Att smäda Gud

”Kristus är en horunge, jungfru Maria en hora och Josef en horkarl”. I dag skulle väl ingen direkt höja på ögonbrynen åt ett sådant påstående. Men annat var det år 1671. Statskyrkan hade en stark ställning och att påstå något dylikt var en otrolig smädelse mot staten och kyrkan. Att den som yttrat orden gick i gymnasiet – närmare bestämt på Vasaskolan – och bara var 19 år gammal var ingen förmildrande omständighet. Johannes Ram, född i Jämtland, skulle ställas inför rätta.

Magistraten, pastorn och skolans lektorer samlades för att besluta om Rams öde, och tre jämnåriga kamrater inkallades som vittnen till händelsen. Som förklaring till sitt ytterst ovarsamma yttrande påstod Ram att han fått dessa ord från gudsförnekaren Andreas Kämpes böcker, som han läst i hembygden. Han förnekade inte vad han sagt, men orden var inte hans hjärtas mening, utan det vara bara något han sagt för att driva med de andra ”gossarna”. Johannes Ram överlämnades till borgmästaren och råds dom, vilken föll två dagar senare, den 18 mars 1671.

Han befanns skyldig – efter erkännandet och otvetydiga vittnesmål – för att ha smädat frälsaren och den kristna tron. Enligt gällande lag var straffet för detta fruktansvärda brott döden. Det överlämnades dock åt Kungliga Hovrätten att möjligtvis mildra straffet; Ram var trots allt bara 19 år gammal, hade hämtat orden ur Kämpes olovliga böcker, dessutom ångrade han sig djupt.

Det bet inte på de obevekliga domarna i hovrätten, och domen stod fast. Johannes Ram halshöggs och brändes på bål, och hans tragiska frånfälle är än så länge – och förhoppningsvis förblir det så – unikt i Vasaskolan långa historia.

300 påsar?

Angående påsarna är det väl ingen konst alls. 300 olika betyder ju inte att utformningen skiljer sig åt; det räcker ju med att påsarna har olika kulörer. Variationer är så att säga små, men betydliga. Gläjden man skulle få ut av alla dessa färger är dock tveksam. Eller så kanske det verkligen är 300 olika modeller? I så fall måste man ju få gratulera formgivarna som jobbat så flitigt.

Och till min stora gläjde har nu eleven på Konstfack, Anna Odell, polisanmälts. Hennes "konstverk" visade sig inte vara särskilt uppskattat. Kort sagt var det ett fullständigt idiotiskt tilltag. Jag hoppas hon lär sig läxan nu, och sysselsätter sig med någonting hederligt i framtiden i stället.

Jakob

Påsar

Idag i tunnelbanan läste jag en annons från ett företag som säljer dammsugarpåsar. Det är bara att ringa dit,  så har man påsarna i brevlådan inom ett par dagar. Mycket bra, eftersom det väl är få som tycker att dammsugarpåseshopping är särskilt roligt. Men det mest fantastiska med annonsen var ändå att det enligt den, och det finns nog inga skäl att tro att den inte talar sanning, finns trehundra olika påssorter att välja mellan. 

Trehundra olika sorters dammsugarpåsar.

Jag brukar inte ha så svårt att föreställa mig saker, men att föreställa sig tre hundra olika sätt att utforma en dammsugarpåse är omöjligt. Och eftersom man väl får anta att utvecklingen inom dammsugarpåsebranschen inte helt har stagnerat, så kommer det komma en dag då det finns trehundrafemtio olika sätt att utforma en dammsugarpåse, kanske rentav fyrahundra innan utvecklingen planar ut. Jag är förstummad. 

Emma  

   

Antisemitismen på frammarsch

I dagens Gefle Dagblad har jag tillsammans med Nina Larson en debattartikel om antisemitismen:

Den 27 januari var Förintelsens minnesdag, och under sex månader framöver uppmärksammas detta genom utställningen Brottsplats Ukraina – Holocaust by bullets på Forum för levande historia i Stockholm. I utställningen finns filmade vittnesmål från dem som var barn under Förintelsen och överlevde men vars familjer blev avrättade, och fotografier och föremål från de massgravar som grävdes för miljoner judar.

Oavsett hur mycket man har hört, sett eller läst om Förintelsen, gör en sådan utställning att man blir fullständigt förstummad över den ondska som kan finnas hos människor. Och framförallt får den en att inse att det som hände sex miljoner judar under andra världskriget aldrig får glömmas bort, och att det judehat som låg bakom dessa händelser ständigt måste motarbetas.

Men trots att insikten om att antisemitismen aldrig får tillåtas växa sig stark igen borde vara djupt rotad i alla människor, är det ändå vad som sker just nu. Antisemitismens historia är en historia av skuldbeläggning; skuldbeläggning av ett helt folk för saker endast några få, eller för det mesta inga alls, av dem har begått. Denna skuldbeläggning upprepar sig nu återigen på ett högst påtagligt och skrämmande sätt i och med kriget i Gaza.

Judar anses bära en kollektiv skuld till att palestinier i Gaza dödas. Denna antisemitism är starkast i arabländerna, där antisemitiska skrifter och myter har övertagits från den kristna, kommunistiska, nationalistiska och rasistiska antisemitismen. Men med en ökning av antisemitiska hatbrott, med attacker på synagogor och angrepp på enskilda judar, märks det tydligt att antisemitismen vinner mark även i Europa. Och det gemensamma för denna antisemitism var den än dyker upp, förutom dess fullständigt irrationella hat och misstänksamhet mot judar, är att den allt oftare legitimeras av ett ogillande av staten Israel.

För det första finns det en tendens att koppla samman alla judar, oavsett var i världen de bor, med staten Israel och ge alla judar skulden för denna stats handlingar. Att skuldbelägga alla amerikaner för USA:s inblandning i Irakkriget eller alla kineser för den kinesiska regimens förtryckande av befolkningen i Tibet, skulle för de flesta vara otänkbart. När det gäller judar blir samma sätt att resonera helt plötsligt inte lika otänkbart; judar, vare sig de bor i Israel, Europa eller någon annanstans, får utstå antisemitiska hatbrott för att de anses bära skuld i staten Israels agerande. För det andra blir antisionismen, det vill säga förnekande av staten Israels rätt att existera, allt starkare och är dessutom en påfallande accepterad företeelse. Att ifrågasätta Israels agerande i Gaza och huruvida det var ett proportionerligt agerande eller inte, är både nödvändigt och legitimt.

Men på samma sätt som när det gäller judar som grupp, blir reaktionerna mot den judiska staten ofta fullständigt oproportionerliga och präglas av en oresonlighet som man inte ser i kritiken av andra stater. Att gå från att exempelvis kritisera den ryska statens agerande i Tjetjenien och dess krig i Georgien till att förneka den ryska statens rätt att existera, är ett väldigt stort steg. När det gäller den israeliska staten tycks detta steg vara mycket litet.

Den norske läkaren Mads Gilbert kunde öppet deklarera att han var antisionist samtidigt som hans anspråk på att vara en neutral bedömare av kriget i Gaza knappt ifrågasattes, och vänsterpartiet kräver totala bojkotter av Israel samtidigt som flera av partiets anhängare öppet deklarerar sitt stöd till Hamas och andra antisemitiska organisationer.

Antisemitismen har funnits i tvåtusen år och har förkommit i många olika skepnader, varav den nationalsocialistiska är den hittills mest förödande. Okunskapen om och oviljan att se att antisemitismen lever och frodas än idag, och då ofta beklädd i antisionistiska termer, är mycket skrämmande.

Ingen konst

Jag är verkligen ingen konstexpert, och inte särskilt bevandrad inom konstens olika uttrycksformer. Men för mig är konst något som skänker människor en upplevelse; vare sig det är glädje, sorg eller överraskning. Självklart ska konsten kritisera invanda föreställningar om samhället och vilka företeelser som präglar det. Den är viktig för att utvecklingen av vårt tänkesätt, på samma sätt som tekniska innovationer är viktiga för utveckling inom produktionen.

Men allt är inte konst - och det borde det inte råda några tvivel om. Att spela psyksjuk och slå personalen på det mentalsjukhus man blivit inlagd på, och rättfärdiga det i konstens namn är bara dumt. Riktigt dumt. Om detta anses vara konst, vilka handlingar kan inte då anses vara konst? Att slå ner någon och filma detta? Tala om för en mor att hennes son har dött och studera hennes reaktion?

Någon gräns måste finnas. Och det minsta eleven på Konstfack - även hennes handledare, som också visat grundläggande brist på omdöme - kan göra är att be vårdpersonal och andra lurade om ursäkt, samt betala notan för "inläggningen" på sjukhuset. Förhoppningsvis drar hon lärdom av detta och ägnar sig åt något mer produktivt i framtiden. Bara för att man vill vara banbrytande behöver man inte vara korkad och vulgär.

Jakob

Smalförbud

Att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har en tendens att brinna för väldigt angelägna frågor är vida känt, och som ett led i det vill hon göra det förbjudet för modeller att vara för smala. De stackars modellerna kan ju drabbas av benskörhet och näringsbrist och allt möjligt annat, för att inte tala om alla stackars unga kvinnor som får dåligt självförtroende för att de inte är lika smala som modellerna. Och bakom alltihop ligger moraliskt fördärvade modeskapare som tycker att deras kläder passar bäst på människor som är smalare än de flesta andra.

När smala modeller är förbjudna hoppas jag att kulturministern ser till att förbjuda alla alltför smala programledare och skådespelare. Och artister och flygvärdinnor också. Som långsiktigt mål bör det bli förbjudet att ha ett BMI under 17,5. Det är ett svåruppnåeligt mål, men den statliga regleringen av kroppsvikt är trots allt bara i sin linda.

Emma

Det galna Bollywood

Bollywood. För mig en fullkomligt vit fläck på kartan - till i lördags. Jag måste erkänna att jag kände viss skepsis inför den film - som jag inte kommer ihåg titeln på - vi skulle se. På omslaget beskrevs handlingen ungefär så här: terrorist försöker förstöra freden mellan Indien och Pakistan, hjälte sänds till college för att skydda en generals dotter och hans okända halvbror råkar gå på samma skola. Kasta in en galen rektor, en gudomligt het kemilärare och en mysig mamma så har ni det hela i ett nötskal.

Det var den sjukaste, och roligaste, film jag sett på riktigt, riktigt länge. Det var definitivt en kulturupplevelse, och mellan skrattanfallen hade jag nästan svårt att ta in allt; för filmen hade verkligen allt. Genrena blandades friskt: det började med en actionscen i Matrix-stil - självklart inte lika stilfullt gjord; gick över till TV-melodram - med urkasst skådespel; sedan High School Musical - med sämre dansnummer och sång. Det fanns knappt en scen filmen igenom som inte var värd att skratta åt. Det skrek verkligen parodi om det hela, men ju längre man tittade, desto mer övertygad blev man om att det inte var en parodi.

En sak är säker: indisk och svensk filmkultur skiljer sig åt en del. Jag rekommenderar er att uppleva även den förstnämnda.

Jakob

Att vara innovativ

Mycket kan kallas konst, och vissa människor är alldeles förträffligt innovativa när det gäller att tänja på konstens gränser. En sådan är utan tvekan den elev vid Konstfack som hade som del av sitt examensarbete att spela allvarligt psykiskt sjuk,  och sedan tvångsmedicineras och slå personalen på Sankt Görans sjukhus. 

Många konstnärer som idag betraktas som högst betydelsefulla var under sitt verksamma liv mycket ifrågasatta. Kanske kommer man om femtio år komma på att den kvinna som 

låtsades vara så galen att hon togs in på sjukhus var fullständigt genialisk. Men fram tills den insikten infinner sig kan man konstatera att det var ett aningen konstigt och kanske lite väl innovativt projekt. 

Emma

 

När Buddah ramlade i ån

Under 1930-talet hade Vasaskolan i Gävle en något korpulent magister i religionskunskap. På grund av hans kroppshydda samt undervisningsämne fick han snabbt namnet Buddha av sina elever. Till hans egenheter hörde att Buddha var lätt alkoholiserad, vilket påverkade hans undervisning. En dag gick ett par av hans elever till rektorn -magistern var alltför full för att undervisa. Detta var naturligtvis mycket pinsamt för skolledningen, och kommunens nykterhetsnämnd fick ärendet på sitt bord. Det beslutades att magistern skulle få sin motbok indragen - det skulle inte bli fler inköp på Systembolaget för hans del.

Nämnden lyckades inte i sitt uppsåt: Buddha började i stället besöka skumma sjömanskrogar i dåvarande hamnområdet. Efter en mycket blöt kväll var magistern på väg hem, vinglandes längs Gavleån, då han snavade och föll i. Av en händelse var två av hans elever också på väg hem; de såg olyckan och räddade Buddha ur vattnet. Nästa dag blev de två inkallade till rektorn – de förväntade sig att nu få lite välförtjänt beröm för gårdagens insats. Men icke. När de kom in i rummet tittade han barskt på dem. Utan att yttra några kommentarer räckte han dem en varsin lapp: de hade blivit varnade för att ha varit ute för sent kvällen innan.

Jag tror att till och med major Björklund skulle ha ansett att detta var lite i överkant när det gäller disciplinen.

Jakob

Det moderna kd

Att kristdemokraterna skulle kunna framstå som det mest progressiva och sekulära partiet får väl anses osannolikt, och att de skulle göra det i frågan gällande könsneutrala äktenskap får väl anses som nästan uteslutet. Men nu är det hursomhelst just det som har hänt. 

Kristdemokraterna vill frånta kyrkan vigselrätten och  göra den juridiska delen av äktenskapet till en civil angelägenhet, och sedan låta de som vill genomgå en ceremoniell vigsel i kyrkan eller vart de så önskar göra det. Att förslaget kommer av det faktum att kristdemokraterna inte vill att två homosexuella ska kunna kalla den relation de har för ett äktenskap, må väl vara hänt. Traditionalister kommer det alltid att finnas. Förslaget är hursomhelst bra - kyrka och stat ska skiljas åt. Att det är kristdemokraterna också vill det är väl bara att vara glad över. 

Emma 

Att återskapa förtroende

Barack Obamas första order som ny president är att tillfälligt stoppa alla rättegångar på Guantanamo. Han gav ordern endast några timmar efter att han svurit presidenteden, och det var inte en timme för tidigt.

Krigsförbrytartribunalerna i Guantanamo är en skamfläck för USA. Det land som har som ambition att vara demokratins och frihetens förebild, ledare och upprätthållare i världen, kan inte ägna sig åt en verksamhet där människor sitter fängslade i åratal utan att åtal väcks, hur misstänkta eller farliga de än kan tänkas vara. Barack Obama har ett enormt förtroendekapital, och han måste använde detta förtroendekapital till att återge USA det anseende som demokratisk supermakt som raserades under Bush. För att kunna göra det måste han visa att säkerhet aldrig någonsin får bli en ursäkt för att avvika från grundläggande mänskliga ideal, och han måste framförallt visa det inte bara i retorik utan även i praktik. En stängning av Guantanamo skulle vara ett stort steg på den vägen.

Emma

President Barack Obama

Så har nu USA fått sin 44:e president. Barack Obama var märkbart nervös när han skulle svära presidenteden, men i sitt följande installationstal var han som vanligt i sitt esse. Förväntningarna på den nya presidenten är självklart enorma, vilket självklart beror på missnöjet med den avgående administrationen, men även på en av Obamas styrkor - tillika en av hans svagheter - hans förmåga att attrahera vitt skilda väljargrupper. Det innebär att alla förväntar sig att han ska kunna göra något för just honom eller henne, vilket kommer att bli omöjligt att uppfylla. Risken för besvikelse är således stor.

Obama försökte med sitt tal att dämpa förväntningarna - frågan är han lyckades. Vad han gjorde klart är att det inte blir någon enkel resa, och att det till syvende och sist är upp till amerikanerna själva att skapa sin egen lycka. Självklart var talet ett retoriskt mästerstycke; något annat hade väl ingen väntat sig. Frågorna på hans dagordning är många, och han nämnde de flesta: ekonomin, krigen i Irak och Afghanistan, skolväsendet, sjukvården, de globala miljöproblemen, energiberoendet och USA:s anseende i världen. Skickligt vävde han in sitt eget budskap om förändring med det som alltid har varit USA:s storhet; löftet om frihet för varje individ, som med hårt arbete har möjligheten att uppnå allt den vill.

Det är inte många som inte dragits med i den stora Obamavågen. Det är sant att han på ett aldrig skådat sätt har ingjutit hopp i människor - inte bara i USA utan även i resten av världen. Men allt är inte bara guld och gröna skogar. Obamas politik inom flera områden gör mig orolig, och mina invändningar är de samma som i valet mot John McCain . Hur kommer han till exempel att hantera diktatoriska regimer som Iran, Ryssland och Nordkorea? Det är omöjligt att säga, men Obamas val av rådgivare - där erfarenhet, inte förändring, tycks vara ledordet - antyder att den utrikespolitiska attityden inte kommer vara fullt så mjuk som det tidigare verkat. Diplomati är som mest verksamt då man även har något att backa upp den med. Att USA nu ska ut ur Irak är ett misslyckande, då den begynnande demokratin i landet ännu inte är på säker mark, och extremister kommer inte tveka att försöka återfå makten över landet och dess befolkning. På hemmaplan riskerar Obamas protektionism att bli skadlig för den långsiktiga utvecklingen i USA och för resten av världen, speciellt fattiga länder. Att rädda jobb på ett ställe kostar jobb på ett annat.

Jag känner mig ändå betydligt mer hoppfull i dag än jag gjorde efter Obamas valseger. Hans utnämningar visar att USA:s utrikespolitik inte kommer att göra en helomvändning; den kommer fortfarande vara resolut, men med betoning på mer diplomati och multilateralism. Att USA förblir en demokratisk supermakt med gott anseende i omvärlden är otroligt viktigt. Låt oss hoppas att landets nye president lyckas återställa ordningen på den punkten.

Jakob

Antisemitism

Den antisemitism som förstärks av Israel-Palestinakonflikten börjar nu äntligen uppmärksammas. Först av Eli Göndör i Aktuellt och DN, sedan i P1:s Godmorgon världen och idag av Sanna Rayman i SvD:s ledarblogg.

Antisemtismens historia är en historia av skuldbeläggning; skuldbeläggning av ett helt folk för saker endast några få, eller för det mesta inga alls, av dem har begått. Denna skuldbeläggning upprepar sig nu återigen på ett högst påtagligt och skrämmande sätt i och med kriget i Gaza: judar anses bära en kollektiv skuld till att Palestinier i Gaza dödas. Denna antisemitism är starkast i arabländerna, där antisemitiska skrifter och myter har övertagits från den kristna, kommunistiska, nationalistiska och rasistiska antismeitismen, men med en öknnig av antisemitiska hatbrott märks det tydligt att den vinner mark även i Europa. Och det gemensamma för denna antisemitism var den än dyker upp, förutom dess fullständigt irrationella hat och misstänksamhet mot judar, är att den allt oftare legitimeras av ett ogillande av den judiska staten Israel.

Många vill skilja på antisemitism och antisionism; de menar att första är ogillande av judar, medan det senare bara är ogillande av staten Israel. Men eftersom antisionismen alltmer har kommit att bli ett sätt att legitimera antisemtism, är det ofta mycket svårt att särskilja dem. Det är också mycket viktigt att komma ihåg att antisionism är något helt annat än att kritisera Israel; antisionism är att anse att Israel inte borde finnas, och det har inget med kritik att göra. Oförmågan (och oviljan?) att upptäcka det judehat som allt oftare är förklätt i antisionistiska termer, är en mycket farlig företeelse.

Emma

En fråga om förtroende

Huvudregeln bör vara att en brottsling efter avtjänat straff är fri på samma villkor som vilken medborgare som helst. Att en gång ha dömts i domstol ska inte vara en black om foten under resten av livet, annat än på moraliska grunder. Om inte det gäller kommer återanpassningen av kriminella definitivt att misslyckas. Men det finns alltid undantag som bekräftar regeln. Ett av den undantagen bör vara att personer som dömts för mycket grova brott - som mord eller våldtäkt - inte tillåts söka vissa utbildningar eller yrken.

Det är fel på lagstiftningen när en person dömd för mord tillåts påbörja läkarstudier vid ett av Sveriges universitet. DN rapporterar att just så har skett i Uppsala. Nu säger högskoleminister Lars Leijonborg att en utredning har startats; förändringar ska eventuellt göras när det gäller antagning av elever och möjlighet att stänga av dem. Utdrag ur belastningsregistret kommer kanske också kunna användas. Förutom det nu aktuella fallet blev samma fråga uppmärksammad förra året. Då var det en man som var dömd för våldtäkt på barn och som lyckats ta sig in på läkarlinjen i Lund.

Nog för att man efter avtjänat straff i huvudsak ska vara fri. Men vissa yrkesroller ställer extremt höga krav på förtroende - ett sådant förtroende är det mellan läkare och patient. Jag vill kunna lita på min läkare och annan vårdpersonal, då jag utlämnar mitt liv och min hälsa åt dem. Genom att anta grova brottslingar till läkarutbildningen urholkas det förtroendet, vilket är oacceptabelt.

Jakob

Eldupphör

När Israel utlyser eldupphör klockan ett i natt är det utan att ha något avtal med Hamas. Hur långvarigt eldupphöret ska bli är alltså upp till Hamas - fortsätter de att skjuta raketer mot Israel, kommer Israel att svara.

Även om man gärna vill vara optimistisk, får man dessvärre vara väldigt optimistisk för att tro att det blir något annat än ett högst tillfälligt eldupphör. Att civila dör har hittills inte varit något problem för Hamas, och att de skulle ha övergett sina planer på att förgöra Israel får väl anses som högst osannolikt. Men hoppas bör man - 1 200 döda är 1 200 för många.

Emma

Inkvisationen på Migrationsverket

Följetongen Migrationsverket går vidare. Som jag skrev här omplacerades enhetschefen Lennart Eriksson till en betydligt lägre befattning - för att han på sin privata blogg ha uttryckt sitt stöd för Israel och dess rätt att existera. Efter att Eriksson vunnit målet i domstol köptes han ändå ut av Migrationsverket för 32 månadslöner, med hjälp av en paragraf i LAS. Att detta är fullkomligt oacceptabelt torde inte undgå någon - förutom Migrationsverket då.

I konsekvensens namn bör verket även göra sig av med Arne Malmgren, som arbetar på Migrationsverket i Göteborg. Han har under flera år varit aktiv på demonstrationer för palestinas folk. Efter man gjort sig av med honom kanske man även borde avskeda alla medarbetare som uttryckt några som helst politiska åsikter, oavsett vilka. Låta inkvisationen gå vidare, helt enkelt.

Eller så kunde man ju börja respektera yttrandefriheten - oavsett om man stödjer Israel eller Palestina. Skulle det vara så svårt?

Jakob

(Från Johan Ingerö)

Mot en bättre skola

När svenska skolor nu ska få starta särskilda utbildningar för de elever som är extra begåvade, intresserade och ambitiösa, kommer de upprörda protesterna om att det är ett steg mot att öka klyftorna och ojämlikheterna i den svenska skolan som på beställning. Inte helt oväntat från bland andra Lars Ohly, som i Aktuellt igår menade att detta är ännu ett steg i en skolpolitik där resurserna läggs på att gynna en liten elit, medan resten lämnas bakom.

Förvisso har Lars Ohly fel; att starta särskilda utbildningar för begåvade elever innebär inga extra kostnader, eftersom de skulle ha fått undervisning i vilket fall som helst. Men även om han hade haft rätt, och dessa satsningar på elitutbildningar verkligen hade krävt extra resurser, hade inte det varit något problem. Det läggs idag väldigt stora resurser på de elever som har svårigheter, medan de som är särskilt begåvade, snabba och intresserade anses kunna klara sig själva.

Att skolan har precis lika stor skyldighet att tillgodose behoven hos dem som har lätt för sig som hos dem som har svårt för sig, har vi i Sverige under väldigt lång tid struntat i. Det är dags att det blir ändring på det, och att den svenska skolan börjar premiera intresse, begåvning och ambition. Elitutbildningar är ett steg i rätt riktning.

Emma

Utrotning var det...

Kanske det mest uppseendeväckande - tillika mest korkade - av Mohamed Omars attack på staten Israel och dess befolkning är hans påstående om att israelerna är ute efter att utrota den palestinska befolkningen. Om så vore fallet, varför har inte Israel då gjort slag i saken med de cirka 1.3 miljoner araber som för närvarande bor inom landets gränser? Men det är ju inte första gången någon påstår att Israel för en utrotningspolitik i klass med förintelsen.

Man kan ju undra om Omar på allvar tror att Iran, Hamas eller Hizbollah skulle vara bättre på att skydda de grundläggande fri- och rättigheterna, oavsett om det gäller judar, araber eller kristna. För vilka är det nu som har motpartens och dess befolknings utplånande i sitt reformprogram?

Jakob

Att vara demokrat

Vissa resonemang är sådär lagom konstiga, vissa är så konstiga att man bara ramlar baklänges. Ett exempel på det senare är kulturskribenten och poeten Mohamed Omars resonemang, som han förde fram i Studio ett idag.

Mohamed Omar förklarar att han har blivit radikal islamist och stödjer Hamas och den iranska regimen, eftersom han inte vill vara en imperialistisk översittare som talar om för folk vad de ska tycka. Vill människorna i Iran ha fundametalistisk islamism som styrelseskick, ska de få ha det. Omar menar att han i egenskap av demokrat måste stödja den sittande regimen, för annars stödjer han inte det demokratiskt fattade beslutet. Att homosexuella blir stenade i Iran har inte med saken att göra, iranierna har ju faktiskt en annan rättsuppfattning än vad vi har, och att Hamas vill döda judar blir ett senare problem.

Det är ett så märkligt och makabert resonemang, att hade det inte varit så makabert hade det nästan varit roligt. Man kan iallafall konstatera att Mohamed Omar inte kan vara särskilt nöjd med demokratins ställning i Sverige. Hade Sverige varit fullt av demokrater som liksom Mohamed Omar respekterade demokratiskt fattade beslut, hade ju Alliansen haft hundra procent stöd. Muhamed Omar får helt enkelt jobba vidare på sitt demokratibyggande.

Emma

Centralisering

Gefle Dagblad har en god poäng i att centraliseringsivern i vissa fall går överstyr. I sin vilja att detaljstyra och kontrollera flyttar rikspolitikerna allt fler samhällsorgan till storstäderna, och främst till Stockholm. Nyttan är tveksam och landsorten får allt mindre kontakt med myndigheter. Även politikers och tjänstemäns kunskap om landet utanför storstaden minskar, vilket är särskilt allvarligt när det gäller försvaret och andra fundamentala samhällsorgan. Samma mönster går igen när det gäller partiernas arbete, där stockholmsfixeringen är utbredd, vilket gör att resten av landet i många fall tenderar att glömmas bort. Också EU åtar sig mycket som medlemsländerna egentligen skulle kunna sköta bättre själva, i stället för att lägga mer energi på att lösa gränsöverskridande problem, till exempel brottslighet och miljöfrågor.

Det är inte en helt enkel fråga, för även om myndiheter och funktioner borde finnas så nära medborgarna som möjligt, så kan kvaliteten vara väldigt varierande i olika delar av landet, till följd av decentralisering. Det kan både ha positiva eller negativa effekter. Ett exempel är den svenska skolan, som innan den blev kommunal sköttes på statlig nivå. När kommunerna nu har ansvaret blir också resultaten väldigt skiftande, vilket till stor del beror på ambition och målsättning. Det gör att elever riskerar att få en sämre utbildningen för att de råkar bo på ett visst ställe.

Jakob

Bland idioter och extremister

I lördags blev två medlemmar i Liberala ungdomsförbundet i Borås misshandlade i samband med en demonstration mot Israel. En grupp från förbundet stod vid sidan av och lyssnade på talen, och en av dem hade en mössa med texten "Israel" på. Tydligen var det provocerande nog för en grupp palestinaaktivister, som utdelade slag och sparkar mot två personer. Nu ställer Luf in en planerad demonstration mot terroristorganisationen Hamas, då man är rädd att det ska bli en hotfull stämning.

Det är mycket olustigt att vissa grupper i samhället inte respekterar grundläggande fri- och rättigheter. Bland dem finns nazistiska organisationer och olika så kallade antirasistiska vänstergrupperingar - vilka på alla sätt försöker ställa till med bråk och skadegörelse. Det märkliga är hur man kan säga sig slåss mot fascismen, när man själv använder exakt samma taktik mot politiska motståndare som i Hitlers Tyskland eller Mussolinis Italien. Eller hur man ena stunden kan protestera mot "slakten i Gaza", för att i nästa ögonblick själv gripa till våld.
Dessa grupper utgör stor hot mot demokratin i dag. Lika olustigt är överseendet som övriga samhället ofta visar. Ett exempel är hur dessa extremister konstant benämns som "vänsteraktivister" eller "antirasister" i medierna.

Det är synd att demonstrationerna för palestinierna i Gaza förstörs av inslag som inte har där att göra: bränning av israeliska flaggor, misshandel, och vajande Hizbollahflaggor.

Jakob

Problemlösning

Turerna kring lagen om könsneutrala äktenskap går vidare. Svenska kyrkan vill helt ta bort ordet äktenskap ur vigselordningen, och även om det i förstone enbart kan tyckas vara en övning i språkgymnastik, får man säga att det är en riktigt elegant lösning på det problem som förslaget om samkönade äktenskap har blivit för kyrkan.

Att kalla relationer mellan människor av samma kön för äktenskap har ju visat sig vara en mycket känslig sak för många gudfruktiga människor, och genom att helt enkelt inte kalla något äktenskap för just äktenskap skulle det problemet vara ur världen. Ordet äktenskapet får fortsätta att betyda vad det alltid har betytt, utan att kunna användas men ändå, och samtidigt kan ingen komma och säga att kyrkan diskriminerar någon. Alla kan vara nöjda och glada.

Dessutom skulle den nya vigselakten fullkomligt sprudla av kärlek. Det lite torra "Äktenskapet är en Guds gåva instiftat till samhällets bestånd" skulle ersättas med "Kärleken har sitt ursprung i Gud, förmågan att älska är Guds gåva till människan". Att Svenska kyrkan är både progressiv, uppfinningsrik och framförallt alldeles full av kärlek, är bara att konstatera.

Emma

Den ensidiga bilden

Döm om min förvåning när Dagens Nyheter i dag har en rapport om situationen i Israel. Under de två veckor som offensiven i Gaza pågått har anledningen till operationen - Hamas raketbeskjutning av israeliska städer - knappt beskrivits alls i tidningen. Att Hamas från Gaza dagligen avfyrat raketer sedan maktövertagandet tycks inte varit intressant för tidningens redaktion. Betydligt mer intressant - vi får anta att det har med försäljningsstrategi att göra - har den norske läkaren Mads Gilbert "rapporter" inifrån Gaza varit. Att han tycker att terrordåden den elfte september 2001 var helt i sin ordning tycks gått svenska medier förbi - medvetet eller omedvetet - i deras iver att framställa konflikten som en jättes attack på ett försvarslöst folk.

Rapporteringen inom svensk media är pinsamt ensidig och vinklad. Men det är klart, det är ju så enkelt att framställa palestinierna som offer och judarna som förövare. De så kallade analyserna i DN har inte uttryckt något annat än förfäran över eskaleringen, och skulden hamnar nästan enbart på Israel. Vad inget har frågat är hur stort ansvar det palestinska folket själva har för sin nuvarande situation. Man kan väl ändå inte tro att evig fred ska inträda om man röstar på en terrororganisation med det judiska folkets utplånande som mål; som uppmanar till judehat i barnprogram och skolböcker; och som firar dödandet av israeliska civila? Hamas valdes till makten i ett och då kan inte männsikor avsäga sig ansvaret för vilka ledare de valt.

Det är en tragedi att civila dödas, oavsett om de är araber eller judar. Många oskyldiga har dött hittills. Men den stora skillnaden är att den ena sidan i denna konflikt företräds av en organisation med målet att mörda civila. Det gör inte den andra. Israel-Palestinkonflikten kommer aldrig att lösas om inte palestinierna söker sig till andra ledare än dem vars mål är död och förintelse. Det är inte omöjligt att Hamas gör samma omsvängning som PLO en gång gjorde. Då måste Gazaborna välja den väg som kan leda till fred, i stället för att stödja nästa grupp terrorister som väntar i startblocken. Det kommer alltid finnas fundamentalistiska extremister på båda sidor, frågan är bara hur stort stöd de får av resten av befolkningen. Om inte dessa grupper marginaliseras i största möjliga mån ser framtiden mycket mörk ut.

Jakob

Kampanjen går vidare

Vänsterns motbjudande och totalt ensidiga kampanj mot Israel går vidare.

I DN förklarar Andreas Malm att han tycker att det är fullt förenligt att vilja bekämpa antisemitism och fundamentalism, och samtidigt stödja det djupt fundamentalistiska och antisemitiska Hamas. På samma tidnings kultursidor gör över tusen svenska kulturarbetare uppror mot vad de kallar massakern i Gaza, samtidigt som de lägger hela skulden för Hamas terrorhandlingar på Israel. På Newsmill.se fullkomligen kokar SSU Skånes Petra Bergquist av indignation över vad hon kallar den israeliska terrorn, och menar på fullaste allvar att Israels rätt att försvara sig mot Hamas terrordåd bara är inbillad. Och lika indignerade är Mona Sahlin och Wanja Lundby Wedin, som uttrycker sin vrede över att civila dör samtidigt som de totalt blundar för det faktum att Hamas utnyttjar dessa civila som mänskliga sköldar.

Att den svenska vänstern tycker väldigt mycket om att företräda vad de anser är den svaga parten, är knappast någon nyhet. Den totala blindhet och oresonlighet de gör det med, och den enorma naivitet som ligger i deras ovilja att se den antismeitism som de därmed ger stöd till, är häpnadsväckande.

Emma

Även detta är rasism

Som Emma skriver torde det inte vara någon nyhet att element inom den svenska vänstern har blivit antisemitismens stora företrädare i Sverige, direkt eller indirekt. Ett annat fenomen, med rasistiska förtecken, är föraktet och hatet mot vad man kallar "vita, heterosexuella, medelålders män". Personer ur vänstern är snabba med att skrika rasist, islamofob och andra okvädningsord, så fort någon uttrycker en avvikande åsikt om islam eller invandring. Men själva är de inte sena att uttrycka sitt hat mot denna grupp av "vita män" som av någon anledning ska tåla all spott och spe som riktas mot dem.

Här är ett utdrag från vänsterfeministen Royas blogg:

"Det är många män som tror att det är nödvändigt att försvara en ockupation. De är vita, de är så kallad liberala (snarare fascister om ni frågar mig), de är oftast män. De har antagligen spelat mycket tv-spel som snoriga barn. Där har de sett krig, blod och våld på tv, precis som de sett det på film och i böcker. Alltid på avstånd, alltid utan att få en enda droppe blod på sig själva. På samma sätt nu, de sitter på sina vita arslen, dessa spöken och drömmer koloniala drömmar."

Kanske mest skrämmande är att socialdemokraten Jens Morian upplät sin blogg åt Roya i somras. Det verkar enligt deras logik som att påhopp på den "normativa" gruppen i ett samhälle aldrig kan vara rasism. Tyvärr lär detta aldrig uppmärksammas i traditionell media. Läs i stället Johan Ingerö om detta ämne:

"Fantastiskt nog så presenterar sig denna hatpredikant som "engagerad för antirasism och feminism", trots att vem som helst som läser kan se att engagemanget består av hat mot vita män. Hennes formuleringar om dessa överskrider med råge vad nutidens Sverigedemokrater vågar säga högt. För att hitta en parallell till Roya bland vita rasister så måste man färdas ända ut till nationaldemokraternas träskmarker."

Det här är inte acceptabelt, och måste bekämpas.

Jakob

I antisemitismens tjänst

När det gäller nazism kan den svenska vänstern knappt med ord beskriva det förakt de känner, och när orden tar slut är de inte sena att använda våld i sin vilja att bekämpa den. När samma vänster samtidigt uttrycker sitt stöd för Hamas, Hizbollah och den iranska regimen, och lägger hela ansvaret för Israel-Palestinakonflikten på Israel, får ordet hyckleri en helt ny dimension.

Få rörelser är idag så antisemitiska som de fundamentalistiskt islamistiska, och Israel-Palestinakonflikten används framgångsrikt av ledare i arabvärlden för att spä på det folkliga judehatet. När vänstern, nu senast med Andreas Malms uppmaning att stödja Hamas kamp mot Israel, står upp för dessa rörelser, understödjer de inte bara islamisk fundamentalism, utan även den ständigt tilltagande antisemitismen. De säger sig vilja bekämpa judehatande nazister, samtidigt som de ger sitt stöd till rörelser som vill utplåna den judiska staten. Maken till hyckleri får man leta efter.

Att stå upp för Israels rätt att existera och dess rätt att som demokratiskt land få försvara sig mot terroristangrepp, borde vara självklart för alla som vill motverka antisemitismen. Att inte göra det, är att indirekt understödja den typ av antisemitism som idag är allra starkast - det vill säga viljan att utplåna staten Israel.

Det talas ständigt om att nazismens brott aldrig får glömmas, och att det judehat som låg bakom dessa brott aldrig mer får blossa upp. Att den svenska vänstern blundar när precis just det händer, och att de verkar helt okunniga om att antisemitism förekommer i många andra former än nazism och har så gjort under två tusen år, är inget annat än en skandal.

Emma

Åsiktsregistering på Migrationsverket

Migrationsverket arbetar sannerligen hårt på att förbättra sin image. Vi minns alla "incidenterna", då anställda på myndigheten drack champagne efter vad man ansåg var lyckade avvisningar. Nu visar det sig även att man sysslat med åsiktsregistrering bland de anställda, med åtföljande repressalier mot oönskade åsikter. Lennart Eriksson, enhetschef på Migrationsverket, omplacerades 2007 efter att han på sin privata blogg uttryckt sitt stöd för Israels rätt att existera. Han har även fördömt Hamas för att vara en terrororganisation. Själv säger han att han bara tagit ställning för en stats rätt att existera, mot terror.

Hans nye chef, Eugene Palmér, ansåg inte att hans ställningstaganden var förenliga med hans post på myndigheten. Därför omplacerades Eriksson till en lägre befattning. I tingsrätten tilldömdes han 100 000 kr. Nu gör sig Migrationsverket av med honom, med hjälp av en paragraf i LAS. Enligt Eugene Palmér är det oacceptabelt att en chef tar ställning i en konflikt som det kommer flyktingar från.

Palmérs resonemang är totalt irrationellt. Vad Eriksson skriver på sin privata blogg har inget med hans yrkesutövning att göra. Han har tagit ställning mot terrorism, inte mot palestinier som folkgrupp, och han har försvarat demokratin. Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att misstänka att Palmér velat bli av med Eriksson av andra skäl och använt detta som som anledning. Att han också lyckas med det är skamligt.

Detta stycke, från Nathan Shachars artikel om ämnet i Axess, ger det hela en ytterligare, närmast tragikomisk dimension:

"Under affären har Migrationsverkets chefsjurist Staffan Opitz betecknat Hamas som en befrielserörelse. Att detta svär mot Sveriges officiella ståndpunkt är allvarligt nog, dessutom rör det sig ju om ännu en intern Mellanöstern-åsikt. Är den åsikten, alltså Opitz' åsikt om Hamas, mer tillåten än Erikssons åsikt om Israel? Ja, svarar Opitz, blind för komiken, hans egen åsikt "saknar relevans"."

Hur långt kan det gå egentligen?

Denna åsiktsregistering för tankarna till kalla krigets kommunistskräck. Att en svensk myndighet 2009 avskedar människor på grund av deras åsikter - som i det här fallet är helt okontroversiella - är oacceptabelt. Åter igen: vad Eriksson tycker privat har inget med hans yrkesutövning att göra.

Från DN och Axess.

Jakob

Energifrågan

I går kapade ryska Gazprom gasleveranserna genom Ukraina. Detta drabbar även andra europeiska länder, speciellt i östeuropa, som har ett stort beroende av rysk gas. Den här gången är det dock inte så enkelt som att Ryssland använder gasen som ett politiskt påtryckningsmedel, även om det också fungerar som det. Ukraina har länge betalat ett underpris för sin gas, jämfört med EU-länderna. Att Ryssland nu, i finanskris och begynnande lågkonjunktur, vill marknadsanpassa priset är inte konstigt.

Denna gång går det inte att peka ut Ryssland som boven i dramat, utan den rollen faller snarare på Ukraina. Landet brottas med svåra inrikespolitiska problem, samtidigt som pengarna sinar; regeringen har begärt ett lån från internationella valutafonden. Krisen hade varit av mindre omfattande art om den inte påverkat ett flertal andra länder i regionen, varav några redan nu lider akut brist på gas. EU måste nu använda sina mjuka makt för att hjälpa till att få fram ett hållbart avtal mellan Ryssland och Ukraina.

Konflikten måste ändå ses i ett längre perspektiv, och där finns definitivt faran med ett Ryssland fyllt med naturresurser, kombinerat med en auktorität politisk ledning. Må vara att Kreml inte i dagsläget gör detta av främst politiska skäl, utan ekonomiska. Men i framtiden kan skälen mycket väl vara omvända. Det känns ingalunda betryggande att stora delar av EU:s energiförsörjning ligger i händerna på Putin och hans likar. I dag handlar geopolitiken om resurser, inte landområden. Att minska beroendet av rysk gas skulle minska Rysslands inflytande i Europa, vilket är önskvärt så länge den politiska situationen ser ut som den gör. Kvasidiktaturer är helt enkelt inte pålitliga.

Om den politiska viljan att avskaffa EU:s jordbruksstöd någon gång segrade, skulle de pengarna till exempel kunna användas för att investera i mer hållbara energikällor, som vattenkraft och kärnkraft. Energifrågan kan mycket väl bli den viktigaste för EU i framtiden, och då inte bara på grund av klimatarbetet, utan även i avseendet hur man behandlar Ryssland.

Jakob

En absurditet

Det kanske märkligaste resonemanget av dem alla när det gäller konflikten mellan Israel och Hamas är, som Jakob skriver, det att det enbart skulle vara på Israel som skyldigheten att få till fredsförhandlingar ligger, eftersom Israel är den starkaste parten. Det är som att påstå att det enbart är på den spanska staten som skyldigheten att få till förhandlingar med ETA ligger, eftersom den spanska staten är en starkare aktör än vad ETA är.

Det är ett absurt resonemang, då såväl Hamas som ETA är terroristorganisationer som inte respekterar mänskliga rättigheter. Men när det gäller Israel är det inte desto mindre ett mycket vanligt resonemang, som många politiker inte är sena att uttala sitt stöd för. Det belyser ännu en gång det faktum att Israel är ett land vars handlingar bedöms utifrån helt andra kriterier än andra länders.

Emma

Israel har rätten på sin sida

Israel har rätt att försvara sin medborgare, precis som Sverige eller eller vilket land som helst har. Ändå får Israel konstant utstå kritik när landet fullföljer sin mest grundläggande uppgift. Hamas har, sedan de tog makten i Gaza, i princip dagligen skjutit raketer mot Israel. Ingen urskiljning görs mellan civila och militära mål; tvärtom är det Hamas mål att döda civila, likt andra terrorgruppers. Ändå är det Israel som får ta all skuld i den här frågan. Hur är det då ställt med logiken?

Det som nu pågår i Gaza är en försvarsaktion. Hamas bröt medvetet mot vapenvilan och en demokrati kan inte stillatigande se på när dess medborgare dagligen mördas. Att de civila dödstalen blir så pass stora på den palestinska sidan beror främst på Hamas medvetna taktik, med civila som mänskliga sköldar. Hade Sveriges medborgare stilltigande accepterat att konstant utsättas för raketbeskjutning? Hade det inte varit regeringens ansvar att försvara sitt folk? Varför ska annorlunda måttstockar tillämpas på Israel?

Det är Hamas som placerar raketramper och högkvarter i eller i närheten av bostadshus. Medvetet offrar man sin egen befolkning, allt för att vinna sympatier runt om i världen. Sorgligt nog fungerar det; över allt protesteras det mot Israel. En vanlig åsikt är att Hamas har rätten på sin sida därför att man är den svagare parten; det är Israels ansvar att få till stånd förhandlingar. Men hur förhandlar man med en motpart som inte erkänner ens rätt att existera?

Israel är en demokrati som erkänner de mänskliga rättigheterna. Om det inte skjutits raketer mot landet hade det inte blivit någon operation i Gaza. Hamas å andra sidan har som mål att förinta staten Israel. Om inte Israel skulle vara så beslutsamma i sitt försvar skulle det inte finnas många judar kvar i Mellanöstern; de skulle ha fördrivits och mördats.

Just nu agerar världsledare, medier och allmänhet nyttiga idioter åt Hamas, Hizbollah och dess likar.

Jakob

Ogrundad kritik

I dagens DN gör Torbjörn Elensky en sällsynt balanserad betraktelse av den amerikanske statsvetaren Samuel P Huntington. Huntington har efter att han i The clash of civilizations? framlade idén om att det pågår en kamp mellan olika civilisationer, och då främst mellan den västliga och den islamiska, fått utstå mycket hård kritik. Det är kritik som ofta har varit mycket onyanserad och ogrundad, och inte sällan har den framförts av personer som inte kan något om ämnet. Huntington har av dessa fått utstå tillmälen såsom rasist och islamofob - vilket dessvärre är ett allt vanligare sätt att bemöta dem som på något sätt framför kritik mot framförallt islam och muslimska länder.

Det finns onekligen problem i Huntingtons resonemang - att definiera från varandra helt skiljda civilisationer är omöjligt, och han förbiser att kampen lika mycket pågår inom civilisationer som mellan dem. Men samtidigt är det ett faktum att fundamentalistisk islamism utgör ett reellt hot mot de liberala värderingar som har sin grund i västerländska samhällen. Att avfärda dem som påpekar detta som islamofober och rasister är inte bara felaktigt, utan också farligt. Rasism och islamofobi är mycket allvarliga företeelser, och tillåter man det att gå inflation i dessa uttryck riskerar man att missa det som verkligen är rasism och islamofobi.

Emma

Avskaffa ansvar tycks vara melodin

Politikerna jobbar definitivt hårt på att avskaffa allt vad eget ansvar heter, och framförallt på att tvinga andra att ta det ansvar individen själv borde ta. Senast i raden av direktiv från EU-kommissionen är att tobakstillverkarna måste tillverka cigaretter som slocknar av sig själva när de inte röks. Enligt Björn Albinsson på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är fördelen att "säkerheten kommer automatiskt och gratis med cigarettpaketet. Brandvarnare måste man ju montera upp själv."

Man blir nästan matt. Det är ju nästan tragikomiskt hur myndigheter, politiker och tjänstemän konstant infantiliserar oss. Ska inte vuxna människor själv kunna ta något sorts ansvar? Makten ser medborgarna som barn, utan egen förmåga, som måste skyddas från sig själva konstant. Varför ska tobaksindustrin ta ansvar för vuxna individer?

Undra vad som kommer härnäst i raden av direktiv. Bilbälten som måste kunna spänna sig själva? Skor med inbyggda broddar för isiga vinterdagar? Eller kanske bilar som bromsar automatiskt när ratten släpps?

För alla faror går ju att lagstifta bort, eller hur?

Jakob

Vinst och profit

I dag skriver jag på Gefle Dagblads ledarsida:

"Vinst är det viktigaste incitamentet för att möjliggöra skapandet av välstånd. Det betyder att ett företags viktigaste uppgift är att ge vinst till sina ägare. Till vänster inom politiken har man grundligt missförstått detta. Man kräver att företag ska ta mer ”socialt ansvar”. Men faktum är att företagen i dag är de som i särklass tar mest socialt ansvar av alla institutioner vi har i samhället. För vilka är det som skapar de jobb vi går till på morgonen? Som producerar de varor vi efterfrågar? Som möjliggör att människor lyckas och kan uppfylla sina drömmar? Det är det enorma sociala ansvar företagen tar, och det borde vi vara tacksamma för.

Tyvärr ser många människor företagens jakt på profit som något dåligt, att det skulle vara skadligt, och att företagen i stället ska finnas till för samhällets skull. De kallar människor som arbetar för sin egen vinning, både ekonomiskt och själsligt, omoraliska och osolidariska. Men var ligger omoralen i att en entreprenör satsar allt för en idé han eller hon tror på? Vinsten är bara den rättmätiga ersättning företagaren eller kapitalisten får ut för satsningen. Fria marknader bygger på frivillighet. Att gå med vinst är därmed ytterst ett kvitto på att man tillfredsställt ett behov hos sina medmänniskor.

Den fria företagsamheten och äganderätten är bland de viktigaste institutionerna vi har i vårt liberala västerländska samhälle, i full paritet med yttrandefriheten och pressfriheten. Likväl som vi talar om att försvara och sprida ovan nämnda friheter, måste vi även se till så att äganderätt och fri företagsamhet skyddas och sprids runt om i världen. Det är något alla världens människor förtjänar. Ingenting annat har skapat så mycket välstånd under människans tid på jorden. Ifall vi eftersträvar en rikare och bättre värld borde detta vara en självklarhet.

Utan möjlighet att göra vinst skulle det inte finnas några företag. Utan företagen skulle det inte finnas några jobb att gå till. Då skulle världen stanna. Det borde de som kritiserar kapitalismen och företagen begrunda. Nästa gång ni hör om ett företag som går bra, eller träffar en driven entreprenör; känn lite tacksamhet över att de finns och gör vad de gör."

Jakob