (tre millimeter ska det vara minsann). Den enda som i kvällens diskussion i svt om detta påpekade att det kanske inte är sådant EU bör syssla med var Christoffer Fjellner. Sören Wibe med fler tyckte däremot att det är jättebra att EU bestämmer att flingportioner ska vara 40 gram, förutsatt att det står med tillräckligt stora bokstäver.

Det kan förefalla märkligt att det är de som är mest EU-kritiska, eller till och med vill lämna EU, som är mest benägna att vilja detaljreglera allt från marmelad till hundstorlekar. Men vid närmare eftertanke är det inte konstigt alls. Därför så länge EU-kommisionen ägnar sig åt att sätta glada gubbar på margarin och bestämma vad som är marmelad och vad som inte är det, är det inte svårt att hitta anledningar att vara skeptisk till vad EU håller på med. Vilket vänsterpartiet naturligtvis har all anledning att vara glada över.

Emma

Influensa

Det är inte varje dag en människa blir förstanyhet för att hon kanske är förkyld. Men någon gång ska det väl hända. Att rapporteringen om svininfluensan har överstigit allt som kan kallas rimligt har sagts ett antal gånger, och det tål att sägas igen. Det är givetvis hemskt att människor i Mexiko och på diverse andra platser avlider, men faktum är att det varje år dör människor på grund av influensa. Och den nu aktuella är enligt många experter till och med en mildare influensa än många andra. Så vi kanske överlever, trots domedagsstämningen. Om inte annat kan man glädjas åt att det går bra för munskyddstillverkare.

Emma

Första maj

Glöden i Wanja Lundby-Wedins första maj-tal var det sannerligen inget fel på. Man kan tro att hon är i opposition mot en förtryckarregim som tvingar befolkningen att svälta. Tråkigt nog fick hon göra avbrott mitt i brandtalet, då det omoget nog var vissa i publiken som tyckte att burop är ett konstruktivt sätt att uttrycka missnöje.

Hursomhelst. Efter talet förklarade Wanja Lundby-Wedin för P1:s reporter att anledningen till att hon under de senaste månaderna inte funderat på att avgå som LO-ledare trots missnöjet mot henne, är att hon är kvinna och före detta undersköterska. Vad hon menar med det är lite svårt att förstå. Hade hon avgått om hon varit man och svetsare? Eller kvinna och advokat? Logiken är inte helt vattentät.

Emma

Nytt initiativ i Pakistan?

För att kunna lösa säkerhetssituationen i Afghanistan, som den senaste tiden blivit allt sämre, krävs att kraftag även tas mot talibanerna i Pakistan. Men den pakistanska regeringen har avsagt sig kontrollen över bland annat Swatdalen och låtit talibanerna styra och ställa som de vill. Detta har lett till upprörda röster världen över, och det med rätta. Bomb- och syraattacker mot skolor och speciellt unga flickor har blvivit följden av regeringens handfallenhet.

Statens viktigaste uppgift är att garantera säkerheten för sina medborgare, vilket Pakistans regering i dag inte klarar av. Att man mer eller mindre helt avsagt sig ansvaret för en del av landet är inte acceptabelt. Om inte Pakistan har tillräckligt med resurser borde man naturligtvis be omvärlden om hjälp. Det har inte skett, och frågan är då om inte ett visst mått av tvång borde tillämpas. Redan nu opererar amerikanska specialförband på båda sidorna av gränsen. En offensiv mot talibanerna också i Pakistan är troligtvis nödvändig för att kunna komma till bukt med problemen. I nuläget kan en sådan offensiv bara ske med utländsk hjälp.

DN rapporterar att pakistanska trupper nu tagit kontroll över staden Daggar, som tidigare kontrollerades av talibanerna. Det vore dumt att dra allt för stor växlar av detta, men det är ändå välkommet att någonting görs. Kanske är det början på en ny trend av ökad press på talibanerna. I så fall är det ett steg i rätt riktning.

Jakob

Kvinnor kan

I Kvällsöppet med Ekdahl i tv4 behandlas i kväll skönhetstävlingar. Att vanliga skönhetstävlingar är fullständigt fruktansvärt förkastligt är alla - förrutom arrangörerna och deltagarna - överrens om.

Nya Fröken Sverige däremot, det är något annat det. De kvinnor som är med där ska vara karaktärsfasta, ha goda ledaregenskaper, vara med i Amnesty och tycka om barn, djur och miljö. Allt för att belysa det faktum att kvinnor - håll i er - minsann kan vara intelligenta. Maken till insats för jämställdhetskampen får man leta efter.

Emma

Utan skygglappar

Symbolfrågor kan skymma sikten för den mest välnyanserade debattör. En typisk sådan fråga är Israel/Palestina-konflikten. Där har det alltid gått en uppenbar skiljelinje mellan höger och vänster inom svensk politik, att det är svårt att inte falla in i gamla hjulspår och sedan mala på.

De flesta av oss är nog överens om att det bästa vore en tvåstatslösning, med två demokratiska stater som lever bredvid varandra, kanske inte som vänner, men åtminstone med normala politiska relationer.

Försvara mänskliga fri- och rättigheter och kritisera de fall där någon sida bryter mot dem, oavsett vilken. Formulera en åsikt utan att ta på dig ideologiska skygglappar nästa gång. Det är något att sträva efter.

Jakob

En bättre skola

Nytt betygssystem i all ära, men den reform som nu görs av gymnasiet kommer att ha betydligt större betydelse för att höja resultaten och motivationen bland elever. Det är inte mer än rimligt att kraven på högskoleförberedande program verkligen är så höga att de ger förberedelse för just högskolan, och att en examina från yrkesförberedande program vekligen är en examina som är attraktiv på arbetsmarknaden. Att oppositionen, som vänsterpartiets Rossana Dinamarca uttrycker det, anser att reformen innebär en stor urholkning av gymnasieutbildningen är knappast något att förvånas över. Oppositionen tycker att allt som innebär att elever inte behandlas på precis samma sätt - till exempel att de som är bra i matematik ska få gå i matematikklasser - innebär en urholkning av gymnasiet.

Visst är det så att även praktiska yrken kräver kunskaper i svenska och engelska. Men dessa ämnen kommer fortfarande att ingå i yrkesutbildningarna, och de som vill läsa in högskolebehörighet kan göra det på komvux eller som individuellt val. För nog är det betydligt bättre att ungdomar väljer yrkesprogram som inte ger högskolebehörighet, än att de hoppar av hela gymnasiet för att de inte vill läsa för mycket teoretiska ämnen. Socialdemokraterna kan gott och väl behålla sin vision om ett samhälle bestående av hundra procent akademiker. Verkligheten är dock sådan - oavsett om Marie Granlund och Mona Sahlin vill eller inte - att somliga hellre arbetar med praktiska yrken än teoretiska. Vilket många andra, till skillnad från ovan nämnda personer, inser är ganska bra.

Emma

Analys

I dagens DN intervjuas Mona Sahlin, apropå att fötroendet för henne snart skulle stå på minus om inte det vore en fysikalisk omöjlighet. Hon säger att det svåraste med att vara i opposition har varit att just vara i opposition, och det faktum att det är viktigt att få folk att förstå att politiker inte kan göra allt utan måste prioritera.

Lite lustigt. Det största intrycket är väl snarast att socialdemokraterna har utnyttjat de möjligheter som rollen som opposition erbjuder så mycket det bara går. Det vills säga att lova att de skulle göra dubbelt så mycket dubbelt så bra som regeringen, utan att behöva förklara hur det skulle finansieras. Men Mona Sahlins förmåga att göra djuplodande och intellektuellt hisnande analyser är ju så vida känd att det väl bara är att erkänna att det intrycket var fel.

Emma

Politisk hängivenhet

"Jag är sjuk så jag kommer inte på jobbet, men jag vill ha full lön".

Så kan man naturligtvis inte säga. Och säger man det blir man inte tagen på allvar. Om man inte sitter i Europaparlamentet förstås. Europaparlamentarikern Maria Robsahm har inte varit aktiv på tre år, full lön har hon likväl. Att både hon och hennes som varit sjuka är beklagligt, men knappast en ursäkt för att helt strunta i uppdraget som förtroendevald och samtidigt inkassera femtio tusen i månaden.

Lars Wohlin (Kd) däremot, han vet vad han vill. Särskilt aktiv har han kanske inte varit. Men att kämpa för större tolerans för långa lastbilar, vilket Lars Wohlin gjort med högsta intensitet i trafikutskottet, förlåter allt.

Emma

Morot och piska

Nog har det märkts en tydlig skillnad i utrikespolitiken sedan George Bush lämnade över till Barack Obama. Kontakter har återupptagits med länder som under Bushs ämbetsperiod inte sågs med blida ögon: Iran, Kuba och Venezuela. Senast på den amerikanska ländernas toppmöte på Trinidad mottog Obama en bok av den venezolanske semidespoten Hugo Chávez. Stämningen var märkbart gemytlig.

Inget fel i det. För att återupprätta omvärldens förtroende behöver USA en ny inriktning på sin utrikespolitik. Men samtidigt handlar det om en balansakt. Tricket är att kombinera morot och piska på ett genomtänkt sätt. I sin vilja att vara försonlig riskerar Obama att mista auktoritet. Det ligger en uppenbar risk i att vilja framstå som likar, trots att det inte alls förhåller sig så i fråga om till exempel mänskliga fri- och rättigheter.

Att till exempel öppna för lättningar på restiriktionerna gällande Kuba, utan att någonting görs i gengäld när det gäller fri- och rättigheter, vore naivt. Det tror jag inte Barack Obama heller kommer att göra. Han har nu visat upp sin mjuka sida, vilket är viktigt för att signalera förändring. Nu är dags att också visa att USA fortfarande är en auktoritet i utrikespolitiken.

Jakob

Utan omskrivningar nästa gång

Redan idag är ett 70-tal u-länder beroende av matimport för att försörja sin befolkning. Men en del av dessa länder tvingas samtidigt sälja jordbruksprodukter som tobak, kaffe, te eller socker till i-länderna.

Så står det i min förträffliga geografibok. I nästa upplaga kan de väl helt enkelt skriva att självhushållning är fantastiskt jättebra.

Emma

Historieskrivning

Att kalla människor för galningar är sällan konstruktivt. I kvällens Debatt i SVT deltog emellertid författaren Stefan Lindgren, och han är en sådan. Stefan Lindgren var en av de många svenskar som stödde Pol Pot-regimen i Kambodja under 60- och 70-talen. Många av dessa ångrar sig idag, och erkänner att det de ägnade sig åt inte var något annat än blint diktaturkramande. Stefan Lindgren däremot, står fast vid att hans stöd till Pol Pot var uttryck för solidaritet med det kambodjanska folket. Det folk varav närmare två miljoner dödades till föjd av Pol Pots regerande. Maken till otäckt historieförnekande får man leta efter.

Emma

Terrorismbekämpning

EU ska ta krafttag mot den internationella terrorismen, och planera en myndighet som ska lagra allehanda uppgifter om flygpassagerare. Att det är integritetskränkande behöver inte diskuteras. Många menar dock att man måste kunna tumma på integriteten för att uppnå större säkerhet. Problemet är att det är ytterst tveksamt att ens säkerheten skulle höjas med ett sådant förslag. Uppgifter om flygpassagerares specialkost förefaller inte vara någon särskillt väsentlig uppgift i kampen mot internationell terrorism. Det främsta ett upprättande av den föreslagna myndigheten skulle uppnå, är att skapa en inbillad känsla av trygghet. Precis som många av de andra mer eller mindre märkliga så kallade säkerhetsrutiner som omgärdar flygresor.

Emma

Rasistisk FN-konferens

Särskilt oväntat var det inte att FN-konferensen om rasism också i år skulle spåra ur. Att Irans president Mahmoud Ahmadinejad skulle vara en av huvudtalarna talade sitt tydliga språk. En bit in i talet kallade han Israel en "rasistisk folkmordsregim". Som väntat lämnade ett flertal delegater mötet, bland dem Sveriges ambassadör Hans Dahlgren.

Självklart var det rätt. Sverige och andra demokratier ska inte legitimera en fars vars enda syfte är att låta islamistiska diktaturer smutskasta Melllanösterns enda demokrati. Riksdagsledamoten Carolina Hägg (S) håller dock inte med. Enligt henne borde vi vissa större stöd för FN och inte bojkottat konferensen.

Problemet är att "FN" i det här fallet utgörs av ett antal odemokratiska stater som vill förbjuda kritik mot islam, och därmed inskränka yttrandefriheten, samt förklara Israel rasistiskt. Och varför skulle man stödja det?

Jakob

Bastubadets förträfflighet

Finland står med största sannolikhet för historiens mest underskattade kulturexport. Den kanske inte riktigt slår storheter som parlamentarismen, den amerikanska konstitutionen eller frihandeln. Men för en välmående kropp och själ är denna uppfinning, åtminstone för mig, oumbärlig. Självklart är det bastun jag har i åtanke.

Det finns inget som går att jämföra med känslan av ett riktigt hett bastubad. Minst 85 grader och en ansenlig mängd vatten på som regelbundet kastas på stenarna. I bastun finns tid och plats för avkoppling, tidningsläsning och diskussion. Ett utmärkt ställe för filosofi. Samtidigt som man njuter av allt detta svettas man ut dagens och världens bekymmer. Efteråt somnar man som ett litet barn.

Finskan hör kanske inte till världens finaste språk, men ett ord är så vackert: sauna.

Jakob

Att skapa kunskap

Oppositionen tycker, föga förvånande, att Jan Björklunds förslag om åtgärder för ökad disciplin i skolan är mycket dåliga. Vänsterpartiets talesperson i utbildningsfrågor, Rossana Dinamarca, tycker att man istället måste satsa mer på kunskap. Det låter bra kan man tycka, att även vänsterpartiet har insett att kunskap är en icke försumbar del av skolan. Tills man läser att de åtgärder för ökade kunskaper som Rossana Dinamarca föreslår, är trivsammare lokaler och bättre elevhälsa. Det låter trevligt - huruvida det skulle ge upphov till en kunskapsexplosion är mer tvivelaktigt. 

Emma 

En brant backe

Om förtroendet för Mona Sahlin fortsätter att sjunka i lika hög hastighet som nu kommer det snart stå på minus. Att Socialdemokraternas dåliga resultat i opinionsmätningarna delvis beror på turerna kring LO och AMF får anses troligt. Men att det låga förtroendet för Mona Sahlin personligen skulle bero på samma sak, är knappast lika troligt.

Vad det handlar om är att Mona Sahlin helt enkelt inte är en bra paritledare. Hon inger inget förtroende, hennes försök att låta folklig och jättejättevanlig blir bara konstlade och hennes kunskaper inom de flesta områden förefaller vara mycket grunda. Det har inget att göra med att hon är kvinna. Hade Margot Wallström varit Socialdemokraternas partiledare är jag övertygad om att förtroendesiffrorna för henne hade varit betydligt högre än vad de är idag för Mona Sahlin.

Socialdemokraterna har en brant uppförsbacke att klara av, och Mona Sahlin gör den bara ännu brantare.

Emma

Att granska sverigedemokrater

Sverigedemokraterna är ett parti vars medlemmar hyser en större rasism än andra partiers medlemmar. Det var resultatet av den granskning som Kaliber i P1 nyligen gjorde av partiet. Att så var fallet torde inte ha kommit som en stor överraskning, men i kvällens Debatt i svt diskuterades det återigen. Förutom diverse rasistiska kommentarer om att muslimer föder mycket barn och så vidare, var det en nedsättande sång om Olof Palme sjungen av Sd-medlemmar som väckte störst upprördhet.

Det är mycket märkligt att det anses krävas smygfilmning av sverigedemokrater på en finlandsfärja för att Sverigedemokraternas tvivelaktiga åsikter ska framkomma. Mycket lättare skulle exempelvis vara att läsa Sverigedemokraternas partiprogram, som finns i ett mycket behändigt och läsvänligt format på partiets hemsida. Där står det att invandring utgör ett hot mot svenskars möjligheter till jobb, och att kultur som inte är svensk (moskéer och sådant) är en fara för den svenska demokratin. Eller så skulle man kunna fråga Sverigedemokraterna till exempel vilken skolpolitik eller miljöpolitik de har. Då skulle det - hoppsan! - framkomma att Sverigedemokraterna inte har någon skolpolitik eller miljöpolitik. Möjligtvis bortsett från att mångkultur kan sänka betygssnitten och försura sjöarna.

Det finns givetvis ett värde i att Sd-medlemmarnas rasistiska åsikter kommer fram. Och dumma sånger om Olof Palme får väl åtminstone någon socialdemokrat att ställa in en planerad övergång till Sverigedemokraterna. Men samtidigt borde Sverigedemokraternas främlingsfientliga åsikter, vilka det inte behövs Wallraff-reportage på färjor för att upptäcka, vara mer än tillräckliga för att avskräcka människor från att rösta på dem. Det borde såväl de journalister som säger sig vilja granska dem, och de politiker som säger sig vilja motverka dem, tänka på.

Emma

Kyckling

Att hitta glas i kyckling är på alla sätt otrevligt. Och trots att sannolikheten för att det ska ligga glas i just den kyckling man själv har inhandlat är obefintlig, är det inte så konstigt att var tredje svensk har ställt in sina kycklinginköp. Tanken på att tugga glas är skrämmande, och skrämmande tankar brukar inte i första hand mötas med rationella sannolikhetsberäkningar.

En lite högre grad av rationella överväganden skulle man dock kunna vänta sig av hela kommuner, innan de beslutar att bojkotta kyckling. Såtillvida kycklingmarodörerna inte har något emot just kyckling, finns det inget som säger att de inte stoppar glas lite varstans de kommer åt. Falukorvar och äpplen har redan varit utsatta. Om förekomst av glas i ett livsmedel ska föranleda totala bojkotter, finns det till slut inte mycket kvar att äta.

Det enda säkra är att helt enkelt odla sin egen mat. Och vakta trädgården från grannarna.

Emma

Skyll dig själv

Ett heltidsarbete som ger bra lön är lockande, ett deltidsarbete som ger bra lön kan vara ännu mer lockande. Men den som går på det här får faktiskt skylla sig själv.

Emma

Icke trovärdigt

Andreas Malm kommer i dagarna ut med ett minst sagt omfattande verk om hatet mot muslimer. Det är onekligen ett angeläget ämne. Främlingsfientlighet kräver upplevelse av hot, och muslimer och islam är de hot många främlingsfientliga partier vill uppmåla som de allra största. Sverigedemokraterna fruktar att moskébyggande ska göra Sverige till ett land styrt av islamisk lag, och teorier om muslimska nätverk med planer på att uppnå världsherravälde cirkulerar i Europa. Att skriva ett nästan sju hundra sidor långt verk om detta är ett lovvärt initiativ.

Problemet är att Andreas Malm saknar all trovärdighet. En person som stödjer Hamas, en judehatande terroristorganisation, kan inte på ett trovärdigt sätt vilja bekämpa hatet mot muslimer. och genom att ge sin lojalitet till den radikala islamismen, måste Andreas Malm försöka hitta roten till muslimhatet helt och hållet någon annanstans - i västerlandet.

Delvis har han rätt. Hat har förekommit i rikliga mängder i västerländska samhällen - mot svarta, romer, judar - och idag mot muslimer. Men att under en sju hundra sidor lång diskussion om hatet mot muslimer nämna islamismen på totalt sju sidor, är en bedrift. Islam är inte islamism, att vara muslim är inte att vara islamist. Men det går inte att bortse från att det hat och de misstankar som riktas mot muslimer kan ha något att göra med förekomsten av radikal islamism. Att sätta likhetstecken mellan islam och islamism, och mellan muslimer och islamister, är att vara mycket okunnig. Men inte desto mindre är just okunnighet en stor källa till hat och misstankar.

Att belysa demoniseringen och misstänkliggörandet av muslimer är av högsta vikt. Nästa gång görs det förhoppningsvis av en person som kan tas på allvar.

Emma

Kristider var det

Såhär i kristider har ombyggnaden av stortorget i Gävle påbörjats. Kostnad: 74 miljoner kronor. Samtidigt rapporteras att kommunens skatteintäkter beräknas minska med 157 miljoner under 2010. Kanske det vore läge att lägga i bromsen och begrunda var skattekronorna ska användas.

Men nej, det håller inte kommunalrådet Carina Blank (S) med om. Enligt henne ska vi "investera" oss ur krisen. Samtidigt kräver hon att alla kommunens förvaltningar ska ta fram förslag på hur de kan spara pengar. Vilket självklart är en väldigt god idé - det borde redan ha gjorts under godare tider. Men att samtidigt ösa pengar ur kistorna till ett skrytbygge är hyckleri. Särskilt om man säger sig vara mån om välfärden. Det gör självklart Carina Blank, likt alla kommunpolitiker.

Snart kommer väl kraven på att regeringen ska gå in med pengar också. Kom ihåg var ni kan hitta pengarna som inte användes till vård eller utbildningen: de kommer bli förevigade i torgets nya stenläggning.

Jakob

Likhet inför lagen

Så har det då äntligen skett. Sverige har visat att vi inte tänker ligga efter längre - lagen om könsneutrala äktenskap har klubbats igenom av riksdagen. Nu får homosexuella gifta sig på lika villkor som heterosexuella. Beslutet togs med stor enighet, och som väntat kom det enda riktiga motståndet mot KD.

Förutom att det är är en stor seger för individer som tidigare velat, men inte kunnat ingå äktenskap, är det också en seger för devisen: likhet inför lagen. Ett stort grattis till alla aktivister som kämpat för detta.

Jakob

Kunskapsöverskott

I gårdagens Aktuellt diskuterades hur skolskjutningar ska kunna förhindras i Sverige. Föga förvånande hittades inga lösningar. En representant för Friends kom dock med en idé om att elevinflytandet måste öka. Det kan säkert vara bra ibland. Men när hon fortsatte sitt resonemang med att skolan idag är alldeles för kunskapsfokuserad, och att denna fokusering kan leda till att elever med problem förbises, kan man tycka att hon drog det lite väl långt. Den svenska skolan kan anklagas för många problem, men att en fixering vid djuplodande kunskaper skulle vara ett av dessa problem är nog att ta i.

Emma

Klimatarbete

Under Earth Hour sparade det svenska folket lika mycket el som tio villor sparar under ett år. Och många var med i uppoffringarna. Dramaten släckte lamporna i foajén, så att teaterbesökare kunde vara med och bidra till en bättre planet. Ikea i Kungens kurva släckte lamporna i hela butiken (som väl i och för sig borde vara släckta halv nio en lördagskväll), för att understryka den vikt Ikea lägger vid klimatarbetet. Och i Italien deklarerade Francesco Totti att han skulle släcka lamporna i sitt hus eftersom han insett hur viktigt klimatet är.

Nåväl, Earth Hour var trots allt främst en symbolisk tillställning. I länder där vetskapen om klimatproblemen är liten kan det vara ett sätt att öka medvetenheten. Men symboliken får inte ersätta praktisk handling. När svenska företag förklarar att de ska vara med och rädda klimatet under en timme på lördagen, och när energiexperter på fullt allvar menar att en minskning av tio villors elförbrukning är ett bra praktiskt resultat, finns en risk att så sker.

Och när ordningen var återställd klockan halv tio, kunde alla vara stolta över att ha gjort världen till en lite bättre plats att leva på. Förutom de miljömarodörer som inte deltog förstås.

Emma

Ljuset i tågtunneln

Är det ljuset i tågtunneln vi ser? Infrastrukturminister Åsa Torstensson meddelade på gårdagens DN debatt att ett gradvis slopande av det statliga järnvägsmonopolet ska genomföras. Det är inte en dag för tidigt. Från och med sommaren ska andra bolag tillåtas köra på helger. Succesivt ska SJ:s ensamrätt försvinna, och hösten 2010 ska konkurrensen om persontrafiken vara helt fri.

SJ är för mig ett av de värsta exemplen på företag som trots usel skötsel kan leva vidare, bara på grund av ett monpol. Hutlösa priser, dålig trafiktäthet, konstiga resevägar, otrevlig personal och brist på sittplatser är bara några exempel.

Ett slopande av monopolet är ingen garanti för att saker och ting drastiskt kommer ändras till det bättre. Förmodligen kommer det ta ett tag för andra tågbolag att etablera sig. Men nu finns i alla fall den möjligheten, till skillnad från tidigare. Alliansregeringen vinner nya poäng hos mig.

Jakob

Överdrifter

Att Wanja Lundby-Wedins ageranden under den senaste tiden varit tvivelaktiga råder det ingen tverkan om, och att många är upprörda är inte konstigt. Hennes förmåga att stå för sina handlingar har visat sig vara mycket liten, och huruvida det är möjligt att vara LO-ordförande och samtidigt sitta i tjugofyra styrelser, och sköta samtliga uppdrag på ett bra sätt, är tveksamt. Att detta uppmärksammas och kritiseras är bra och nödvändigt, och att bevaka makthavare är självklart en viktig uppgift för journalister.

Men när saklig kritik och granskning övergår till att vara känslosvallande moralpredikningar över det totalt förkastliga i vad Wanja-Lundby Wedin har gjort, handlar det inte längre om god journalistik. Då handlar det om att vilja sälja lösnummer genom att utnyttja det faktum att människor tycker om att läsa om andra människors misstag. Detta är knappast något nytt. Att det som från början är saklig och nödvändig kritik av en persons handlingar övergår till att bli ett mediedrev med avsaknad av all proportionalitet, händer gång på gång. Och det gäller inte bara kvällstidningarna, även om det är de som står för det största skandalsökandet. I morgontidningarna skrivs det sida upp och sida ner om Wanja Lundby-Wedins göranden och havanden, och hela Aktuellt-sändningar ägnas åt ämnet. Bitvis rör det sig om sansade analyser och kritik, men lika ofta är indignationen över LO-ordförandens omoraliska handlingar så stor att den överskuggar allt annat.

Extrainsatta nyhetssändingar känns bara som ett naturlig fortsättning på bekavkningen, ungefär som efter elfte september. Eller varför inte en dokumentärserie i tre delar.

Emma

Egotrippade kommunalpolitiker

Gävle sätter segel: Livet i Gävle är gemenskap och öppenhet, för varandra och världen. Trygghet och nyfikenhet ger mod att växa, tillsammans och individuellt. Mångfalden ger spännande upplevelser och frihet att välja hur vi vill leva. Vi vågar ge oss ut på världshaven men återvänder gärna till livet i hemmahamnen.

Att Barack Obama har inspirerat svenska politiker att tala om visioner blir tyvärr allt för uppenbart när man läser ovanstående. Detta är Gävles politikers "vision" fram till år 2025.

Hur skulle det vara att försöka lösa lite verkliga problem i stället? Det är knappast så att Gävle kommun lider brist på dem, och det vore allt för tröttande att räkna upp ens en liten del av dem här. Det här är ren galenskap. Folkets företrädare, med kommunalrådet Carina Blank i (S)petsen, företräder enbart sina uppblåsta egon.

Jakob

Dans och matematik

Sveriges dansutbildningar håller för låg kvalitet, och för att råda bot på det ska satsningarna börja tidigare (på mellanstadiet) och intagningskraven till utbildningarna bli hårdare. Det är för all del inget fel med satsningar på dans, det är en på många sätt trevlig konstform. Det märkliga är bara, att samtidigt som knappt någon ifrågasätter att tolvåringar tas ut till stenhårda elitutbildningar i dans (det är trots allt nödvändigt för att Sverige ska ha dansare i världsklass), så är upprördheten väldigt stor över att elever med fallenhet för exempelvis matematik ska få gå i klasser där deras intresse och begåvning tas tillvara.

Att alla inte behöver kunna dansa, medan alla behöver kunna matematik, är bara en löjlig invändning. Alla behöver kunna multiplikationstabellen och procenträkning, alla behöver inte kunna, och har inte motivation till att lära sig, andragradsderivata och integraler. Utan att vara alltför radikal skulle jag våga påstå att Sverige är i ännu större behov av kvalificerade matematiker än av dansare i världsklass.

Emma

Godisskatt

Det faktum att människor blir allt tjockare föreslås förebyggas med hjälp av straffskatter på godis och annat onyttigt. Att det skulle hjälpa får anses mycket tveksamt. Att godis är onyttigt vet alla, även överviktiga människor, men valet mellan godis (åttio kronor per kilo) och morötter (sex kronor per kilo) förefaller ändå ofta vara väldigt lätt att göra. Att låginkomsttagare inte har något annat val än att äta onyttigt, eftersom allt onyttigt är billigt och allt nyttigt är dyrt, är inget annat än verklighetsförvanskning.

Godis är onyttigt och dyrt och dess bidrag till det dagliga näringsbehovet är högst ringa. Att med godispåsen i handen då säga att man är tvungen att äta onyttigt på grund av sina begränsade ekonomiska tillgångar blir inte riktigt trovärdigt.

Emma

Avskaffat dödsstraff

Allt är inte bara svart för tillfället, även om det är intrycket man får av mediernas nyhetsrapportering. Att delstaten New Mexico nu avskaffar dödsstraffet är inget som hamnar på förstasidan, men det är ett mycket välkommet besked.

Dödsstraffet är ett inhumant sätt att bestraffa människor, oavsett om de själva gjort sig skyldiga till mord. För att inte tala om risken att oskyldiga berövas livet. Statssanktionerade mord är något som inte hör hemma i vår tid, allra minst i ett demokratiskt land som USA.

Jakob

Katolsk extremism

Tacksamt nog har den radikala och politiska islamismen uppmärksammats de senaste åren. Denna rörelse, och dess hemfallenhet åt politisk våld och terrorism, utgör ett av de främsta hoten mot en öppen och globaliserad värld. Detta hot finns inte bara i Mellanöstern, utan radikaliseringen i vissa muslimska grupper förekommer likväl i Europa.

En annan rörelse som inte blivit lika mycket uppmärksammad, men som också utgör ett hot mot det liberala samhället, är den katolska kyrkan. Bara för att kyrkan inte tar till våld för att uppnå sina mål, är dessa mål inte desto mindra avskyvärda. Den katolska kyrkan företräder åsikter som inte hör hemma i ett fritt samhälle.

I Brasilien genomförde läkare en abort på en 9-årig flicka, efter att hon våldtagits och gjorts gravid av sin styvfar. Flickan, hennes mamma och läkarna bannlystes av kyrkans företrädare i landet, medan styvfadern fick syndernas förlåtelse. Katolska kyrkan i Brasilien fick sedan stöd av Vatikanen. Om aborten inte genomförts, och flickan dött av graviditeten, hade vi då kunnat åtala kyrkan för mord eller vållande till annans död?

I tisdags, på en resa i Afrika, sa påven Bendictus att kondomer inte hjälper i kampen mot HIV/AIDS utan "förvärrar problemet". Lösningen ligger i "ett andligt och mänskligt uppvaknande" och "vänskap med dem som lider". Påvens uttalande innebär ett stort bakslag för den organisationer som arbetar med att stoppa smittan. De som drabbas i slutändan är afrikanerna. "Vänskap" kommer tyvärr inte att rädda dem från döden.

All extremism ska bekämpas, oavsett i vilken skepnad den yttrar sig i. Kyrkan är en av alla dessa.

Jakob

Att stå för sina handlingar

Klimataktivister från klimatgruppen Klimax har dömts till villkorligt och dagsböter för en aktion på Bromma flygplats år 2007. Domen för grovt olaga intrång är "absurt hård", enligt Erik Sjöberg från Klimax. Enligt honom var det en symbolisk handling, och han anser att att tingsrätten inte borde se så hårt på saken.

Men oavsett om det var en symbolisk handling eller ej var den kriminell och kräver sitt straff. Om något tenderar svenska domstolar snarare att använda den nedre delen av skalan när det gäller brottsrubriceringar och påföljder. Att aktionen gjordes i ett, enligt Klimax, "gott syfte" förringar inte det hela i juridisk mening. Inte heller moraliskt, om ni frågar mig.

Nu kontemplerar gruppen huruvida de ska överklaga domslutet. Att göra det vore kanske inte direkt rättshaveristiskt, men däremot väldigt onödigt. En grupp som använder sig av civil olydnad borde också veta att det kan få konsekvenser, och att ta ansvar för sina handlingar är en fundamental del av den sortens aktivism.

Jakob

Avbön vid korset

Reaktionerna på finanskrisen, och bankernas inte alltid så taktfulla sätt att möta den, visar sig nu i en Sifo-mätning. Enligt undersökningen har förtroendet för samtliga banker sjunkit markant den senaste tiden. Värst är det för SEB, med ett ras på 63 %. Den bank som klarar sig lindrigast undan är Handelsbanken med 38 %, vilket ändå är en stor siffra.

Att bankernas förtroende sjunker i kristider är naturligt. Även om de svenska bankerna drabbas indirekt, och inte är del av krisens uppkomst, dras de ändå med i det allmänna förtroendeunderskottet. Att de flesta också valt att stå utanför statens garantiprogram kan av människor uppfattas som att ledningarna heller månar om sina ersättningar än om sina kunder. Det gör också sitt till.

Man kan ju då tro att bankerna borde göra allt för att bibehålla, eller återställa, förtroendet i den mån det är möjligt. De senaste dagarnas kritikstorm mot att de trots den svåra situationen fortsätter med bonusar - eventuellt förtäckta som löneförhöjningar - visar allt för väl att så inte är fallet. Sent kommer de avböner som egentligen inte borde varit nödvändiga. Det visar på förtagsledningar som brister i kontakt med verkligheten och som inte prioriterar sitt företags fortlevnad, bara sitt eget skinn.

Jakob

Omdömeslöst

När bolag efter bolag nu meddelar att de avstår från bonusar för 2008, är kanske det märkligaste av allt att de övehuvudtaget meddelar det. Att inte utdela bonusar i ett företag som gått med förlust borde när allt kommer omkring inte vara ett alltför vågat beslut fatta.

När det gäller SEB och Annika Falkengrens löneförhöjning, förklarade Marcus Wallenberg gång på gång i gårdagens Agenda att problemet är att de inte har lyckats kommunicera till allmänheten vad som egentligen har skett. Att Marcus Wallenberg inte inser att det, oavsett graden av kommunikation, inte med förtroende i behåll går att vara med i statliga garantiprogram och samtidigt höja chefslöner med flera miljoner, förstärker bara den främsta slutsats man kan dra av hela historien: att SEB är en bank i vars ledning och styrelse det råder skriande brist på omdöme.

Emma