Se upp för letterna

I Ekots lördagsintervju igår tog Mona Sahlin avstånd från Marita Ulvskogs vana att kalla det faktum att letter kommer till Sverige och arbetar för den nya sortens människohandel. Och det var väl bra. Att jämföra människor som frivilligt arbetar i ett annat land för att lönerna där är dubbelt så höga än i hemlandet med människor som blir offer för trafficking, är ytterst osmakligt.


Men i sak höll såklart Mona Sahlin med Marita Ulvskog. Att letter kommer hit och arbetar är en fara för de svenska kollektivavtalen, och en fara för svenska arbetare. Och liksom Marita Ulvskog försöker Mona Sahlin täcka över den bara alltför påfallande nationalism som ligger bakom denna rädsla, med argument om att detta faktiskt handlar om att ha respekt för de stackars letterna.

"Svenska jobb för svenska arbetare" är sannerligen en slogan som passar fler än Sverigedemokraterna.

Emma

Farlig spridning

Att oron i Sydkorea är stor efter Nordkoreas provsprängningar av kärnvapen är knappast att undra på. Att ha världens slutnaste land som granne, ett land vars politiska planer endast dess ledare, om ens det, har något grepp om, är onekligen ett stort orosmoment. Men ändå är det inte att Nordkorea skulle förklara krig mot Sydkorea som är den överhängande faran nu, då det med största säkerhet skulle vara ett krig som skulle sluta i förlust för Nordkorea.

Ett hot som däremot är högst påtagligt, för såväl Sydkorea som för resten av världen, är den kärnvapenspridning som Nordkoreas provsprängningar kan riskera att vara en inledning på. För ett land som Nordkorea saknar sådant som icekspridningsavtal betydelse, och därmed står dörren öppen för att kärnteknik och vapen sprids till andra, lika tvivelaktiga, länder. För att inte tala om spidningen av synen på kärnvapen som redskap i förhandlingar med andra länder. Och en framtid där Nordkorea, Iran och Pakistan sitter på kärnvapen, skulle vara en minst sagt mörk framtid.

Emma

Förbannad på EU

I P1 morgons utfrågning av kandidaterna till Europaparlamentet var det i dag vänsterpartiets Eva-Britt Svenssons tur. Att Vänsterpartiet tycker att EU är dåligt är knappas en nyhet. Men när reportern frågade Eva-Britt Svensson om hon håller med den partikollega, tillika kandidat till Europaparlamentet, som har sagt att EU gör honom äcklad och förbannad, hade man kunnat vänta sig att svaret ändå skulle bli nej. Att i fem år ha arbetat heltid i en organisation som skapar äckel och avsky förefaller trots allt inte särskilt angenämt.

Men nej då, Eva-Britt Svensson räds inte det obehagliga. Även hon blir, åtminstone ibland, äcklad av och förbannad över EU. Men fem år till i samma organisation, det är ändå planen. Och i nästa andetag förklarar hon att EU bör lagstifta mot barnreklam, och att det är oerhört viktigt med fler kvinnor i EU. Det vill säga samma organisation som hon beskriver som odemokratisk och elitistisk och därför snarast möjligt vill lämna. Logiken är inte alldeles glasklar.

Emma

Påtvingad lojalitet

Att Avigdor Lieberman, från ultranationalistiska Yisrael Beitenu, efter valet i Israel i februari kunde beträda posten som Israels utrikesminister var ett tungt bakslag för alla dem som anser att en tvåstatslösning är den enda lösningen på Israel-Palestinakonflikten. Och inte ser det ljusare ut idag. innan valet försäkrade Lieberman att han, om valet blev en framgång, skulle se till att Israels araber i fortsättningen skulle veta sin plats. Och han håller sitt vallöfte. Hädanefter ska alla Israels medborgare svära lojalitet mot Israel som judisk stat, och för dem som inte gör det blir konsekvensen inskränkta medborgerliga rättigheter.

Majoriteten av Israels befolkning bekänner sig till judendomen, och detta är naturligtvis ett faktum som ska respekteras. Men att avkräva lojalitet - vilket är något helt annat än respekt - mot en religion av människor som bekänner sig till en annan religion, eller ingen religion alls, är ett uttryck för djup intolerans. Och det bådar knappast gott för utsikterna för en framtida lösning på Mellanösternkonflikten.

Emma

Snurrigt av Dagens Nyheter

Gårdagens huvudledare i Dagens Nyheter handlade om det kommande svenska EU-ordförandeskapet, och vilka möjligheter som finns att driva den viktiga miljöfrågan. Trots den dramatiska titeln "Höst för miljön" var det knappast något nytt eller omvälvande som presenterades. Det lät ungefär som vanligt: vår klimatpåverkan är ett faktum; vi måste hoppa på tåget nu, innan det blir för sent; det gäller att komma överens om bindande avtal; den rika världen släpper ut mest och har således det största ansvaret för att komma tillrätta med problemen.

Det som fick mig att sätta frukostmackan i vrångstrupen var avslutningen: "Det finns inga genvägar. Även om miljö­räddningen till stor del kommer att ske med hjälp av ny teknik och effektiviseringar måste vi vara beredda på standardsänkningar i vår del av världen. I praktiken kommer vi billigt undan om man jämför med priset för att inte göra något alls."

DN pratar i svepande ordalag om "standardsänkningar". Genast infinner sig frågan, vad innebär det? Mindre utvecklad sjukvård? Sämre undervisning inom skolan? Sämre infrastruktur?

Här snurrar uppenbarligen DN:s liberala kompassnål åt alla möjliga håll, utom det rätta. Visserligen skriver man att miljöproblemen ska tacklas med teknik och innovationer, men att samtidigt förespråka "standardsänkningar" luktar unken socialism och ekofascism.

Liberala och marknadsanpassade lösningar på miljöfrågan, som visserligen omfattar lagstiftning om till exempel utsläpp, är vida överlägsna planekonomiska lösningar. Liberalismen tar hänsyn till både ekonomin och miljön. Bara för att vi vill ha det ena behöver vi inte mista det andra, utan båda kan utvecklas i symbios. Om vi slutar konsumera varor från utvecklingsländer är det de som drabbas värst. De kommer stå sämre rustade för framtiden, oavsett vad den bär i sin linda.

Och hur ska den här "standardsänkningen" uppnås? Ska vi lagstifta om hur mycket vatten människor får använda? Lagstifta om hur många elektronikprylar varje person får köpa varje år? Införa kvoter på hur mycket kött vi får äta? Det skulle kräva en övervakningsapparat som får FRA att blekna i jämförelse. Totalitärt var ordet.

Vad som utmärker liberalismen är en stark framtids- och utvecklingstro. Den har DN:s ledarredaktion tappat bort, verkar det som. Miljöhänsyn och ekonomisk utveckling står inte i motsatsställning. Tvärtom, de går hand i hand.

Jakob

Antibiotikainflation

Antibiotika är ett av våra allra bästa vapen i kampen mot bakteriesjukdomar, och hör till världshistoriens viktigaste upptäckter. Därför är det väldigt oroande att läkare, som DN rapporterar i dagens tidning, alltför lättvindigt skriver ut recept på medicinen. DN:s reportrar har träffat tio läkare för en bihåleinflammation. I nio fall av tio fick de recept på antibiotika. Läkarundersökningarna var slarvigt utförda eller nästan obefintliga.

Att bakterier har lätt att utveckla resistens är ett känt faktum. I fallet med bihåleinflammation finns nationella riktlinjer om att minska förskrivningen av antibiotikarecept, just för att minska problemen med resistens. Trots risken för resistens, samt att medicinen i princip inte påverkar tillfrisknandet, skrev alltså alla läkare utom en ut recept.

Även om vi i Sverige är förhållandevis restriktiva med antibiotika, internationellt sett, är det här ett problem att ta på fullaste allvar. Om vi får en inflation i antibiotikaanvändningen riskerar vi att mista vårt mest kraftfulla vapen i kampen mot bakterier.

Jakob

Löner

Huruvida EU-parlamentarikernas löner är för höga har diskuterats fram och tillbaka under de senaste veckorna, och så även i kvällens Aktuellt. Vänsterpartiets Eva-Britt Svensson var, såklart, där och klargjorde ännu en gång, om någon skulle ha missat det, att hon inte tycker att politiker ska berika sig på sina förtroendeuppdrag. Och visst har hon rätt i det. Men jag tror faktiskt, naivt nog, att de flesta EU-parlamentariker inte är EU-parlamentariker för att de vill bli rika, utan för att de har någon sorts politisk vision och politist intresse. Snarare säger det väl en del om Eva-Britt Svenssons syn på människor i allmänhet och politiker i synnerhet, om hon tror att de främst är ute efter att missbruka de uppgifter de får för att tjäna pengar.

Och visst kan det tyckas att 80 000 kronor i månadslön är mycket för en politiker. Men så länge som de som väljs till EU-parlamentariker sköter sitt arbete - något som behöver granskas i betydligt större utsträckning än vad som sker idag - så är det inte något stort problem. Och även fast det finns problem även med det nya lönesystemet för Europaparlamentarikerna är det ändå betydligt bättre än det gamla, där det kunde skilja 100 000 kronor mellan olika parlamentarikers månadslöner beroende på vilket land de kom från. Det orättvisa i det har emellertid Eva-Britt Svensson inte påpekat.

Emma

Lobbyister lite varstans

Den absolut vanligaste kritiken mot EU i allmänhet, och EU-parlamentet i synnerhet, är att det skulle ha ett demokratiskt underskott och att ledamöterna skulle styras av lobbyister. De mer eller mindre EU-kritiska partierna är inte sena att använda sig av detta. Men leder det verkligen till att de får fler röster? Snarare borde det vara så att det gör svenskarna ännu mindre intresserade av EU.

Man behöver inte vara särskilt konspiratorisk för att det ska verka som att de vill ha det så. Och det gäller inte bara dem. Vi har en statsminister som påstår att det är rationellt att inte rösta i valet. Sossarna gör de svenska jobben till en valfråga, något som EU knappast har att göra med. Och MP:s Carl Schlyter påstår i dagens DN att lobbisterna har allt för stort inflytande i parlamentet.

Tidningarna vill få Bryssel att framstå som en stad där det enda som förekommer är prostitution och gratissprit. Moderaterna talar mer om Sverige än EU i sin valkampanj: på Hans Wallmarks material står det "Därför älskar jag Sverige", inte "Därför älskar jag EU". EU har sin beskärda del av brister, men allt som är fel blir tio gånger värre när det når svensk media. Trots att vi varit medlemmar sedan 1995 intresserar man sig bara för skandaler, inte för politiken.

Hur ska intresset för EU-valet öka när våra företrädare och ledande media visar absolut ointresse?

Och så var det det där med lobbyisterna. Miljö- och vänsterpartister gör ofta en poäng om att industrilobbyn har ett ohälsomsamt inflytande över parlamentariker till höger. Ibland är de till och med köpta. Men om vi ska tala lobbyister kan vi börja med att titta på det parti de två partierna tänker regera med efter riksdagsvalet 2010: socialdemokraterna. I LO har vi den enskilt mäktigaste lobbyorganisationen, alla kategorier. Där kan vi tala om ohälsosamma band.

Lobbyism är ett faktum inom politiken. Vi får helt enkelt välja företrädare som vi tror kan ha ett hälsosamt förhållande till den. I fallet LO och SAP har det däremot gått överstyr.

Jakob

Janne Josefssons välde är över

När jag i går kväll tittade på SVT fick jag se Janne Josefsson i en vinjett för Debatt som skulle sändas senare samma kväll. "I kvällens Debatt tar vi upp det som inte debatterades i partiledardebatten". Det enda som inte debatterades var ju EU-valet. Lite konstigt med tanke på att valet är om två veckor och att SVT säger sig ha ett public service-uppdrag. Hursomhelst, innan Josefsson fortsatte hann jag tänka att nu skulle EU faktiskt debatteras, och att det allsmäktiga SVT skulle erkänna sig ha gjort fel.

Men icke. Det var inte EU som skulle debatteras, utan integrationen. Inte sagt att det inte är viktig fråga. Men snälla SVT. Om två veckor är det val till EU-parlamentet, ett val som påverkar oss i allra högsta grad. Ungefär 60 % av besluten i riksdagen påverkas av lagstiftning i EU. Det är inte konstigt att intresset för valet är så lågt när alla tycks falla in i den populistiska anda som går hand i hand med allt som rör EU: Fredrik Reinfeldt säger att det är rationellt att inte rösta och SVT bryr sig inte om valet, medan andra medier försöker framställa Bryssel som syndens näste.

Och hur var det med programmet? Som alltid. Alla skrek i munnen på alla, Josefsson kunde inte hålla ordning - och självklart var han lika dryg och populistisk som alltid. Hans belackare bjöds däremot på en glad överraskning på slutet: han ska sluta. Förhoppningsvis kan Belinda Olsson, som jag faktiskt inte känner till alls, förvandla programmet till det seriösa forum för debatt som det skulle kunna vara. Fler seriösa och initierade debattörer, mindre pöbelvälde. Framför allt en betydligt mindre panel.

Jakob

Manlig omskärelse - en förkastlig sed

Svenska Dagbladet har den senaste tiden publicerat en artikelserie om manlig omskärelse. Medan kvinnlig omskärelse, könsstympning, diskuteras ofta är det här en ganska förbisedd fråga. Det finns ett antal förklaringar till det. För det första är det ett ingrepp som har en förhållandevis lång historia också i Sverige, till skillnad från kvinnlig könsstympning, som är ett ganska nytt fenomen här. Det första ingreppet är mer eller mindre kulturellt accepterat. För det andra är det självklart så att kvinnlig omskärelse är ett mycket värre ingrepp, som per definition medför smärta och problem.

Men det innebär inte att vi kan förneka de problem - fysiska såväl som moraliska - som uppkommer i och med ingreppets natur. Hur berättigat är det att göra ett ingrepp utan medicinska skäl, som de här pojkarna får leva med resten av livet? Ungefär 3000 pojkar omskärs varje år i Sverige av religiösa eller kulturella skäl, varav en tredjedel inom sjukvården. De flesta får inga men, varken fysiska eller psykiska. Men vissa får det.

Varje individ har rätt till sin kropp, även barn. Föräldrarna har ansvaret för barnet tills det blir myndigt, men det berättigar inte föräldrar att göra vad som helst. Att landsting i dagens Sverige bistår föräldrar i en sådan barbarisk rit är inte acceptabelt. Omskärelse går liksom hedersförtryck enligt vissa att rättfärdiga med tal om kultur och religion. Då är det upp till rätts- och civilsamhället att tala om att ett sådant beteende inte är okej. Den offentliga sjukvården ska inte utföra ingrepp av den här sorten, vare sig föräldrarna är villiga att betala eller inte. Sjukvården utför medicinska operationer, inte kulturella sådana. Omskärelse, oavsett om den utförs på en pojke eller en flicka, är moraliskt förkastlig.

I serien berättas om män som lidit både psykiskt och fysiskt av ingreppet. Soleyman Ghasemiani omskars som sexåring i Iran. Han har mycket klara minnen av händelsen, som för honom var mycket traumatisk. "Mats" omskars av medicinska skäl, men lider i dag mycket av ingreppet. Att riskera att utsätta pojkar för detta är grymt och kränkande.

Enligt en lag från 2001 är ingreppet tillåtet. 2007 föreslog Socialstyrelsen att det blir en rättighet som alltså ska bekostas av skattebetalarna. I dag tillhandahåller hälften av Sveriges landsting operationen. Motståndet inom sjukvården är förståeligt nog starkt mot omskärelser.

Individer har rättigheter, inte religioner eller kulturer. Barn har rätt till sin egen kropp och att ha den intakt till dess att de själva kan välja vad de vill göra med den. Föräldrar ska inte ha rätt att omskära sina barn. Ett argument för att ändå bistå med omskärelse är att föräldrar annars skulle utföra ingreppet i hemmet. Sådana farhågor är berättigade. Men om vi anser att manlig omskärelse inte är förenligt med ett civiliserat upplysningssamhälle går det inte att å ena sidan fördöma seden, men å andra sidan ändå tillåta den. Lagar fyller en normerande funktion. De talar om vad som är fel. Förbjudandet av barnaga var en sådan lag - i dag är att slå sina barn inte acceptabelt. Omskärelse är också en form av barnmisshandel, som borde förbjudas. Bara för att "det alltid varit så" är det inte önskvärt att det alltid förblir så.

Jakob

Fel sätt

Främlingsfientlighet kan bekämpas på många konstruktiva sätt. Att kasta ägg på Jimmie Åkesson är definitivt inte ett av dem. Det enda det bidrar till är att Sverigedemokraterna kan förstärka bilden av sig själva som ett smutskastat, förföljt och orättvist behandlat parti - en bild som de mer än gärna vill förmedla. Att motverka Sverigedemokrater och andra icke-demokratiska partier är både lovvärt och nödvändigt - men den som gör det genom att tillgripa våld är inte ett dugg bättre än dem de försöker bekämpa, samtidigt som de hjälper Sverigedemokraterna att bättra på sin martyrstämpel.

Emma

Ett seriöst enfrågeparti

Att Piratpartiet är ett enfrågeparti är ju knappast något de själva hymlar med, och i Ekots lördagsintervju med partiledaren Richard Falkvinge blir det så tydligt att det nästan blir roligt. Men just tack vare denna nästan överdrivna betoning av ett enda politikområde blir det inte heller ett problem att de är ett enfrågeparti. Till skillnad från andra enfrågepartier som till exempel Sverigedemokraterna, som är ett ännu snävare parti än PP, utger de sig inte för att vara något annat än ett enfrågeparti, och just därför framstår de också till skillnad från Sverigedemokraterna som seriösa.

Hade Piratpartiet varit ett enfrågeparti i samma division som Sverigedemokraterna hade de föreslagit att arbetslöshet och brottslighet löses genom större frihet på nätet. Vilket i och för sig ändå hade varit ett mer konstruktivt förslag än att säga att de löses genom bekämpning av mångkultur.

Emma

En fråga om rationalitet

Apropå gårdagens partiledardebatt, så vecklade Fredrik Reinfeldt in sig i ett minst sagt komplicerat resonemang, då han menade att det är rationellt att inte gå och rösta i EU-valet. Han menade att väljarna väger betydelsen av detta val mot betydelsen av riksdagsvalet, och eftersom de då kommer fram till att riksdagsvalet har större konkret betydelse avstår de från att rösta i EU-valet.

Vilket val som är viktigast kan förstås diskuteras, och det är självklart så, och högst naturligt, att en väljare genom rationella resonemang kan komma fram till att han tycker att riksdagsvalet är viktigare än EU-valet. Men att ett val är viktigare än ett annat, är knappast något rationellt skäl för att inte rösta i det senare. Att rösta är inte en uppoffring, och röstning i ett val gör inte att röstning i ett annat val blir omotiverat eftersom det på något vis skulle vara besvärligt att rösta. Och att som statsminister påstå att det är rationellt att inte rösta i ett val där valdeltagandet redan är pinsamt lågt, är bara väldigt onödigt.

Emma

Att sprätta pengar

Gårdagens partiledardebatt innebar knappast några större överraskningar, och hur vänsterpartiet och miljöpartiet ska kunna komma överrens i hur mycket skatterna ska höjas framstår fortfarande som ett mysterium. Ett ord som användes flera gånger, av såväl Mona Sahlin som Lars Ohly var "sprätta". Genom att sänka skatten på arbete sprätter regeringen hejvilt iväg miljarder kronor på ett totalt oansvarigt sätt, sa de gång på gång. Denna uppfattning, att skattemedel är statens egendom och att skattesänkningar innebär att medborgarna får pengar som en liten present, är så vida spridd att ingen reagerar på det absurda i att påstå att skattesänkningar är det samma som att sprätta iväg pengar. Förrän igår, vill säga. Maud Olofsson var den första som jag någonsin hört påpeka detta. Hon sa att Lars Ohly är oförskämd när han kallar det för att sprätta pengar när medborgarna får behålla lite mer av den lön de arbetat ihop. Så sant som det var sagt.

Och oförskämdheterna fortsatte, då Lars Ohly sa att de rika människor som regeringen öser (eller sprätter) pengar över är ena giriga typer, som tar varje chans att roffa åt sig mer om bara tillfälle ges. Vilka dessa rika människor var sa aldrig Lars Ohly, men det hela klarnade något då Maria Wetterstrand förklarade att de rika männikor som oppositionen vill höja skatterna mest för är de som tjänar över 30 000 i månaden. Ja, girigheten hos de där moraliskt fötappade universitetslärarna och tandläkarna är ju vida känd.

Emma

Att rösta rätt

Att socialdemokraterna och LO inte planerar att gå skilda vägar, trots de senaste månadernas händelser med AMF hit och AMF dit, tycks stå tämligen klart. Men det är ändå anmärkningsvärt, att såväl Socialdemokraterna som LO så totalt lyckas ignorera det faktum att ungefär hälften av LO-medlemmarna inte är socialdemokrater. Som när Mona Sahlin, vilket står att läsa i dagens DN, uppmanar LO-representanterna att mobilisera sina medlemmar för att stoppa de borgerligas inflytande i EU. För att som hederlig arbetare svika sin grupp och själv rösta borgerligt, det går ju bara inte.

Emma

Påven i Israel

Påven Benedictus XVI har med rätta kritiserats för sina skrämmande uttalanden om kondomer som preventivmedel, något som mycket möjligt kan ha lett till att fler människor drabbats av HIV-viruset. Det är ett exempel på hur en mycket inflytelserik person använt sitt inflytande till något fullständigt förkastligt.

Men i rättvisans namn ska påven också uppmärksammas när han göra något bra. Som när han i dag vid sin ankomst till Ben Gurion-flygplatsen mer eller mindre uttalade sitt stöd för en tvåstatslösning i Israel/Palestina-konflikten. Han uppmanade inblandade parter att försöka uppnå en lösning så att människor kan leva i fred inom rättvisa gränser.

Det är svårt att uppskatta hur stort inflytande påvens uttalanden har, men med tanke på att det finns mellan 1.5 och 2.1 miljarder kristna i världen, varav 1.1 miljard katoliker, ska nog inte det symboliska värdet underskattas. Ju fler som arbetar för en tvåstatslösning, desto bättre.

Jakob

Oroande tendenser

Åtskilliga är de ledare, i synnerhet afrikanska, som börjat sin politiska bana som hyllade frihetshjältar men som med tiden blir levande bevis på maktens förmåga att korrumpera. Det är bara att hoppas att Jacob Zuma inte är en av dem. Zuma är i och för sig inte höjd till skyarna på det fullständigt naiva och blinda sätt som till exempel Robert Mugabe var på 80-talet - istället har han varit utsatt för misstankar om såväl korruption som våldtäkt.

Men trots detta, och trots det faktum att flera av medlemmarna i den nya sydafrikanska regeringen inger förtroende och hopp om framtiden, finns det åtskilligt som oroar. ANC hotar med att upprätta en mediatribunal avsedd för journalister som blir alltför obekväma, och samme åklagare som lade ner korruptionsåtalet mot Zuma står på listan över tilltänkta riksåklagare. Vilket Jacob Zumas eftermäle blir återstår att se, men risken att det inte blir alltför vackert ser dessvärre ut att vara ganska stor.

Emma

Pakistan

Hundra tusen människor befinner sig på flykt från Swatdalen, och brittiska hjälporganisationer menar att det kan bli den värsta katastrofen som orsakats av människor i Pakistan sedan självständigheten. Det blir alltmer uppenbart att Asif Ali Zardari inte är en tillräckligt kompetent ledare för att uprätthålla ordningen i landet, och att de uppgörelser han ingick med talibaner i Swatdalen - precis som om dessa skulle vara en enhetlig organisation med precis samma mål för ögonen - var ett stort misstag.

I och med detta blir det också alltmer uppenbart att Pakistan behöver omvärldens hjälp. Dels med sjukvård och annan akut hjälp till de hundratusentals civila som tvingas fly, men även militärt. Ett Pakistan som fungerar som gömställe för talibaner är inte bara ett hot mot landet självt - det är ett enormt hot mot freden, alternativt försöken att skapa fred, i ett mycket stort område omfattande framförallt Afghanistan och Indien, men även Iran och Irak och därmed även Israel och Palestina. I ett sådant läge kan inte omvärlden passivt se på.

Emma

Centerpartiet blickar framåt

Det är välkommet att Centerpartiet på sin partistämma valt att förespråka uppluckringar i LAS, lagens om anställningsskydd. (Eller lagen om anställningsstopp som Magnus Andersson, CUF-ordföranden så träffande kallade den.) Även om partiet inte går hela vägen är det onekligen ett steg i rätt riktning. Bland annat ska möjligheten att kringgå turordningsreglerna göras proportionell till företagets storlek. Centern tar ledartröjan som småföretagarnas parti i Alliansen.

Förutom detta, som toppat nyheterna, har man även tagit beslut om en del andra intressant ståndpunkter. Några förtjänar att lyftas fram. Papperslösa ska i framtiden ha samma rätt till vård som övriga befolkningen, vilket också är ett bra förslag. Ingen människa är illegal bara för att den flyttar till en annan plats för att försörja sig och sin familj. Sjukvårdspersonal ska inte behöva neka vissa människor vård i ett system som det svenska, som bygger just på att alla ska ha tillgång till vården, oavsett ekonomisk situation.

På skolområdet fanns också några konstruktiva förslag. Bland annat vill partiet utöka grundskolan till tio år - genom att göra dagens förskoleår obligatoriskt. Det här är ett av de områden där Alliansen vida överglänser oppositionen i förtroende. Centerns stämma förstärker det intrycket. Dagens samhälle kräver ännu mer utbildning, inte mindre som det brukar låta från vänsterhåll. Spetsklasser ska införas även i grundskolan. Personligen gillar jag förslaget att dela upp skolåret i tre terminer mest. Det skulle göra många elever mindre skoltrötta och mer motiverade. Att ha ett långt sommarlov gör att mycket glöms bort jämfört med ett kortare. Rytmen i skolgången skulle helt enkelt bli jämnare med tre terminer.

Jakob

Inte rätt metod

Att det inte går att bekämpa odemokratiska idéer med odemokratiska metoder borde vara en självklarhet. Ändå är det var Europaparlamentet försöker göra. Fram till denna vecka var det tänkt att den äldste ledamoten skulle öppna parlamentet efter valet i juni - men eftersom den äldste ledamoten är Jean-Marie Le Pen har den regeln nu ändrats. Att Jean-Marie Le Pen är en främlingsfientlig extremist - bland annat med förringande av Förintelsen på dagordningen - är odiskutabelt. Men det sätt på vilket Eupopaparlamentet vill stoppa honom, innebär endast att le Pen kan ta på sig rollen som offer för det politiska etablissemanget. Vilket han nog inte är alltför missnöjd med.

Emma

Pragmatism efterfrågas

I och med kriget mellan Israel och Hamas kring årsskiftet kastades fredprocessen, om det nu går att kalla den så, in i ett ännu djupare mörker. Sedan dess har inte mycket positivt hörts från området. Senast i raden av nedslående nyheter är det faktum att Israel fortsätter att bygga bosättningar på Västbanken. Snarare har aktiviteten ökat den senaste tiden, både under Ehud Olmerts styre och under den nuvarande Likudledda regeringén. USA verkar nu ha fått nog, och vicepresident Joe Biden är tydlig med att byggandet måste upphöra samt att provisoriska bostäder ska rivas.

Sedan Bushadministrationen lanserade "vägkartan för fred" 2003 har utvecklingen snarare gått bakåt än framåt. Hamas maktövertagande i Gaza förvandlade situtationen till en riktig kris och i förlängningen ledde det fram till det senaste kriget. Det var oundvikligt att Israel skulle svara på Hamas raketbeskjutning, som pågick konstant under tre år.

Frågan är om Barack Obama ska lyckas åtstadkomma något i den riktning George W Bush plan ämnade. I nuvarande läge ser det mycket mörkt ut. I Gaza är situationen för civilbefolkningen fortsatt mycket svår och Hamas fortsätter sitt extremistiska styre. Samtidigt har Israel inte avslutat sin förkastliga bosättningspolitik på Västbanken, det område där freden har en chans att byggas från. Det ser inte ut att finnas mycket hopp om Gaza inom en överskådlig framtid, så länge Hamas behåller makten och de inte accepterar Israels rätt att existera. Det är på Västbanken som de moderata palestinska ledarna finns. För att nå en lösning krävs att få civilbefolkningen med sig. Men både israeliska och palestinska ledare gör snarast det motsatta; de förstnämnda genom sin bosttningspolitik och de senare genom svagt och korrumperat styre.

För att lösa konflikten, med två stater sida vid sida krävs starka ledare som kan få folket med sig, och som sätter pragmatism framför ideologi. I dag lyser de med sin frånvaro.

Jakob

Detaljreglering

Är man pretentiös nog att tänka på EU i termer av fredsprojekt och fri rörlighet, kan det vara lätt frustrerande att EU-kommisionen sysslar med sådant som bestämmelser av flingportionsstorlekar och regleringar av bokstavsstorleken på produktförpackningar (tre millimeter ska det vara minsann). Den enda som i kvällens diskussion i svt om detta påpekade att det kanske inte är sådant EU bör syssla med var Christoffer Fjellner. Sören Wibe med fler tyckte däremot att det är jättebra att EU bestämmer att flingportioner ska vara 40 gram, förutsatt att det står med tillräckligt stora bokstäver.

Det kan förefalla märkligt att det är de som är mest EU-kritiska, eller till och med vill lämna EU, som är mest benägna att vilja detaljreglera allt från marmelad till hundstorlekar. Men vid närmare eftertanke är det inte konstigt alls. Därför så länge EU-kommisionen ägnar sig åt att sätta glada gubbar på margarin och bestämma vad som är marmelad och vad som inte är det, är det inte svårt att hitta anledningar att vara skeptisk till vad EU håller på med. Vilket vänsterpartiet naturligtvis har all anledning att vara glada över.

Emma

Influensa

Det är inte varje dag en människa blir förstanyhet för att hon kanske är förkyld. Men någon gång ska det väl hända. Att rapporteringen om svininfluensan har överstigit allt som kan kallas rimligt har sagts ett antal gånger, och det tål att sägas igen. Det är givetvis hemskt att människor i Mexiko och på diverse andra platser avlider, men faktum är att det varje år dör människor på grund av influensa. Och den nu aktuella är enligt många experter till och med en mildare influensa än många andra. Så vi kanske överlever, trots domedagsstämningen. Om inte annat kan man glädjas åt att det går bra för munskyddstillverkare.

Emma

Första maj

Glöden i Wanja Lundby-Wedins första maj-tal var det sannerligen inget fel på. Man kan tro att hon är i opposition mot en förtryckarregim som tvingar befolkningen att svälta. Tråkigt nog fick hon göra avbrott mitt i brandtalet, då det omoget nog var vissa i publiken som tyckte att burop är ett konstruktivt sätt att uttrycka missnöje.

Hursomhelst. Efter talet förklarade Wanja Lundby-Wedin för P1:s reporter att anledningen till att hon under de senaste månaderna inte funderat på att avgå som LO-ledare trots missnöjet mot henne, är att hon är kvinna och före detta undersköterska. Vad hon menar med det är lite svårt att förstå. Hade hon avgått om hon varit man och svetsare? Eller kvinna och advokat? Logiken är inte helt vattentät.

Emma