Kunskapsöverskott

I gårdagens Aktuellt diskuterades hur skolskjutningar ska kunna förhindras i Sverige. Föga förvånande hittades inga lösningar. En representant för Friends kom dock med en idé om att elevinflytandet måste öka. Det kan säkert vara bra ibland. Men när hon fortsatte sitt resonemang med att skolan idag är alldeles för kunskapsfokuserad, och att denna fokusering kan leda till att elever med problem förbises, kan man tycka att hon drog det lite väl långt. Den svenska skolan kan anklagas för många problem, men att en fixering vid djuplodande kunskaper skulle vara ett av dessa problem är nog att ta i.

Emma

Klimatarbete

Under Earth Hour sparade det svenska folket lika mycket el som tio villor sparar under ett år. Och många var med i uppoffringarna. Dramaten släckte lamporna i foajén, så att teaterbesökare kunde vara med och bidra till en bättre planet. Ikea i Kungens kurva släckte lamporna i hela butiken (som väl i och för sig borde vara släckta halv nio en lördagskväll), för att understryka den vikt Ikea lägger vid klimatarbetet. Och i Italien deklarerade Francesco Totti att han skulle släcka lamporna i sitt hus eftersom han insett hur viktigt klimatet är.

Nåväl, Earth Hour var trots allt främst en symbolisk tillställning. I länder där vetskapen om klimatproblemen är liten kan det vara ett sätt att öka medvetenheten. Men symboliken får inte ersätta praktisk handling. När svenska företag förklarar att de ska vara med och rädda klimatet under en timme på lördagen, och när energiexperter på fullt allvar menar att en minskning av tio villors elförbrukning är ett bra praktiskt resultat, finns en risk att så sker.

Och när ordningen var återställd klockan halv tio, kunde alla vara stolta över att ha gjort världen till en lite bättre plats att leva på. Förutom de miljömarodörer som inte deltog förstås.

Emma

Ljuset i tågtunneln

Är det ljuset i tågtunneln vi ser? Infrastrukturminister Åsa Torstensson meddelade på gårdagens DN debatt att ett gradvis slopande av det statliga järnvägsmonopolet ska genomföras. Det är inte en dag för tidigt. Från och med sommaren ska andra bolag tillåtas köra på helger. Succesivt ska SJ:s ensamrätt försvinna, och hösten 2010 ska konkurrensen om persontrafiken vara helt fri.

SJ är för mig ett av de värsta exemplen på företag som trots usel skötsel kan leva vidare, bara på grund av ett monpol. Hutlösa priser, dålig trafiktäthet, konstiga resevägar, otrevlig personal och brist på sittplatser är bara några exempel.

Ett slopande av monopolet är ingen garanti för att saker och ting drastiskt kommer ändras till det bättre. Förmodligen kommer det ta ett tag för andra tågbolag att etablera sig. Men nu finns i alla fall den möjligheten, till skillnad från tidigare. Alliansregeringen vinner nya poäng hos mig.

Jakob

Överdrifter

Att Wanja Lundby-Wedins ageranden under den senaste tiden varit tvivelaktiga råder det ingen tverkan om, och att många är upprörda är inte konstigt. Hennes förmåga att stå för sina handlingar har visat sig vara mycket liten, och huruvida det är möjligt att vara LO-ordförande och samtidigt sitta i tjugofyra styrelser, och sköta samtliga uppdrag på ett bra sätt, är tveksamt. Att detta uppmärksammas och kritiseras är bra och nödvändigt, och att bevaka makthavare är självklart en viktig uppgift för journalister.

Men när saklig kritik och granskning övergår till att vara känslosvallande moralpredikningar över det totalt förkastliga i vad Wanja-Lundby Wedin har gjort, handlar det inte längre om god journalistik. Då handlar det om att vilja sälja lösnummer genom att utnyttja det faktum att människor tycker om att läsa om andra människors misstag. Detta är knappast något nytt. Att det som från början är saklig och nödvändig kritik av en persons handlingar övergår till att bli ett mediedrev med avsaknad av all proportionalitet, händer gång på gång. Och det gäller inte bara kvällstidningarna, även om det är de som står för det största skandalsökandet. I morgontidningarna skrivs det sida upp och sida ner om Wanja Lundby-Wedins göranden och havanden, och hela Aktuellt-sändningar ägnas åt ämnet. Bitvis rör det sig om sansade analyser och kritik, men lika ofta är indignationen över LO-ordförandens omoraliska handlingar så stor att den överskuggar allt annat.

Extrainsatta nyhetssändingar känns bara som ett naturlig fortsättning på bekavkningen, ungefär som efter elfte september. Eller varför inte en dokumentärserie i tre delar.

Emma

Egotrippade kommunalpolitiker

Gävle sätter segel: Livet i Gävle är gemenskap och öppenhet, för varandra och världen. Trygghet och nyfikenhet ger mod att växa, tillsammans och individuellt. Mångfalden ger spännande upplevelser och frihet att välja hur vi vill leva. Vi vågar ge oss ut på världshaven men återvänder gärna till livet i hemmahamnen.

Att Barack Obama har inspirerat svenska politiker att tala om visioner blir tyvärr allt för uppenbart när man läser ovanstående. Detta är Gävles politikers "vision" fram till år 2025.

Hur skulle det vara att försöka lösa lite verkliga problem i stället? Det är knappast så att Gävle kommun lider brist på dem, och det vore allt för tröttande att räkna upp ens en liten del av dem här. Det här är ren galenskap. Folkets företrädare, med kommunalrådet Carina Blank i (S)petsen, företräder enbart sina uppblåsta egon.

Jakob

Dans och matematik

Sveriges dansutbildningar håller för låg kvalitet, och för att råda bot på det ska satsningarna börja tidigare (på mellanstadiet) och intagningskraven till utbildningarna bli hårdare. Det är för all del inget fel med satsningar på dans, det är en på många sätt trevlig konstform. Det märkliga är bara, att samtidigt som knappt någon ifrågasätter att tolvåringar tas ut till stenhårda elitutbildningar i dans (det är trots allt nödvändigt för att Sverige ska ha dansare i världsklass), så är upprördheten väldigt stor över att elever med fallenhet för exempelvis matematik ska få gå i klasser där deras intresse och begåvning tas tillvara.

Att alla inte behöver kunna dansa, medan alla behöver kunna matematik, är bara en löjlig invändning. Alla behöver kunna multiplikationstabellen och procenträkning, alla behöver inte kunna, och har inte motivation till att lära sig, andragradsderivata och integraler. Utan att vara alltför radikal skulle jag våga påstå att Sverige är i ännu större behov av kvalificerade matematiker än av dansare i världsklass.

Emma

Godisskatt

Det faktum att människor blir allt tjockare föreslås förebyggas med hjälp av straffskatter på godis och annat onyttigt. Att det skulle hjälpa får anses mycket tveksamt. Att godis är onyttigt vet alla, även överviktiga människor, men valet mellan godis (åttio kronor per kilo) och morötter (sex kronor per kilo) förefaller ändå ofta vara väldigt lätt att göra. Att låginkomsttagare inte har något annat val än att äta onyttigt, eftersom allt onyttigt är billigt och allt nyttigt är dyrt, är inget annat än verklighetsförvanskning.

Godis är onyttigt och dyrt och dess bidrag till det dagliga näringsbehovet är högst ringa. Att med godispåsen i handen då säga att man är tvungen att äta onyttigt på grund av sina begränsade ekonomiska tillgångar blir inte riktigt trovärdigt.

Emma

Avskaffat dödsstraff

Allt är inte bara svart för tillfället, även om det är intrycket man får av mediernas nyhetsrapportering. Att delstaten New Mexico nu avskaffar dödsstraffet är inget som hamnar på förstasidan, men det är ett mycket välkommet besked.

Dödsstraffet är ett inhumant sätt att bestraffa människor, oavsett om de själva gjort sig skyldiga till mord. För att inte tala om risken att oskyldiga berövas livet. Statssanktionerade mord är något som inte hör hemma i vår tid, allra minst i ett demokratiskt land som USA.

Jakob

Katolsk extremism

Tacksamt nog har den radikala och politiska islamismen uppmärksammats de senaste åren. Denna rörelse, och dess hemfallenhet åt politisk våld och terrorism, utgör ett av de främsta hoten mot en öppen och globaliserad värld. Detta hot finns inte bara i Mellanöstern, utan radikaliseringen i vissa muslimska grupper förekommer likväl i Europa.

En annan rörelse som inte blivit lika mycket uppmärksammad, men som också utgör ett hot mot det liberala samhället, är den katolska kyrkan. Bara för att kyrkan inte tar till våld för att uppnå sina mål, är dessa mål inte desto mindra avskyvärda. Den katolska kyrkan företräder åsikter som inte hör hemma i ett fritt samhälle.

I Brasilien genomförde läkare en abort på en 9-årig flicka, efter att hon våldtagits och gjorts gravid av sin styvfar. Flickan, hennes mamma och läkarna bannlystes av kyrkans företrädare i landet, medan styvfadern fick syndernas förlåtelse. Katolska kyrkan i Brasilien fick sedan stöd av Vatikanen. Om aborten inte genomförts, och flickan dött av graviditeten, hade vi då kunnat åtala kyrkan för mord eller vållande till annans död?

I tisdags, på en resa i Afrika, sa påven Bendictus att kondomer inte hjälper i kampen mot HIV/AIDS utan "förvärrar problemet". Lösningen ligger i "ett andligt och mänskligt uppvaknande" och "vänskap med dem som lider". Påvens uttalande innebär ett stort bakslag för den organisationer som arbetar med att stoppa smittan. De som drabbas i slutändan är afrikanerna. "Vänskap" kommer tyvärr inte att rädda dem från döden.

All extremism ska bekämpas, oavsett i vilken skepnad den yttrar sig i. Kyrkan är en av alla dessa.

Jakob

Att stå för sina handlingar

Klimataktivister från klimatgruppen Klimax har dömts till villkorligt och dagsböter för en aktion på Bromma flygplats år 2007. Domen för grovt olaga intrång är "absurt hård", enligt Erik Sjöberg från Klimax. Enligt honom var det en symbolisk handling, och han anser att att tingsrätten inte borde se så hårt på saken.

Men oavsett om det var en symbolisk handling eller ej var den kriminell och kräver sitt straff. Om något tenderar svenska domstolar snarare att använda den nedre delen av skalan när det gäller brottsrubriceringar och påföljder. Att aktionen gjordes i ett, enligt Klimax, "gott syfte" förringar inte det hela i juridisk mening. Inte heller moraliskt, om ni frågar mig.

Nu kontemplerar gruppen huruvida de ska överklaga domslutet. Att göra det vore kanske inte direkt rättshaveristiskt, men däremot väldigt onödigt. En grupp som använder sig av civil olydnad borde också veta att det kan få konsekvenser, och att ta ansvar för sina handlingar är en fundamental del av den sortens aktivism.

Jakob

Avbön vid korset

Reaktionerna på finanskrisen, och bankernas inte alltid så taktfulla sätt att möta den, visar sig nu i en Sifo-mätning. Enligt undersökningen har förtroendet för samtliga banker sjunkit markant den senaste tiden. Värst är det för SEB, med ett ras på 63 %. Den bank som klarar sig lindrigast undan är Handelsbanken med 38 %, vilket ändå är en stor siffra.

Att bankernas förtroende sjunker i kristider är naturligt. Även om de svenska bankerna drabbas indirekt, och inte är del av krisens uppkomst, dras de ändå med i det allmänna förtroendeunderskottet. Att de flesta också valt att stå utanför statens garantiprogram kan av människor uppfattas som att ledningarna heller månar om sina ersättningar än om sina kunder. Det gör också sitt till.

Man kan ju då tro att bankerna borde göra allt för att bibehålla, eller återställa, förtroendet i den mån det är möjligt. De senaste dagarnas kritikstorm mot att de trots den svåra situationen fortsätter med bonusar - eventuellt förtäckta som löneförhöjningar - visar allt för väl att så inte är fallet. Sent kommer de avböner som egentligen inte borde varit nödvändiga. Det visar på förtagsledningar som brister i kontakt med verkligheten och som inte prioriterar sitt företags fortlevnad, bara sitt eget skinn.

Jakob

Omdömeslöst

När bolag efter bolag nu meddelar att de avstår från bonusar för 2008, är kanske det märkligaste av allt att de övehuvudtaget meddelar det. Att inte utdela bonusar i ett företag som gått med förlust borde när allt kommer omkring inte vara ett alltför vågat beslut fatta.

När det gäller SEB och Annika Falkengrens löneförhöjning, förklarade Marcus Wallenberg gång på gång i gårdagens Agenda att problemet är att de inte har lyckats kommunicera till allmänheten vad som egentligen har skett. Att Marcus Wallenberg inte inser att det, oavsett graden av kommunikation, inte med förtroende i behåll går att vara med i statliga garantiprogram och samtidigt höja chefslöner med flera miljoner, förstärker bara den främsta slutsats man kan dra av hela historien: att SEB är en bank i vars ledning och styrelse det råder skriande brist på omdöme.

Emma

Vansinnesdåd

Efter skolmassakern i Tyskland börjar nu åter diskussionen om vad som ligger bakom de dödsskjutningar på skolor som skett under de senaste åren. Tidningarna summerar skolmassakrernas historia, i USA, Tyskland och Finland, och letandet efter gemensamma nämnare för utförarna av dessa vansinnesdåd blir intensivare för varje gång. Att samla alla dödsskjutningar utförda på skolor i samma fack kan dock vara ett misstag, och letandet efter gemensamma personlighetsdrag för gärningsmännen kan vara förgäves. Experter på gärningsmannaprofiler kan inte hitta någon sådan när det gäller skolskjutningarna, och mördarna har mycket skiftande sociala bakgrunder. Kanske är det helt enkelt så, att det främsta som dessa gärningsmän har gemensamt, är att de utnyttjar det faktum att en skola är en plats där många människor är samlade samtidigt, och möjligheterna att skydda sig mot någon med en osäkrad pistol i stort sett är lika med noll.

En förklaring många anför är att gärningsmännen har varit mobbade och utstötta under en lång tid, och vill utkräva hämnd. Det kan givetvis vara en bidragande orsak, men att finna helt och hållet rationella förklaringar till vansinnesdåd av denna sorten är nog omöjligt. Många ungdomar är mobbade och utstötta, de flesta av dem blir inte skolmördare.

Slutligen ställs gång på gång frågan om något liknande skulle kunna hända i Sverige. Det mest förvånande är nog att den frågan ställs. Att Sveriges strängare vapenlagar kanske gör det svårare att begå sådana brott är en sak, men att det skulle finna något i den svenska mentaliteten som förhindrar skolskjutningar får anses vara väl naivt att tro.

Emma

Bonusar och att bli folkkär

Det finns mycket här i världen som är upprörande. Människor svälter, barn säljs som sexslavar och mörkhyade människor misshandlas för att de är mörkhyade. Och att en del människor har så onormalt höga löner. Få företeelser tycks vara så uprörande som att vissa personer tjänar mycket, oanständigt mycket, pengar. Och det värsta av allt: bonusar. Det är sällan man ser maken till indignation som när bonusar diskuteras. Det är omoraliskt, oanständigt - orden räcker inte till. Thomas Östros har ofta mycket att klaga över och är ofta mycket upprörd, och när han pratar om bonusar är han mer upprörd än någonsin annars. Alldeles sprakande röd i ansiktet.

Förklaringen till den upprödhet som bonusar skapar, ligger nog dels i själva ordet. Ordet bonus ger intrycket av att det är något man får bara för att man har lite tur eller för att man ska bli glad - inte för att man har presterat något. Prestationslön är kanske ett bättre ord i det avseendet. Men mest beror det nog på att det är svårt att förstå hur någon kan vara värd att tjäna så mycket pengar. Det kan jag också ha svårt att förstå - men eftersom jag utgår från att de som sätter lönerna och bestämmer nivån på bonusarna är mer insatta än vad jag är i hur mycket det utförda arbetet är värt, har jag svårt att bli upprörd över det. Bonusar är i grunden ett bra system, eftersom det motiverar till hårdare arbete och större engagemang. Det förutsätter förstås att bonussystemen är utformade så att det krävs en bra prestation för att bonusen ska utdelas, och när styrelsemedlemmar i företag på randen till konkurs tar ut höga bonusar kan man ana att så inte är fallet.

Det är hursomhelst inte konstigt att det knappt har varit någon hejd på Anders Borg när det kommer till att kritisera bonusarna i näringslivet. Med tanke på den upprördhet bonusar skapar hos allmänheten finns det väl få saker en finansminister kan bli så populär på som kritiserande av just bonusar. Att Anders Borg gjorde bonussystemen i statliga företag mer generösa gör inte så mycket - han har sagt att han gjorde fel så många gånger att alla utom Thomas Östros snart har förlåtit honom.

Folkkära politiker är en mycket sällsynt företeelse, men Anders Borg håller på att bli en. Tack vare bonusarna.

Emma

Hej på dig, paternalist!

Paternalism och överförmynderi är bland de mest oönskade saker i ett samhälle. Sverige har under 1900-talet tyvärr varit särskilt hemsökt av just sådana företeelser, vilket det socialdemokratiska styret har borgat för. När så Alliansen fick makten 2006 trodde och hoppades man att det skulle bli en förbättring. Och ja, visst har det blivit så på vissa områden: antalet myndigheter har sjunkit och mer pengar stannar nu hos den enskilde.

Men samtidigt har regeringen klampat i klaveret i ett antal frågor, främst när det handlat om övervakning. Begrepp som FRA och IPRED känner alla till vid det här laget. När vi nu trodde att vi skulle få gläjdas åt att Apoteket förlorar sitt monopol på receptfria läkemedel, kommer Göran Hägglund och lägger sordin på stämningen. (Vilken sansad människa skulle säga nej till att köpa huvudvärkstabletter när det gör ont, inte när staten anser att det passar sig?) Nu vill vår kära socialminister belägga den receptfria medicinen i butik med en 18-årsgräns. Den ska inte heller få stå på hyllor, utan ska säljas bakom disk.

Varför ska andra bestämmelser gälla i en mataffär än på ett apotek? Det är ju samma mediciner. Och måste jag ha pappa med mig varje gång jag råkar behöva Ipren? Jag som trodde att Hägglund ville ta krafttag mot det här med åldersdiskriminering. Tydligen inte. Låt oss hoppas att mer sansade människor tar ett snack med honom. Sverige behöver inte mer paternalism, vi har nog av den varan ändå.

Jakob

Mer tennis

För att fortsätta angående Davis cup-matchen mellan Israel och Sverige, och den storpolitik den dessvärre kom att bli. När såval israeliska som svenska debattörer beskyller Ilmar Reepalu för att bidra till antisemitism genom sin vilja att utesluta Israel från idrottssammanhang, avfärdar han det som nonsens. Genom att göra det lyckas Ilmar Reepalu åtminstone med en sak - att illustrera att det största problemet med dagens Israelmotstånd är att de människor som ger uttryck för det inte kan se de samband som finns mellan antisionism och antisemitism.

Att Ilmar Reepalu, liksom de flesta andra som förespråkar bojkotter av Israel, inte är antisemiter i den meningen att de går med på beskrivningar av judar som mindervärdiga eller farliga, är bara att konstatera. Tvärtom är den antisionistiska vänstern väldigt noga med att påpeka sådana föreställningars förkastlighet. Men att man inte uttalat ansluter sig till vissa förställningar, utesluter inte att man indirekt understödjer dem. Att Ilmar Reepalu avfärdar sådana påståenden som nonsens, är bara ännu en bekräftelse på den blindhet och historielöshet som råder när det kommer till antisemitism.

Angående diskussionen om Davis cup-matchen menade Göran Greider, liksom många före honom, i söndagens Godmorgon Världen att det är omöjligt att framföra kritik mot Israel utan att det uppfattas som antisemitism. Göran Greider har kanske befunnit sig på någon avlägsen plats där läget ser radikalt annorlunda ut, men nog får man ha god föreställningsförmåga för att tycka att dagens israelkritik är tillbakahållen och utsatt för stora påfrestningar.

Emma

Kommunalpolitiskt svek

Det är inte utan att man skäms lite över helgens händelser, i samband med Davis Cup-matchen mot Israel. Det brukar ju sägas att man inte ska skämmas för vad någon annan gör, och sant är väl det i fallet med AFA-extremister och andra idioter. Men när politiker som ska representera det svenska folket ställer sig på exremisternas sida är det en annan sak. Att som Malmös kommunalpolitiker hänvisa till säkerheten är väl genomskinligt. Särskilt som Ilmar Reepalu talat om Israels mord på barn, något som ger väldigt obehagliga associationer till en - hoppades jag - svunnen tid. Hur klarar man i så fall av till exempel högriskmatcher i fotbollsallsvenskan?

Att Sverige inte klarar av att hålla internationella matcher med publik gör att vårt anseende i omvärlden skadas, både sportsligt och politiskt. Detta inte så mycket på grund av våldsverkare som på grund av rödgröna kommunalpolitiker.

Jakob

Moderata kvoteringsivrare

Moderaterna vill fira den internationella kvinnodagen lite extra, genom att införa kvotering på sina valsedlar inför nästa valen 2010. Könsfördelningen ska vara exakt lika och var femte namn ska vara helt nytt inom politiken och inte haft någon förtroendepost över huvud taget. Partiet sluter sig alltså till dem som anser att kvotering är ett välfungerande sätt att öka jämställdheten. Det är synd, och det får väl tas som ett försök att vinna ännu lite socialdemokratisk mark och att "förnya" partiet.

Det är bara att hoppas att sådana ickeliberala förslag inte får fäste i övriga borgerliga partier, även om viss kvotering säkert redan förekommer. Hittills har till exempel Nyamko Sabuni hållt ställningarna på mot kvoteringsivrarna. Hon har gång efter annan betonat att Sverige inte ska gå i Norges fotspår när det gäller kvotering till bolagstyrelser. Det är klokt.

Kvotering är ett trubbigt instrument som går emot precis det liberalismen står för: att en individ ska bedömas efter sin egen förmåga, inte efter yttre drag, som kön eller etnicitet. Det riskerar att skada alla parter: den inkvoterade riskerar att ifrågasättas på grund av detta; människor med kompetens riskerar att bli av med sin position bara på grund av en yttre egenskap; företag och organisationer riskerar att förlora i trovärdighet och anseende.

För mig spelar det ingen som helst roll om den som står på listan är man eller kvinna, svart eller vit, ung eller gammal, infödd svensk eller kurd eller vad det nu kan vara. Det viktiga är deras egenskaper och kompetens. Att bedöma någon efter andra kriterier är skamligt.

Jakob

Missriktat missnöje

Många är de länder där kvinnor görs till mannens egendom och nekas rätt till utbildning och att försörja sig själva. Den internationella kvinnodagen är ett tillfälle att uppmärksamma dessa kvinnors situation. Men från det håll där missnöjet över kvinnoförtrycket världen över borde vara störst, är det märkligt tyst.

Det finns säkerligen feminister i Sverige som lägger ned mycket kraft på att arbeta mot kvinnoförtryck i till exempel Iran. Men känslan av att svenska feminister är mest intresserade av att införa genusperspektiv på förskolan och uppmärksamma oss på kärnfamiljens inbyggda strukturella kvinnoförtryck, är inte desto mindre en känsla som ofta infaller. Visst finns det jämställdhetsproblem i Sverige. Men att saudiarabiska kvinnor inte tillåts att utbilda sig eller att indiska kvinnor mördas för att de inte kan betala hemgift till sin blivande makes familj, är ändå ett långt större problem än att svenska bolagsstyrelser innehåller fler män än kvinnor eller att svenska flickor föredrar att klä sig i rosa och inte tycker om att leka med bilar.

Det är det nog också många som håller med om. Förutom feministerna, kvinnornas ställföreträdare nummer ett.

Emma

Den blinda Israelkritiken

Det är inte bara när det gäller Israel/Palestina-demonstrationer som mönstret går igen, utan på vänsterns manifestationer i allmänhet; våldsverkarna är alltid där, inte sällan med arrangörernas goda minne. Och även om arrangörernas intentioner må vara fredliga förvandlas deras demonstrationer alltid till arenor för konfrontation mellan diverse extremister och polisen. Det är ofattbart att AFA tillåts delta i demonstrationståg arragerade av grupper som kallar sig demokratiska och fredliga, som nu i Malmö. Det räcker med att ta en titt på gruppens hemsida för att inse att dessa människor inte är riktigt friska och att friska människor inte ens borde ta i dem med tång. Ändå är det just vad som händer.

Att vi inte kan lite på att polisen skyddar den lagstadgade demonstrationsfriheten visades med all önskvärd tydlighet vid en pro-israelisk demonstration för ett tag sedan. I stället för att ingripa mot de agressiva palestinademonstranterna - som kastade ägg, flaskor och raketer - valde polisen att köra iväg den fredliga gruppen. Det behöver väl knappast nämnas vilken av grupperna som hade demonstrationstillstånd?

Jag vet inte hur många gånger det har sagts, men det tåls att sägas igen: dessa extremister är bland de största hoten mot demokratin i dag. Under parollen "Israelkritik" samlas den mörkaste sörjan av politiska grupperingar i dagens Sverige: nynazister, antisemiter, vänsterextremister och rena huliganer. Att detta hot inte verkar tas på allvar av varken arrangörer eller polisen är mycket olustigt. När vänstern kör igång med sin Israelkritik går man antisemiternas ärenden, oavsett om det är medvetet eller omedvetet. Exemplen är många: Mona Sahlin talar inför vajande Hizbollahflaggor, Lars Ohly listar en antisemitisk blogg som en av sina favoriter, Ilmar Reepalu beskyller Israel för mord på barn. Att dessa männisor inte kan se sambanden med den rena antismitism är skrämmande.

Jan Björklund gör ett mycket bra och kraftfullt uttalande kring Davis Cup-matchen:

- Reepalu har genom fientliga uttalanden hetsat upp både vänstergrupper och nynazister mot sex unga judiska tennisspelare. Man kan så klart ha olika åsikter om situationen i Mellanöstern, men de är inte politiker och inte militära befälhavare. De är unga idrottsmän, sade Björklund, och krävde att Mona Sahlin nu ska ta avstånd från partikamraten.

Han ifrågasatte också Malmöpolitikernas vilja att driva sin linje konsekvent, exempelvis när Malmö 2011 står värd för handbolls-VM.

- I den tävlingen finns sannolikt Saudiarabien, Algeriet och Kuba med. Kuba är en kommunistisk diktatur. I Saudiarabien kan kvinnor dömas till spöstraff för umgänge med män innan äktenskapet. Vilka av dessa länder kommer att godkännas av Reepalu? Eller är det bara Israel som det är politiskt korrekt att hetsa emot? undrade Björklund.

Jakob

Varför så tyst om Irak?

Ibland funderar man över vilka perspektiv människor utgår från i sitt tänkande. Som när svenskar, med tillgång till skattefinansierade tjänster som sjukvård och utbildning, kallar sig fattiga, bara för att de inte har råd med en ny plasma-TV eller en resa till solen. Visst, allting är relativt, men någon måtta måste det ändå vara. Eller när man endast kan se fråga utifrån ett visst perspektiv; den ensidiga kritiken av företagens bonussystem är ett exempel. Bara för att dessa ibland missbrukas betyder det inte att de per automatik är dåliga eller inte fyller någon funktion.

Det är oroande att erkända debattörer på den svenska arenan tycks göra just detta - se saker och ting på ett visst sätt, som de sedan krampaktigt håller fast vid. Jag måste erkänna att jag varit invaggad i illusionen att detta främst förekommer i vänsterkretsar, men DN:s nyhetsrapportering och ledarartiklar har på den senaste tiden visat på motsatsen. Ingen journalistik är perfekt, men en sådan skriande brist på perspektiv är sannerligen något alldeles extra. Det handlar om tidningens rapportering och kommentarer kring den begynnande demokratin i Irak.

Till att börja med är de enda reportagen om Irak skrivna av tidningens USA-korrespondent. Perspektivet i artiklarna speglar på ett mycket tydligt sätt hans vistelseort - när det går bra i Irak är det en seger för USA, och tvärtom. Och visst är det så. Men är det inte en seger för irakiska civila att efter Saddam Husseins diktatur kunna gå till valurnan i demokratiska val eller slippa bli förföljda av staten. Det positiva i denna utvecklingen verkar inte DN:s redaktion vilja bevärdiga med en enda rad. Varför får vi aldrig läsa reportage av en korrespondent på plats?

Samma fenomen går igen på ledarsidan. Senast för några dagar sedan benämndes expresident Bush som en "raserare av världsordningen". Samtidigt vill man inte erkänna att Irak nu tycks gå mot en fredlig och demokratisk utveckling, vilket invasionen låg till grund för. I stället höjer man fortfarande allt president Obama gör till skyarna, helt utan eftertanke. Tystnaden kring Irak, annat än när det gäller Obamas - såklart - beslut att skära ner trupperna, tolkar jag som ett erkännande för George Bush. DN verkar tyvärr sakna modet att erkänna detta öppet, vilket är olyckligt, både ur journalistisk synvinkel och för tidningens anseende.

Jakob

Saklig diskussion

I Studio ett diskuterades idag tennismatchen mellan Sverige och Israel i Malmö, och huruvida det är rätt eller djupt omoraliskt att låta den spelas. Egentligen borde man för länge sedan ha slutats att förvåna sig över alla konstigheter som förekommer då någonting rörande Israel diskuteras, men det är svårt att låta bli. Först konstaterade en intelligent deltagare att Israel avsiktigt bombar palestinska idrottsmän. Sedan frågade programledaren om inte även andra ickedemokratiska stater, som Iran och Saudiarabien, också borde bojkottas om nu Israel gör det. Svaret på det kom hon på själv; det skulle inte gå, för om alla diktaturer, som till exempel Israel och Iran, bojkottades så skulle bara USA och europeiska länder kunna spela tennis.

Insattheten och den intellektuella nivån var med andra ord, som alltid, skyhög.

Emma

Övertydligt

Jag kan inte berömma mig med att kunna mycket om bilar. Men att det även för bilföretag är av yttersta vikt att producera sådant människor vill ha, behöver man inte kunna mycket om bilar för att konstatera. Jag vågar också påstå mig veta att vad människor som köper bilar idag främst vill ha knappast är en bränsleslukande stadsjeep. Att den enda nya bil som Saab presenterar på bilsalongen i Genève är just en sådan, samtidigt som företagets vd klargör att de minsann inte är intresserade av sådant som till exempel elbilar, gör det nästan övertydligt varför ett statligt ingripande för att rädda Saab vore ett idiotiskt och oansvarigt slöseri med skattepengar.

Emma

Nytt från Maciej Zaremba

En av Sveriges i mitt tycke mest läsvärda journalister, Maciej Zaremba, publicerade i söndags första delen i sin nya artikelserie. Denna gång handlar det om begreppet svenskhet och vilka problem som möter nyanlända när de kommer till Sverige. Första delen gör mig lika indignerad som det mesta Zaremba skriver. Läs första och andra delen av "I väntan på Sverige". Det är inte ofta man får läsa journalistik av den här sorten längre, tyvärr.

Jakob

Pragmatiskt, IF Metall

Jag måste säga att jag blir positivt överraskad när jag läser att IF Metall tillsammans med arbetsgivarna kommit överens om nya, tillfälliga, löneavtal som ska kunna användas för att ta sig ur den lågkunjunktur som drabbat företagen. Det visar att fackföreningen är villig att ta ansvar för den ekonomiska utvecklingen, inte bara till nästa avtalsrörelse. Om detta är vad som krävs för att klara sig tills konjunkturen vänder, är det välkommet att facket tar sitt ansvar. Kortare arbetstid och sänkta löner - 80 % talas det om - borde vara att föredra för Metalls medlemmar framför en hotande arbetslöshet.

Framför allt skulle jag bli imponerad om facket verkligen kunde sätta tyngd bakom pratet om solidaritet; att göra en uppoffring för att andra ska kunna behålla sina jobb, inte bara kräva att andra ska betala för en. Det kan också innebära en vinst företagen som kan behålla kompetens, vilken kommer krävas när ekonomin vänder uppåt. På ett personligt - såväl som ett nationalekonomiskt - är det viktigt att i möjligaste mån undvika arbetslöshet.

Både Byggnads och Gruvtolvan har uttalat sig mycket kritiskt mot förslaget. Det känns mest som tomt prat. Likväl som aldrig sinande bonusar för företagsledningen inte fungerar i längden, går det inte att tro att medlemmarna alltid ska kunna ro hem löneökningar på 10 % var tredje år. Man måste anpassa sig och vara pragmatisk. Om det går dåligt måste man ta konsekvenserna av det. När det går bra får man skörda frukterna.

Jakob

Värdet av estetik

Bloggen har legat i träda under sportlovet. Efter lite välförtjänt semester ska vi försöka komma in i gängorna igen.

Under skidveckan i Åre kliade det sannerligen i fingrarna när jag läste om Konstfackselevernas åsikter om den debatt som förts efter att en elev spelat psyksjuk och en annan klottrat ner en tunnelbanevagn. Under rubriken "Konstfackselever slår tillbaka" har man intervjuat fyra elever. Nu vet man ju inte hur representativa dessa elever är för hela kullen på skolan, men om så är fallet är det minst sagt oroande. Man hinner med att kritisera skolans ledning för att den samtalat med politikerna, klaga över mediernas okritiska granskning och gnälla över den allmänna "okunskapen" kring vad konst är.

Såär det; man får inte ifrågasätta vad som är konst - det är upp till konstnären själv. Självfallet får man inte tala om konstens estetiska värde, där är man reaktionär. Nej, konstens enda uppgift tycks vara att bryta normer och provocera. Så här säger en av eleverna: "I viss mån sysslar vi med lagöverträdelser. Vi har bytt plats på prislappar i mataffärer och flyttat affischer från lagliga affischeringsytor till olagliga. Jag ser det som ett trotsigt vardagsbeteende som syftar till att bryta normer. Om Konstfack skulle bestämma att man inte får visa sådana verk är det så klart problematiskt för min verksamhet."

Denna person har studerat i fyra år på högskola. Är detta höjden av hans konstnärliga förmåga?

Eleverna tycker att det inte är acceptabelt att skolan talar om att det faktiskt finns regler för vad man får göra och inte får göra. Oaccpetablet borde väl snarare vara en offentlig institution som accepterar brott. Men det märkligaste med konstutbildningen är hur mycket den skiljer sig från andra universitetsutbildningar. Om samma logik skulle tillämpas på ekonomutbildningen som den på Konstfack skulle det innebära att ekonomeleverna får formulera ekonomiska teorier utan att ha lärt sig grundläggande begrepp eller studerat gamla tiders ekonomer.

Det finns mycket att lära av denna "reaktionära" konst - det mest uppenbara är värdet av god estetik.

Jakob