Tåg

Idag ska jag åka tåg. Med SJ alltså, så många alternativ finns det inte. Beräknad ankomsttid är 15.34, det vill säga förväntad ankomsttid är 15.54.

Tåg skakar mycket, och för att öka komforten finns det en funktion i tågen som tar bort det mesta av dessa skakningar. Senast jag åkte tåg var denna lilla finess ur funktion. Brickor flög, människor såg ut som att de var redlöst berusade och konduktören, förlåt jag menar tågmästaren, var mycket förbannad. "Fan i helvete jävla skit det här går ju inte, vi måste göra uppehåll någonstans så att felet kan lagas!!!". Men nej, lokföraren var obeveklig. Här skulle det minsann inte göras något uppehåll - vi skulle komma i tid. Och i tid kom vi! Inte en sekund för sent var tåget. Det var en upplevelse måste jag säga, det är inte varje dag man får prova på att komma i tid med ett tåg. Att det sedan kändes som att man druckit en halv liter starksprit och blivit misshandlad är sådant man får ta, i tid kom vi och att då klaga över komforten är allt lite väl granntyckt.

I framtiden kanske det dock kan vara en affärsidé för SJ - både komfort och tidspassning, samtidigt! Jag vill inte vara den som är utopisk, men man kan ju lämna förslag i alla fall.

Emma

Centern och kärnkraften

Nu rapporteras att Stureplanscentern säger ja till en utbyggning av kärnkraften. Man ska även verka för att det blir hela partiets linje. Det vore onekligen välkommet. I dag är kärnkraften det bästa alternativet vi har. Vind- och vågkraft är ännu allt för outvecklade för att kunna utgöra realistiska alternativ.

Det finns problem med kärnkraften, varav det största är slutförvaringen. Men jämfört med kol och olja är det avsevärt bättre. Jag tror även att förvaringsproblemet kommer att lösas inom en inte allt för avlägsen framtid.

Att likt de rödgröna vilja lägga ner kärnkraftverk, utan att ha ett trovärdigt alternativ, skulle innebära en katastrof för Sveriges industri. Om centern skulle svänga i denna fråga och komma mer i takt med fp, m och kd skulle Alliansen utgöra ett klart säkrare alternativ på energiområdet.

Självklart är det min förhoppning att vi ska kunna klara av vår energiförsörjning på ännu bättre och mer hållbara sätt i framtiden. Men så länge det inte är en realitet måste vi ta det bästa vi har till hands.

Jakob

Konsten att kompromissa

Efter Israels flyganfall mot Gaza lär protesterna inte dröja. Det med full rätta, proportionaliteten i Israels handlande måste ifrågasättas. Problemet är dock att protesterna till stor del kommer att framföras med samma oresonlighet som alltid annars när det gäller Israel; krav på totala handelsbojkotter och en vägran att se att flyganfallen bottnar i en konflikt där ingen sida är oskyldig.

Kompromissande ses ofta som ett uttryck för principlöshet och undfallenhet. Att det är på det viset är mycket sorgligt – kompromissande är, som Amos Oz skriver i ”Hur man botar en fanatiker”, den svåra konsten att kunna komma överrens och att se till andras intressen än enbart sitt eget, och därmed den konst varpå all framgångsrik diplomati bygger. Dessvärre är det en konst som det råder skriande brist på, och då inte minst i Israel-Palestina-konflikten. Det största hindret för en lösning på denna konflikt är de människor som vägrar att se att det är en konflikt mellan två sidor som båda har delvis rätt och delvis fel, inte mellan två sidor varav den ena har helt rätt och den andra har helt fel. Det gäller både dem som vägrar erkänna judarnas rätt till ett eget land, och dem som vägrar att se att även palestinierna har ett rättmätigt anspråk att göra på det som utgör Israel, Gaza och Västbanken.

Den enda möjliga lösningen på denna konflikt är en lösning bestående av kompromisser. Det är en lösning där ingen sida kommer att vara helt nöjd, eftersom kompromissande innebär att alla parter gör uppoffringar för överenskommelsens skull, men ändå en lösning där båda sidor kommer att vara tillräckligt nöjda för att inte vara missnöjda.

Oförmågan att kompromissa, och benägenheten att måla världen i svartvitt, är och har alltid varit utbredda företeelser. Inte desto mindre är förmågan att kompromissa, och obenägenheten att måla världen i svartvitt, Mellanösterns enda hopp.

Emma

Bocken brinner

Så har då Gävlebocken brunnit ner i år igen. Efter att den fått stå fredad under två års tid ansåg någon att det var dags att göra något åt saken. Den antändes natten till lördagen och inget kunde göras för att släcka branden. Till saken hör att redan natten innan hade den utsatts för ett attentat, men då han branden släckas.

Det var nog få som tvivlade på att bocken skulle brinna i år. Efter att den under två år impregnerats med flamskyddsmedel lämnades den obehandlad i år. Enligt kommunen hade man fått kritik för att halmen sett ut som "en välansad brun terrier". Man gick då ut med informationen att den saknade impregnering, för att att tillverkaren av medlet inte skulle lida skada i händelse av brand.

Vare sig man tycker att bocken borde få stå kvar hela tiden eller att den borde brinna är det svårt att förneka den PR bränderna inneburit för Gävle. Bocken, och därmed staden, uppmärksammas varje år inte bara i Sverige, utan även över världen. Ännu mer så om den brinner. Jag har en känsla av att även kommunen önskar en bock i lågor. Väldigt mycket billigare PR än att vara kulturhuvustad, om än inte lika effektiv. Även bockens sponsorer inser ju värdet av att den brinner.

Skadegörelse är fel, och jag hoppas därför att bockbrännaren får sitt rättmätiga straff, även om gärningsmannen förmodligen aldrig hittas. Men jag undrar hur mycket sponsorerna och kommunen egentligen sörjer bockens frånfälle.

Nåja, avgör själva vad ni tycker.

Jakob

Karl-Bertil

Karl-Bertil Jonsson jobbade på posten under jul och såg sin chans att göra en god gärning. Han tog julklappar som var adresserade till direktörer, läkare och advokater och delade ut dem till fattiga människor istället, som då blev mycket glada. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om Karl-Bertil Jonsson, och att titta på honom på julafton är lika självklart som att äta julskinka.

Detta förbehållslösa gillande av en person vars handlingar kan förefalla något socialistiska, kan emellertid anses vara något problematiskt för en person som gör anspråk på att vara liberal. Är man krass, skulle man kunna säga att Karl-Bertil Jonsson inte respekterar en grundläggande mänsklig rättighet, det vill säga äganderätten, och att han förespråkar ett ineffektivt omfördelningssystem som varken är rättvist eller välståndsskapande. Men då tycker jag att man är alltför krass.

Karl-Bertils store idol är Robin Hood, och han var både rättvis och modig. Han stal från de rika och gav till de fattiga i ett samhälle där de rika hade fått sina pengar genom förutbestämda privilegier, och där de fattiga inte hade någon chans att ta sig ur sin fattigdom. Därför är Robin Hood en bra förebild, och att Karl-Bertil Jonsson tror att man även idag behöver stjäla för att skapa välstånd är nog snarare ett resultat av ungdomlig naivitet än av någon djupgående socialism. Det viktiga är att Karl-Bertil Jonsson förespråkar solidaritet, och om några år kommer han att inse att äkta solidaritet bygger på frivillighet. I alla fall vill jag tro det, så att jag kan fortsätta att tycka om Karl-Bertil lika förbehållslöst som jag alltid har gjort.

Och framförallt så är Karl-Bertil Jonsson väldigt snäll och obekväm av sig (han jobbar på julafton!), och snälla och obekväma människor är det alldeles för ont om.

Emma

Så här i juletider

Äntligen har julkänslan nått ända fram till mig med. Ett tag verkade det som att den aldrig skulle göra det. Det är något visst med julen, vare sig man tycker om den eller inte. De flesta upplever nog den med en sorts skräckblandad förtjusning.

Det är otroligt hur mycket människor anstränger sig för de där tre korta dagarna, julafton, jaldagen och annandagen. Baka pepparkakor och lussebullar; göra knäck och smågodis; griljera julskinkan; steka köttbullar och prinskorv; köpa och slå in julklappar; hitta på rim till dem; julpynta och klä granen.

Oavsett hur jobbigt det är att förbereda tror jag ändå att de flesta av oss njuter när den stora dagen kommer. Vi kan skörda frukterna av vårt arbete och njuta av mat, sällskap och klappar. Julen är inte som andra högtider. Det ligger någon sorts anrik aura kring den. Till jul kommer den konservative, reaktionäre i oss, fram. Samma pynt varje år, samma mat, samma sällskap. Och det är nog det som särskiljer julen. I en föränderlig värld är den något av en fast punkt i tillvaron.

Vi vet vad julen innebär. Inga överraskningar, bara det där som man tycker om så mycket. Även om förväntningarna är höga riskerar man inte att bli besviken. Man vet ju vad den kommer innehålla.

Min egen jul är påbörjade från och med i dag. Paketen är inslagna. Stearinljusen är tända. Julskinkan är avsmakad, magnifik var den. Det är nu den verkliga ledigheten börjar. Måhända att den inte vara så länge, men tre dagar utan några krav kan man unna sig ibland.

Jakob

Kontraproduktiv halal-tv

Halal-tv är slut och svt vill summera det hela med en debatt. En debatt som många inte vill delta i, eftersom den är så väldigt infekterad. De som kritiserar programmet blir kallade islamofober, många av de som kallar sig islam-kritiker delar synen på islam med islamistiska fundamentalister, och ovanpå det ligger en allmän ovilja att se att det muslimska samfundet består av såväl sekulära, modernister och traditionalister. Därför blir de debatter som rör islam, vare sig det gäller Halal-tv, hedersmord eller Muhammedkarikatyrer, ofta högljudda men desto mindre konstruktiva.

För det första måste det klargöras att problemet med Halal-tv inte ligger i att det är just islam som är utgångspunkt för den samhällsgranskning programmet säger sig vilja göra - problemet hade varit lika stort om utgångspunkten hade varit judendom, kristendom, konfucianism, nyliberalism eller marxism. Den statliga televisonen ska inte göras till språkrör för en viss trosinriktining eller ideologi. Full objektivitet är omöjligt, man är alltid i viss mån påverkad av de åsikter och den bakgrund man har, men objektivitet ska alltid vara det eftersträvansvärda för samhällsgranskande journalistik som vill vara trovärdig. Det är stor skillnad mellan ett samhällsprogram som leds av en muslim som försöker vara objektiv, och ett samhällsprogram vars uttalade syfte är att föra fram en islamisk syn på det som granskas.

För det andra är ett stort problemet med Halal-tv att det förstärker bilden av islam som något konstigt, tvärtemot vad svt säger sig ha velat uppnå. Genom att låta tre muslimska kvinnor leda ett program just för att de är muslimer, inte för att de har kvaliteter som programledare, bidrar svt till att cementera bilden av muslimer som människor som endast bör definieras utifrån den religion de har, inte utifrån vilka människor de är.

En djupare förståelse för islam och muslimer är nödvändig, med Halal-tv har svt förstärkt schablonbilden av muslimer som en konservativ och homogen grupp. Ozan Sunar, f d programgengrechef SVT, gör hela problematiken väldigt tydlig när han säger att människor inte tror på honom när han säger att han är en sekulär muslim. För sådana finns väl inte?

Emma

Brevbärare och direktörer

Det har gått ett tag sedan "affären" med Postens VD:s lön uppmärksammades i medierna. Lars G Nordström fick ju som bekant cirka 900 000 i månaden för sin tillfälliga anställning. En lön som han senare avstod, efter bitvis hätsk kritik från olika håll, åt alla möjliga håll. Ett av favoritargumenten var att "40 brevbärare tjänar tillsammans lika mycket som Nordström".

"Girighetsargumenten" var, av hävd, de som fick störst genomslag i alla medier. Folk på gatan riktade gärna kängan mot honom. Kritiken ävar dock ute och cyklade på en hel del punkter. För det första ska man väl knappast beskylla Nordström själv för den höga lönen. Han fick det han lyckades förhandla till sig, alltså det Postens styrelse ansåg att han var värd. Vem av oss vanliga dödliga skulle tacka nej till en så hög lön som möjligt, om det erbjöds oss?

Ska vi hädanefter kalla det girighet när facken för igenom sina lönekrav, eftersom de inte bara accepterade hälften av vad de kunde få? Och apropå på facken: har de startat någon blockad eller sympatistrejk mot posten än? För om att människor arbetar utan kollektivavtal är värre än alla världens farsoter, vad är då detta? En person som inte får lön över huvud taget.

Till sist kan jag ju även konstatera att de flesta av oss har förutsättningarna att bli lyckade brevbärare. Det är nog betydligt färre som har kapaciteten och kompetensen att leda ett storföretag som Posten. Det kan ju ha en viss inverkan på lönenivåerna tjänsterna emellan.

Vad spelar det för roll vad Nordström får i lön, så länge han sköter sitt arbete på ett tillfresställande sätt?

Jakob

Språkgymnastik

Svenska folket vill inte att staten ska gå in som ägare i Volvo och Saab. Det framgår av en undersökning som sifo har gjort för SvD. Att Mona Sahlin inte håller med, utan anser att staten borde gå in som åtminstone tillfällig ägare, är på intet vis anmärkningsvärt.

Lite anmärkningsvärt är det däremot att hon gör bedömingen att svenskarna egentligen tycker precis som hon, bara att frågan var felformulerad. Sifo skulle inte ha frågat "tycker du att staten ska gå in som ägare i Volvo och Saab?", utan borde istället ha frågat "tycker du att regeringen bör ta initiativ till att lösa framtiden för Volvo och Saab i Sverige?".

Det finns många fina synonymer till ordet förstatligande, språkekvilibristen Mona Sahlin har kommit på ännu en.

Emma

En fråga om logik

Att logiken i olika resonemang emllanåt brister är mänskligt. I klimatdebatten är den dock anmärkningsvärt bristande.

Den globala uppvärmningen är, just det, global. Ändå tycker den svenska oppositionen att det är oacceptabelt att en del av de utsläppsminskningar av växthusgaser som EU nu har kommit fram till, ska kunna ske utanför EU. Man skulle kunna tro att socialdemokraternas, vänsterpartiets och inte minst miljöpartiets önskan vore att helt enkelt minska utsläppen så mycket som möjligt, och därmed vilja vidta de åtgärder som är mest effektiva. Men nej - utsläppsminskningarna ska ske inom EU, annars får det vara. Istället vill miljöpartiet minska utsläppen av växthusgaser med fyrtio procent på tolv år genom att lägga ner kärnkraften.

Som sagt, logiken är inte vattentät.

Emma

En märklig historia

Det var en gång ett land, där människorna fick tusen kronor i sänkt skatt per månad. Det var det ingen som var glad över. Samtidigt höjdes avgiften till arbetslöshetskassan med hundra kronor per månad. Det var alla mycket upprörda över. Att regeringen tvingade ut människor från den trygghet som a-kassan innebär eftersom de inte längre hade råd att betala den, blev ett etablerat faktum. Att tusen kronor minus hundra kronor är lika med nio hundra kronor, var det ingen som tänkte på.

Hur det kunde bli på detta viset fanns det olika teorier om. Kanske var det så att färdigheterna i huvudräkning var än mer bristfälliga och gick högre upp i åldrarna än vad till och med landets utbildningsminister hade kunnat tro. Kanske berodde det på att människorna inte visste vilken inkomst de hade, och därmed inte heller visste att de hade fått sänkt skatt. Ingen vet, men märkligt var det.

Emma

Stå upp för demokratin i Afghanistan

På Gefle Dagblads debattsida den 14 december skriver vänsterpartisterna Hans Linde och Ulla Andersson att regeringen ska ta hem de svenska trupperna från Afghanistan. Samtidigt kritiserar man regeringen för att avvisa flyktingar från landet.

Visst borde Sverige ta emot fler flyktingar från Afghanistan. Situationen i landet är uppenbarligen inte säker, och läget har förvärrats under 2008. Vänsterpartisterna beskyller regeringen för dubbelmoral; samtidigt som vi avvisar flyktingar ska vårt bidrag til ISAF-styrkan utökas. Med det i åtanke blir debattartikeln dubbelt hycklande.

Vi ska alltså ta emot fler flyktingar, men i övrigt lämna landet åt dess öde. Det förslaget borde verkligen hamna i kategorin dubbelmoral. Att utöver det beskylla regeringen för hyckleri blir då ganska löjligt.

Har de då några skäl till att vi ska lämna Afghanistan i händerna på talibaner och terrorister?

Ja, ett skäl framförs. Och för den som känner vänstern lär det inte komma som någon överraskning:

"Till skillnad från de svenska insatserna i Tchad och Kosovo är de svenska soldaterna i Afghanistan på inget sätt neutrala, Sverige har tydligt valt sida i det allt blodigare kriget i landet. Vi kan konstatera att ISAF-insatsen, där Sverige ingår, i grunden misslyckats. En av förklaringarna till ISAF:s misslyckande är att insatsen övergett sitt fredsbevarande uppdrag och fördjupat sitt samarbete med den USA-ledda och krigförande insatsen Operation Endurring Freedom."

Vi ska alltså lämna Afghanistan på grund av att USA också deltar i demokratiseringen av landet. Det är väl så det är; för vänstern är det inte lika viktigt att ett land blir demokratiskt, som att svenska styrkor inte samarbetar med amerikanska. Där kan man tala om prioriteringar.

Nu är det ju så att det inte alltid går att enbart delta i fredsbevarande operationer. Ibland måste freden tvingas fram. För att Afghanistan ska kunna bli ett demokratiskt land krävs en kombination av militära och humanitära insatser. Och till skillnad från vänstern applåderar jag det faktum att Sverige valt sida i konfikten; för demokrati och utveckling, mot förtryck och tillbakagång.

Jakob

Ansvar

Det offentliga kan åläggas ansvar för mycket, men att kommunen skulle ha ansvar för att människor inte är ensamma är att ta det hela till nya höjder. I rapporteringen om den 67-åriga kvinna som låg död i flera veckor i sin lägenhet på ett servicehem i Karlskrona utan att bli upptäckt är det, precis som Hanne Kjöller skriver i fredagens DN, något som är mycket märkligt. Politiker, företrädare för äldrevården och pensionärsorganisationer tävlar med varandra om att säga hur fullkomligt oacceptabelt det är att sådant händer, och att något bara måste göras så att det aldrig händer igen. Och samtliga tycker att det är kommunen som ska göra något.

Hade den kommunala äldrevården ålagt sig ansvar att göra besök hemma hos kvinnan, hade kommunen haft ett ansvar. Men eftersom kvinnan helt hade avsagt sig kontakten med äldrevården, hade denna behövt bryta mot lagen för att göra hembesök hos henne. Det kan knappast anses vara kommunens ansvar att göra hembesök hos människor som inte vill ha med dem att göra.

Att en människa kan vara så ensam att ingen märker om hon dör, är sorgligt. Men ännu sorgligare är det att det anses vara det offentligas ansvar att sådant inte sker. Ett samhälle där medkänsla och omsorg inte längre är ett medmäskligt ansvar, utan ett ansvar som åläggs offentliga institutioner, är ett samhälle som i alla fall inte jag vill leva i.

Emma

Miljardslöseri

Så kom det då till slut, det så hett efterlängtade statliga räddningspaketet till bilindustrin. Att det inte blir något förstatligande är bara att vara väldigt tacksam över; om Volvo och Saab går dåligt behöver de förbättra och förändra sin produktion, och att staten skulle vara en bättre biltillverkare än GM eller Ford förefaller föga troligt.

Men även om det nu inte blev ett förstatligande, så är risken stor för att de 28 miljarder som regeringen nu ger till bilindustrin visar sig bli ett enormt slöseri med skattepengar. Kan inte Volvo och Saab själva komma på fötter genom att tillverka de bilar som människor efterfrågar, kan staten pumpa in hur många miljarder de vill utan att det blir annat än att ge konstgjord andning åt företag som förtjänar att gå omkull. Och det största problemet kvarstår ännu: att staten riskerar mångmiljardbelopp av skattebetalarnas pengar för att rädda osäkra företag. Det ska, av princip, inte skattemedel användas till.

Ett ofta angett skäl till att rädda Volvo och Saab med statliga medel, är att Sverige skulle ha så starka känslomässiga band till dessa företag. Att Volvo och Saab för det första inte längre är svenska företag verkar ha gått många förbi. För det andra finns det många dåliga skäl att ange till varför man ska pumpa in skattemedel i företag, men att göra det av sentimentaliet är nog det allra sämsta. Hade Sverige byggt sin ekonomi på sentimentala räddningsaktioner skulle vi fortfarande sitta och väva tröjor i Borås.

Emma

Dags för en författningsdomstol

Ett självklart steg för att göra Sverige mer demokratiskt och stärka individens ställning är att införa en författningsdomstol. I dag måste vi vända oss till EG- eller Europadomstolen för att kunna pröva de lagar våra politiker stiftar. Det är krångligt och vänstetiderna är långa.

Det är otroligt viktigt att kunna vända sig någonstans när lagar strider mot grundlagarna. I dag saknar vi den möjligheten i Sverige. Det finns ingen oberoende instans som kan granska huruvida beslut i riksdagen är förenliga med våra grundlagar.

För den som tycker att makten borde utgå från folket och dess individer, mer än från partimaskiner och politiska tjänstemän, borde det vara självklart. Bara för att politikerna är valda av foket innebär det inte att de ska kunna göra vad som helst. Sommarens och höstens FRA-debatt illustrerar detta behov på ett mycket tydligt sätt.

För att stödja kampen för ett mer demokratiskt Sverige, skriv på namnlistan för en författningsdomstol.

Jakob

Mona bråkar i sandlådan

Ja, det är så här det går till i den sandlåda som kallas politiken. Mona Sahlin hade onekligen platsat bland femåringarna, då hon ogenerat gnäller över att Fredrik Reinfeldt ger henne
svar på tal när hon har slut på talartid. Enligt Sahlin borde väl inte statsministern bemött hennes argument, det var ju så taskigt av honom. Kanske var hans svar helt enkelt för bra för hennes smak. Omoget var ordet.

Det känns ganska oroande att denna person skulle kunn bli vår nästa statsminister. Många sossar ångrar säkert valet av henne till partiordförande.

För övrigt har sossarna en egen version av samma utfrågning. Med slutet bortklippt, så klart.

Jakob

Får det lov att vara lite rödgrön soppa?

Så var det då officiellt att sossarna, miljöpartiet och vänsterpartiet bildar någon sorts koalition inför valet 2010. Jag skriver någon sorts, då inte ens de själva verkar veta hur sambandet ska se ut. Detta är onekligen ett tvångsarrangerat äktenskap. Jag tror inte ens att vänstern är särskilt bekväma, trots att de utåt sett är nöjda med att nu vara med i den rödgröna klubben.

Om tjafset och käbblet innan man nådde en uppgörelse var intensivt och välbevakat av medierna skulle man kunna tro att det blir bättring på den fronten nu. Men icke. Redan i dag, dagen efter tillkännagörandet är miljöpartiet och vänstern oense om hur samarbete ska se ut. Åtminstone tolkar partierna "gemensamma arbetsgrupper" på väldigt olika sätt. Medan (mp) vill ha en gemensam valplattform, likt den Alliansen hade 2006, har vänstern ett kongressbeslut på motsatsen.

Hur regeringssamarbetet ska se ut vid en eventuell valseger får vi inte veta i förhand, enligt (v).
De ska gå till val bara på sitt egna program. Det ser inte särskilt ljust ut med enigheten. Väljarna vet om att de tre partierna är inte är särdeles villiga valkamrater. Skadan är redan skedd, och nu gäller det att återställa förtroendet på knappt två år.

Det blir en svår uppgift för familjens matriark, Mona Sahlin. Hennes ledarengenskaper har inte direkt rosat marknaden sedan hon valdes till partiordförande. Kampen kommer mycket handla mycket om regeringsduglighet, och i den matchen leder Fredrik Reinfeldt stort, om än inte på knock riktigt ännu.

Frågan alla ställer sig är vem som tjänar på det här. Sossarna har ju klart och tydligt visat att en kamp om mitten, mot moderaterna, är det som gäller. Med miljöpartiet hade det inte inneburit några problem. Vänsterpartiet framstår i dag som familjens svarta får. Lars Ohly påstår att partiet gjort stora uppoffringar för att kunna gå med på regler om reglerade statsfinanser och självständig riksbank. För att sossarna ska kunna hålla sig kvar på samma bana som i dag krävs att (v) gör en politisk helomvändning, likt den (nya) moderaterna gjorde för att Alliansen skulle kunna bildas. Det håller jag inte för troligt.

Generellt skiljer sig partierna väldigt mycket i många frågor. Socialdemokraterna och miljöpartiet vill behålla Alliansens skattesänkningar, något vänstern aldrig skulle göra utan tvång. Synen på till exempel EU och Sveriges engagemang i Afghanistan är helt olika. Risken, om man ser det som en risk, är att samtliga tappar sin udd, utan att man uppnår ett nära och effektivt samarbete. Då har man inget vunnit.

Jakob

Kommunist som möjlig minister

Som Jakob så förtjänstfullt har beskrivit, så är Lars Ohly en på många sätt underhållande man. Utan att överdriva kan man säga att han kör sitt eget race; han tycker att de svenska trupperna ska lämna Afghanistan, han tror på fullt allvar att svenskar är ett folk som tycker jättemycket om att betala jättemycket i skatt, och senast idag klargjorde han att det minsann inte blir någon gemensam valplattform med s och mp, trots att de senast igår klargjorde att det ska bli det. Underhållande, som sagt.

Men betänker man att Lars Ohly inom mindre än två år faktiskt kan inneha en av Sveriges centrala maktpositioner, som statsråd i en rödgrön regering, fastnar skrattet i halsen. Tanken på att en kommunist, som kräver att Sverige ska lämna EU och som anser att Hugo Chavez är en demokratisk förebild, kan komma att vara med och styra Sverige är faktiskt oroande - på riktigt.

Emma

Den nya antisemitismen

Nazistdemonstrationerna i Salem väcker med all rätt stor upprördhet - nazismen är och förblir en på alla sätt avskyvärd företeelse. Dock är nazismen en idag förbrukad ideologi; totalt utesluten från alla seriösa politiska sammanhang, och med anhängare som är djupt föraktade av alla förutom sig själva. Nazismen skördar fortfarande offer, och så länge den har anhängare måste den aktivt bekämpas, men dess potential att vara en ideologi med folklig förankring är uttömd.

Antisemitismen, vilken nazismen var det senaste och hittills mest förödande uttrycket för, är däremot i högsta grad levande. Under de två tusen år som antisemitismen har funnits har den bytt skepnad många gånger, och den dör inte bara för att dess senaste uttrycksform är på väg att göra det. Mycket tyder istället på motsatsen; dess senaste uttrycksform, antisionismen, är både utbredd och accepterad.

I muslimska länder har antisionismen alltsedan Israels självständighet 1948 blivit allt starkare, och i Europa, inte minst i Sverige, är vänstern inte sen att försvara den. De gör det ofta med argumentet att antisionism endast handlar om ett ogillande av den judiska staten, inte av judarna som folk. Att säga så är som att säga att man gillar danskar men samtidigt vilja utplåna Danmark.

Kritik av israelisk politik och israeliska makthavare är både berättigad och nödvändig, men för att kritiken ska vara berättigad måste den vara proportionerlig. När det gäller Israel präglas kritiken inte sällan av total oförsonlighet och kompromisslöshet, och den verkar ofta ske på helt andra grunder än kritiken av andra länder. När denna oförsonliga och totalt oproportionerliga kritik sedan övergår i antisionism, är det inte längre fråga om kritik. Därför på samma sätt som det är en milsvid skillnad mellan att kritisera Nicolas Sarkozy och att vilja utplåna den franska staten, är det en milsvid skillnad mellan att kritisera Ehud Olmert och att vilja utplåna staten Israel. Antisionism har ingenting med berättigad kritik av ett lands politik att göra; antisionism är att förneka judar rätten till ett eget land, och att säga att judarnas rätt till ett eget land är mindre värd än andra folks rätt till ett eget land.

Den som menar att det inte går att jämföra nazismen med antisionismen eftersom den förstnämnda var så mycket mer brutal, kan betänka vad som skulle ske om önskan att utplåna staten Israel skulle omsättas i handling. Att utplåna en stat kan inte göras utan att utplåna en stor del av dess befolkning, och ytterligare ett par miljoner judar skulle läggas till de sex miljoner som nazismen tog död på.

Att bekämpa nazismen är nödvändigt, men det är lika nödvändigt att inse att antisemitismen idag till stor del har bytt uttrycksform, och att denna uttrycksform måste bekämpas lika aktivt. Oförmågan och oviljan att se att antisionismen inte är någonting annat än det senaste sättet att rättfärdiga den antisemitism som under två tusen år gett upphov till förföljelse, fördrivning och förintelse av judar, är mycket oroande.

Emma

Aktivister kontra extremister

Jag kan inte låta bli att göra en liten reflektion angående rapportering kring den årliga Salemmarschen. När ska medierna sluta skriva i felaktiga termer? Varför kallas inte dessa vänsterextremister, som är den största faran mot demokrati och säkerhet, för vad de egentligen är? Extremister vill säga. Att de fortfarande heter "aktivister" i tidningarna är för mig en gåta.

Under Europen Social Forum tidigare i år skedde samma sak. Vänsterextremister misshandlade, kastade sten mot polisen och ängnade sig åt skadegörelse. I tidningarna hette det "demonstranter" och "aktivister".

Samtidigt benämns nazisterna som "högerextremister". Vad som är höger med dessa demonstranter framgår inte direkt. Om något står de mer åt vänster än höger, i fall vi ska använda den skalan för att sortera dessa extrema grupper.

Men, det borde vi inte göra. Det här är utomparlamentariska extremistgrupper som utgör hot mot demokratin. Och som sådana borde vi behandla dem.

Gruppen Stoppa nazismen - aktivt ickevåld är ett berömvärt initiativ under årets Salemmarsch. Istället för att kasta sten på nazister och poliser genomförde man en lugn motdemonstration. Dessa är de som verkligen står upp för demokratiska värderingar. Inte de kriminella som rättfärdigar stenkastning med hycklande slagord.

Jakob

Prio ett

I Iran stenas kvinnor som visar benen och på Guantanamobasen sitter män med skägg inspärrade för att de skulle kunna vara talibaner. Samtidigt gör Australiens statliga övervakningskommitté för mänskliga rättigheter storartade insatser och kämpar för införandet av ett tredje kön.

Det är trevligt att se att det görs så bra prioriteringar.

Emma

Lars Ohly

I går hade jag en krönika med på Gefle Dagblads ledarsida.

EDIT: Det var ett litet tag sedan jag skrev den, och Lars Ohly har sedan dess tagit tillbaka att han ska höja skatten för i princip alla. Nu är det bara "höginkomsttagare" som drabbas. Det kommer antagligen gälla alla som tjänar över 25 000, om jag känner vänsterpartiet rätt.

Valdeltagandet minskar, partiernas medlemssiffror sjunker som maffiaoffer med betongfötter och alla riksdagspartier drar mot mitten. De forna ärkefienderna, sossarna och moderaterna, har blivit kopior av varandra, och man är tvungen att skapa en ideologisk debatt av 50 kr. Politiken ter sig helt enkelt ganska grå och tråkig. Om det inte vore för vänsterpartiets ledare Lars Ohly.

Det låter ju inte riktigt klokt säger ni. Men det är just det som är poängen: Ohly är helt enkelt inte riktigt klok. Och det är det som gör honom så fantastisk. Idag är det inte moderaterna som kritiserar den svenska modellen. Det är vänstern, med Ohly i spetsen. Fast enligt de senare är det snarare bristen på svensk modell, inte överflödet av den, som är problemet.

Medan resten av riksdagspartierna vill visa hur politiskt korrekta, regeringsdugliga och politiskt breda de är, går Lars Ohly sin egen väg. Inför valet 2006 lovade han till exempel 150 000 nya jobb inom offentlig sektor. Det borde inte varit möjligt med tanke på hur kritiserade löne- och arbetsförhållandena är där och med tanke på att många istället vill se ökad privatisering. Men Ohly vägrade rätta sig i det politiskt korrekta ledet.

För någon dag sedan gjorde han ett utspel där han lovade att höja skatten för i princip alla väljargrupper. Hur han ska vinna röster på det kan verka lite som ett mysterium för de flesta. Men sådant tjafs som triangulering och samling i mitten är inget för honom och hans parti.

Dagen efter säger Ohly att han vill se att präster ska tvingas viga homosexuella, mot sin vilja. Inte särskilt politiskt korrekt i denna tid där olika friheter, och speciellt religionsfriheten, ska bejakas av alla partier. Utom av vänstern då.

Ohly verkar även kallt räkna med ministerposter i en eventuell röd-grön regering, trots sitt bristande intresse att ställa upp på regler kring balanserade statsfinanser. Sådant strunt är ju inte viktigt för solidaritetens ställföreträdare på jorden.

Jag skulle rösta på Lars Ohly i kategorin ”Färgstarkast inom svensk politik 2008”, om en gala för politiker funnits. En man som 15 år efter murens fall kallar sig kommunist, fullständigt struntar i alla lovsånger om trianguleringens fröjder, och, som sagt, hela tiden går sin egen väg, är värd det priset.

Jakob

Oklara värderingar

I Sverige ska vi minsann ha svenska värderingar tänkte några kloka moderater, och så kom de med ett förslag om att asylsökande ska skriva på ett kontrakt där de förbinder sig att följa svenska värderingar. Någon större klarhet om vilka dessa svenska värderingar skulle vara har inte framgått av de senaste dagarnas diskussioner, förutom lite otydligt mummel från Per Schlingmann att det skulle handla om ”jämställdhet och så vidare”.

Ett kontrakt som syftar till att försäkra att människor som inte är födda i Sverige följer värderingar som är påhittat svenska är inte något annat än populistisk symbolpolitik. All tid som ägnas åt ett sådant är slöseri med tid som skulle kunna ägnas åt att lösa det största integrationsproblemet; att människor som kommer hit hamnar i arbetslöshet och därmed i utanförskap, och att incitamenten för att bosätta sig där arbeten finns inte är tillräckligt stora.

Maciej Zaremba slår huvudet på spiken då han i dagens DN kommer fram till att den enda genuint svenska värdering som finns är att vi inte är juridiskt skyldiga att hjälpa andra människor i nödsituationer. Inte för att det visar att svenskar är så mycket vekare än andra, men däremot visar de på just det omöjliga i att urskilja värderingar som är genuint svenska; några sådana finns inte. Visst är Sverige ett väldigt jämställt land i jämförelse med de flesta andra, men det beror då inte på att jämställdhet är en svensk uppfinning.

Emma

Behovet att understryka att hon verkligen är en hon

Jag trodde faktiskt att vi kommit lite längre i arbetet mot ett jämställt samhälle. Det jag syftar på är en artikel i dagens Gefle Dagblad. Rubriken lyder "Hon hotade, bet, skar och slog". Tyvärr framgår det inte av nätupplagan, men i tidningen var ordet "hon" understruket med att fett rött sträck. Nere på stan ser jag samma nyhet på löpet, nu med ordet "hon" helt i rött.

Måste det göras så stor sak av att gärningsmannen är en kvinna? Visst, det är inte sådär jättevanligt med en kvinna som misshandlar sin sambo. Men att dra så stora växlar över det hela känns väldigt kvällstidningsaktigt. Det känns inte värdigt en morgontidning, och inte heller värdigt dagens samhälle. Brottet ska stå i fokus, inte huruvida missdådaren har det ena eller det andra mellan benen.

Fjantigt var ordet.

Jakob

Den otillräckliga kunskapen

För att fortsätta på det otrevliga men dessvärre mycket aktuella ämnet terrorism, så är det en fråga som ständigt måste ställas och som kanske är den mest grundläggande av dem alla, oavsett var, när eller på vilket sätt ett terrorattentat har skett, och det är frågan om varför unga människor blir terrorister. Den form av terrorism som onekligen varit mest aktuell under det senaste decenniet, och inte minst nu efter dåden i Bombay, är den som utövas av en del grupperingar av islamistiska fundamentalister, det vill säga självmordsattentat. Frågan är alltså varför unga människor blir självmordsbombare.

Ett svar som ofta ges, är att de unga män som blir självmordsbombare i Guds namn gör det på grund av den hopplöshet som skapas av fattigdom och dålig eller ingen utbildning, och att fundamentalismens idé om martyrskap som en snabb väg till paradiset då blir ett sätt att finna mening i tillvaron. Ekonomisk utveckling, utbildning och demokrati skulle onekligen motverka att denna extremism finner nya anhängare, men det är ändå inte enbart där problemet ligger.

Därför att vid sidan av de självmordsbombare som kommer från utfattiga hem där de växt upp i djupaste misär, så är påfallande många av de unga män som dragits till al-Qaidas och andra extremistiska gruppers träningsläger för att bli självmordsbombare välutbildade, ofta vid något universitet i Europa eller USA, och därtill uppväxta i familjer som skulle betraktas både som medelklass och relativt sekulariserade. Många unga jurister, ingenjörer, läkare och lärare har värvats direkt vid universitetet, för att sedan inleda sin bana som självmordsbombare.

Detsamma gäller många av de ledande islamisterna: Usama bin Ladin växte inte upp i ett fundamentalistiskt hem; han kommer från en välbärgad och inte särskilt gudfruktig affärsfamilj, och i stort sett alla ledande fundamentalistiska islamister är högutbildade med bakgrund i över- eller medelklassfamiljer.

Utbildning och ekonomisk trygghet är utan tvekan väldigt starka medel mot extremism, eftersom den ofta har sin grund i en oförståelse och okunskap inför andra synsätt, i kombination med små möjligheter att påverka sitt eget liv. Men det faktum att unga välutbildade män värvas vid universitet i Europa till en bana som går ut på att skapa så mycket lidande som möjligt, inklusive deras egen död, för något som kallas Guds sak, visar att upplysning per automatik inte motverkar fanatism. Att blind tro, hur irrationell och förödande den än må vara, kan vara starkare än det mesta, även kunskap, finns det dessvärre överväldigande bevis för.

Emma

Polis, polis, potatisgris

Polisens utandningskontroller i trafiken görs inte för att ta fast rattfyllon. Nej, det enda som gäller är att ligga bra till i statistiken. Och då gäller det inte statistik över rattfyllon som åkt fast, utan hur många utandningsprov polisen gör under en vecka. Detta konstateras i en rapport från forskare inom polisen och på Polishögskolan.

Ett otal knep används för att få så många test som möjligt, med så få anhållna som möjligt: polisen ställer sig avsiktligt på fel platser vid fel tidpunkter, blåser själva i mätarna, kör med dem utanför fönsterrutan och fuskar med inställningar.

"Jag säger till mina poliser att det bara är blåsning för statistikens skull som gäller", säger ett stationsbefäl som intervjuats enligt Ekot.

Vem som helst blir självklart upprörd över dessa uppgifter. Men vem blir egentligen förvånad? Rapport efter rapport talar om samma sak: poliskåren och rättsväsendet fungerar inte. Polisen undviker att ingripa mot brott, de struntar i svåra fall, de bryr sig bara om statistik och tar semester under de tidsperioder då flest brott begås. Vad spelar det för roll att vi får fler poliser när lättjan och inkompetensen är så utbredd?

Det följer mönstret från alla organisationer där konkurrens saknas, där pengarna kommer oavsett resultat och där gamla strukturer har stark ställning. Hos polisen, verkar det som, gör man precis som på de flesta myndigheter; nämligen så lite som möjligt, till så hög kostnad som möjligt.

Det krävs verkligen krafttag och en starkare vilja för att göra något åt situationen. Som det är nu urholkas förtroendet för rättsväsendet allt mer. Om Alliansen vaknar och tar tag i kriminalpolitiken inför valet 2010 är segern deras.

Jakob

Finanskris, Volvo och Anders Borg

Cirka sju av tio svenskar anser att staten ska ta över ägandet av Volvo och Saab. Men Fredrik Reinfeldt håller huvudet kallt och konstaterar, på sitt vanliga lugna och torra sätt, att statens uppgift inte är att äga företag. Det blir inget uppköp av bilföretagen.

Det gör regeringen helt rätt i. Staten ska inte äga företag. Ett statligt övertagande betyder bara att samhällets resurser pumpas in ett företag som är olönsamt. Skattebetalarna får stå för notan. De problem som bilföretagen lider av är självförvållade. Den kreativa förstörelsen leder nu till en välbehövlig omställning mot bilmodeller som efterfrågas av marknaden. Det är så utvecklingen drivs framåt.

Det är vid sådana här tillfällen som man ändå uppskattar att en borgerlig regering sitter vid makten. Jag är missnöjd med Alliansens politik på många områden. Men det är ändå bättre än sossarna vid rodret. Hittills har Anders Borg stått för en lugn och analyserande krispolitik, något jag inte tror Thomas Östros klarat av. Borg gör helt rätt i att hålla hårt i plånboken än så länge. Det är onödigt att spendera pengarna innan vi känner till omfattningen av finanskris och konjunkturnedgång, även om mer aktiv politik kan krävas i ett senare skede.

Jakob

Terrorism

Terrorattackerna i New York den 11 september 2001 markerade inledningen på en tid då terrorism ses som det största hotet mot internationell säkerhet. Det är den tiden vi nu lever i, och efter terrordåden i Bombay är intrycket att alla förvisso är bestörta, men att ingen egentligen är förvånad över att det skedde. Att terrorattacker sker är numera ett faktum -frågan är bara när och var.

Men även om chocken efter 11 september var större, kan följderna av terrorattackerna i Bombay bli minst lika förödande. Misstankarna för attackerna riktas mot Pakistan, och oavsett om de besannas eller ej riskerar de att återigen försämra relationen mellan Indien och Pakistan. I ett läge där den pakistanska regeringen mer eller mindre har förlorat kontrollen över alla de extremistgrupper som finns i landet och talibanerna tillåts verka i ett nästinitill laglöst område vid gränsen mot Afghanistan, är försämrade relationer och risk för våldsamheter mellan Pakistan och Indien det sista som behövs.

Efter att ha utkämpat tre krig mot varandra har relationen mellan Indien och Pakistan under de senaste åren blivit avsevärt bättre, men terrorattackerna i Bombay kan leda till att hatet mellan dem kommer upp till ytan igen. Det är vad de militanta islamisterna vill, eftersom deras blotta existens bygger på en ständig motsättning mellan vad de ser som å ena sidan islam och å andra sidan ickeislam, och skulle så bli fallet är det, inte minst med tanke på att både Indien och Pakistan är kärnvapenmakter, väldigt oroande.

Emma

Ewa Björling

En av våra svenska ministrar som jobbar i kulisserna och inte syns så mycket är handelsminster Ewa Björling. Uppriktigt sagt vet jag inte särskilt mycket om vad hon gjort under mandatperioden, och det uppmärksammas heller aldrig i de traditionella medierna. Johan Ingerös blogg är ett utmärkt sätt att både få analys, åsikt och information som tidningarna inte tar upp. Hans inlägg om handelsminstern är helt klart läsvärd.

På Aftonbladets debattsida uppmärksammar Björling det absurda i att EU har ett exportförbud mot snus. Frågan har fallit i glömska, och det är bra att den lyfts upp igen. Hon har skrivit ett brev till EU-kommissionären Charlie McCreevy, ansvarig för den inre marknaden, och kräver att frågan tas upp för diskussion.

"Svenska jobb och investeringar ska givetvis inte skyddas från konkurrens, men våra europeiska vänner kan inte heller förvänta sig att vi stillasittande ska acceptera att vårt näringsliv bakbinds och fråntas möjligheten att slåss på lika villkor.
Det exportförbud som riktas mot svenskt snus är lika orimligt som ett exportförbud riktat mot franskt vin eller danskt kött."

Klockrent! Det är dessa saker som gör att EU-kritiken fortfarande är såpass utbredd. Istället för att göra saker enklare för människor och skapa en starkare europeisk gemenskap, lägger sig EU i enskilda länders export. Det bryter mot principen om den fria inre marknaden och är fullständigt orimligt.

Jakob

Public service

Ska vi ha public service ska de göra det som andra inte gör eller har intresse av att göra. Underhållningsprogram som drar 1,5 miljoner tittare har andra intresse av att göra; riksdagsdebatter som drar femtiotusen tittare eller program om Mongoliets ursprungsbefolkning har andra (troligtvis) inte intresse av att sända eller göra.

Public service ska vara fördjupande, okommersiellt och demokratifrämjande. Det är kriterier som alla passar in på svt 24, som haft som uppdrag att sända riksdagsdebatter, diskussionsprogram och seminarier, liksom svt:s kunskapskanalen, som sänt fördjupande samhälls- och vetenskapsprogram. Ska vi ha public service är det just sådant de ska satsa på.

När svt nu planerar att lägga ner halva svt 24 och hela kunskapskanalen, och samtidigt producera en miljon Andra avenyn-avsnitt, arton melodifestivaler och dessutom en dansbandskamp på det, förlorar de följaktligen en stor del av sin legitimitet som public service-bolag.

Emma

Sannerligen ett reningsbad

"Finanskrisen är ett reningsbad, säger Ingvar Kamprad och det är en förtröstansfull bild. Släpp in konkursfloden i de råkapitalistiska stallarna och spola ut skiten: girighet, dumhet. Klä Carnegies direktörer i bländvita skrudar och sänk ner dem i det reningsbad som heter ödmjukhet och kärleken till nästan. Vi vet att efter mörker kommer ljus och ont ska med ont fördrivas.Vårt språk är fullt av manande tillrop om den ljusnande framtiden. Bländade av ljuset glömmer vi att det som för bankdirektörer är ett reningsbad, för andra - för oss? - är en katastrof i vilken vi själva kommer att drunkna."

Det sägs ju att vänsterpolitiker till vänster talar till hjärtat, medan högerpolitiker talar till hjärnan. Finanskrisen, som på liberala ledarsidor beskrivs i formella och ekonomiska termer får här lite ny färg av DNs Moa Matthis. Ni får själva avgöra om det är målande eller helt enkelt bara jävligt pretentiöst.

Jakob

Cecilia Wikström och yttrandefriheten

Italien står inte upp för yttrandefriheten, säger riksdagsledamoten Cecilia Wikström. I brist på vettigare saker att göra har hon skrivt ett protestbrev till Italiens ambassad. Det är till stöd för den mordhotade författaren Roberto Saviano. Enligt Wikström har inte den italienska regeringen inte gjort tillräckligt för att skydda Saviano, vilket skulle betyda att Italien inte uppfyller kraven för yttrandefrihet. Även hela kulturdepartementet har undertecknat skrivelsen.

Saviano skyddas av livvakter dygnet runt, oavsett var han befinner sig. Men Wikström tycker även att det är oacceptabelt att han inte kan leva som vanligt i Italien längre.

Självklart skall varje demokrati värdig namnet försvara medborgarnas säkerhet och rättigheter. Det är en oerhörd insats Saviano gjort i kampen mot maffian. Men självklart kände han till de möjliga konsekvenserna av en publicering. Det går inte att garantera hans säkerhet, även om alla gör sitt yttersta.

Wikström borde nog begrunda det faktum att vittnen och brottsoffer hotas och misshandlas även i sitt eget land. Vissa åsikter får inte uttryckas, då de anses icke önskvärda. Då borde hon i konsekvensens namn även anse att Sverige inte lever upp till full yttrandefrihet.

Det finns något som heter sopa rent framför egen dörr först.

Jakob

Världsförbättrare

Jag tittade på riksdagsdebatt på tv idag. Det var bitvis tråkigt, men socialdemokraterna gjorde sannerligen sitt bästa för att göra det så underhållande som möjligt.

Först Thomas Östros, som inledde varje anförande med att säga att det är bedrövligt, det som regeringen håller på med. Vad som är bedrövligt talade han inte om denna gången heller, men eftersom han sa det med den oerhörda lidelse som bara han kan säga saker med, förlåter man honom för det.

Sedan lite djurporr (förvisso med en miljöpartist men ändå). Mer behöver inte sägas.

Sedan en kvinnlig socialdemokrat vars namn jag glömt, som menar att regeringens sänkta skatter på arbete och höjda avgifter till a-kassan leder till ökad brottslighet i Sverige. På fullt allvar alltså.

Sist men inte minst en manlig socialdemokrat, vars namn jag också glömt, som menade att borgarnas friskolevänliga politik leder till en barnens marknad där de stackars barnen köps och säljs av giriga företagare vars enda mål är att profitera på de stackars oskyldiga barnens behov av utbildning. Människor är minsann inte handelsvaror som man kan tjäna pengar på hur som helst. Även detta på fullt allvar alltså.

Det är i alla fall intressant att konstatera att det finns socialdemokratiska tänkare som vill minska brottsligheten genom att höja a-kassan, stoppa den svenska barnhandeln genom att stänga friskolor och överhuvudtaget göra världen till en mindre bedrövlig plats att vara på. Att dessutom veta att deras vänner brinner för att stoppa djurpornografi gör bara saken ännu bättre.

Emma

Stridsfordon 90 till Afghanistan

Äntligen tänker Försvarsmakten se till att de svenska soldaterna i Afghanistan ska få adekvat skydd, i form av Stridsfordon 90. Detta efter att en svensk patrull utsatts för ett överfall med raketgevär. Det var ren tur att svenskarna överlevde, då deras fordon inte har det skydd som behövs. Förbanden i Afghanistan är utrustade med pansarbilen Patria, men huvuddelen av fordonsparken består ändå av marginellt förstärkta Toyota Land Cruisers.

Att de nu ska få minst tre Stridfordon 90 är mycket välkommet. Säkerhetsläget i hela Afghanistan, inklusive de lugnare delarna i norr, har stadigt försämrats under året. Det är bra att Sverige har soldater där, för att hjälpa till i återuppbygnaden av landet. Självklart innebär det risker, och vi måste vara beredda på att soldater kan dödas och skadas, särskilt om läget fortsätter att försämras.

Det minsta vi kan kräva är att våra kvinnor och män i Afghanistanstyrkan har det bästa möjliga skyddet.

Konsensus

På Brännpunkt i dagens Svd skriver Lars Bern om den konsensus som råder inom klimatdebatten, apropå den upprördhet som teorier om att annat än att våra koldioxidutsläpp kan ligga bakom klimatförändringarna skapar. De stämplas omedelbart som samhällsfarliga konspirationsteorier, och de forskare som framför dem riskerar att bli utan forskningsstöd.

Det ligger mycket riktigt en stor fara i detta. Klimatfrågan och de enorma satsningarna på minskade koldioxidutsläpp riskerar att överskugga och tränga undan dels andra miljöproblem, dels många andra oerhört allvarliga problem som den lavinartade ökningen av aids och olika politiska konflikter. Det ska givetvis göras satsningar på klimatforskning, men då måste även de forskare som har kommit fram till andra resultat än de önskvärda få uttala sig, och klimatfrågan får aldrig ses som så viktig att den tillåts slå ut satsningar på att lösa andra problem.

Det finns mycket som talar för att det är koldixidutsläpp som ligger bakom klimatförändringarna, men att det inte skulle finnas mycket som talar för att det även kan vara annat, som naturliga variationer i solstrålningen, är en lögn som dessvärre har blivit politiskt korrekt. Att avfärda de som ifrågasätter teorin om koldioxidutsläppen som oseriösa och i princip dumma i huvudet är däremot politiskt korrekt, och det måste betraktas som mycket problematiskt.

Emma

Politiska kläder

Det verkar ju vara lite av ett framgångsrecept att starta modeblogg. De största bloggarna handlar alla om mode: Blondinbella, Engla, Kenza. Här håller vi oss mest till politik och samhälle, men det betyder ju inte att man inte kan blanda det ena med det andra.

Vänstern har ju ett rätt starkt monopol på det där med kläder som har ett budskap. Var och varannan högstadieelev springer runt med Che på bröstet. Ofta utan att ha en aning om vad det står för.

Så, dags för dagens outfit. Den personliga integriteten är ju hemskt omdebatterad just nu, med FRA, IPRED och andra konstiga bokstavskombinationer på ännu konstigare lagar. I korthet: våra makthavare vill öka vår säkerhet genom att inskränka vår integritet. För alla er som inte håller med har jag hittat den här stiliga T-shirten. Den är vad vi kan kalla i uni-ideologiskt utförande.

Jakob

Idoldyrkan

Detta inlägg är inte på något vis en invändning. Det är istället en förbehållslös hyllning; ett uttryck för en idoldyrkan som gränsar till fanatism (fast på ett bra sätt).

Det gäller de oerhört starka känslor jag hyser för Jonas Hassen Khemiri. Jag läste hans båda böcker Ett öga rött och Montecore för andra gången under denna vecka, och min uppfattning att han är helt fantastisk blev bara ännu starkare. Han skriver på ett sätt som ingen annan tidigare har gjort (vågar jag lova, läs så förstår du); han är en språklig innovatör, ja, han är en revolutionär (på ett bra sätt). När jag läste Ett öga rött första gången hoppade jag till på första sidan, därefter var jag lite allmänt konfunderad i några sidor och undrade om det verkligen går för sig att skriva på detta viset - men efter inte alltför många sidor till, insåg jag att jag hade att göra med ett språkligt geni.

Inför Montecore var mina förväntningar följdaktligen oerhört högt ställda, och jag var inte helt säker på att de verkligen skulle bli uppfyllda. Men det blev de; Jonas Hassen Khemiri hade blivit ännu bättre, och min uppfattning att han är helt fantastisk blev barar ännu starkare.

För att sammanfatta:
Slutsats: Jonas Hassen Khemiri är en mycket bra författare.

Uppmaning till Svenska Akademien: ge Jonas Hassen Khemiri nobelpriset.

Uppmaning till alla andra: läs Jonas Hassen Khemiri.

Det är innovatörer, inom såväl kultur och näringsliv, som för världen framåt, och Jonas Hassen Khemiri är en av dem.

Emma

Så kallad "aktivism"

Maria Abrahamsson går i dagens SvD till frontalangrepp mot de så kallade "aktivister", vars favoritsyssla är att göra livet surt för hederliga medborgare. Pälshandlaren Göran Larsson har till slut givit upp, och ska nu stänga sin butik på Söder i Stockholm. Skadegörelsen och hoten mot hans döttrar blev för mycket.

Det är uppenbart att dessa kriminella personer anser att människor har ett lägre värde än de varelser de säger sig företräda: djuren. Dessa självuppfyllda banditer försöker att rättfärdiga sin brottsliga verksamhet genom att påstå att "det sker i ett gott syfte". Vem som helst med åtminstone några hjärnceller i behåll inser att det är rent nonsens. Det här har inget med aktivism att göra. Dessa människor ska placeras där de hör hemma: bakom lås och bom.

Etter värre är att staten inte klarat av sin viktigaste uppgift i det här fallet: att skydda sina medborgare. Det är den viktigaste och mest grundläggande uppgiften. Men våra politiker tycks ha glömt bort sitt ansvar i frågan. Tillståndet i vårt rättssystem debatteras i princip aldrig av rikspolitikerna. Det enda justitieminister Ask åstadkommit under sin tid i regeringen är en utredning om ökad strafflängd, vilket i och för sig är lovvärt, men långt ifrån tillräckligt.

Det här är en fråga väljarna bryr sig om. Det vore en solklart vinnande fråga i valrörelsen 2010. Låt oss hoppas att alliansen inser det. Det skulle förmodligen ge dem regeringsmakten i ytterligare fyra år.

Jakob

För mer i samma ämne: Johan Ingerö

Proletären

Under några veckors tid har jag observerat ett antal klistermärken som uppmanar mig att köpa kommunistmagasinet Proletären. De sitter lite varstans här i staden.

I dag tog det hela en rolig vändning. Jag var på väg hem i snömodden, med Arch Enemy's superba Rise of theTyrant i lurarna. När jag korsar gatan vid konserthuset ser jag en man som tittar en aning för länge på mig. Min första tanke är att det är någon jag känner, men kommer inte på vem det är. Det vore inte första gången.

För att vara på den säkra sidan bränner jag av ett litet leende och höjer armen i en halvmesyr till hälsning. Han stannar, och jag är tvungen att dra ut pluggarna ur öronen.

"Hej. Vad är det för kul knapp du har där"? säger han.

Jag tittar ner på bröstet och upptäcker min vita Luf-pin.

"Det är Luf, Liberala ungdomsförbundet".
"Jaha, du är inte intresserad av att köpa Proletären då"?
"Eh, nej tack. Hejdå"
"Hejdå."

Han beger sig iväg med sin vita kasse. Jag går åt motsatt håll. Hjärnan kopplar. Det måste vara han som är så flitig med klistermärkan. Jag ångrar mig lite. Kanske borde jag köpt en? Han var ju ändå väldigt trevlig, och det finns ju något som heter "lär känna dina motståndare".

Jakob

Förbud mot klustervapen

Sverige har nu beslutat att skriva under det avtal som förbjuder användandet av klustervapen. 111 länder ingick avtalet i maj i år. Det innebär att bombkapsel 90, som JAS Gripen är bestyckad med måste fasas ut.

Det här är mycket välkommet, och ett naturligt beslut i och med att Sverige redan ratificierat ett avtal mot användandet personminor. Civilbefolkningen ska alltid i möjligaste mån skyddas i händelse av krig, men även efter att stridigheterna upphört. Klustervapen är alltför osäkra i det avseendet. Små bomber som inte detonerat vid nedslag kan ligga kvar i marken under mycket lång tid, precis som personminor. Dessa dödar och invalidiserar människor, framför allt barn.

Tyvär har inga av de stora tillverkarna och användarna av klusterbomber, USA, Israel, Ryssland eller Kina skrivit under. Det minskar tyngden, men över 100 länder är ändå en imponerande siffra.

Jakob

Vem vägrar Facebook?

Facebook. Tills för några månader sedan var jag relativt ovetandes om hur stort nätverk det egentligen är. Jag hade inget konto, och hade heller inga planer på att skaffa det. Det ligger något mycket sant i uttrycket "Det man inte vet om, har man heller inget behov av". Men jag blev övertygad (läs tvingad) av en kompis att gå med. Och vad hade jag att förlora? Visst, att mina personuppgifter skulle ligga kvar för evigt fanns någonstans i bakhuvudet. Men, alla andra har ju Facebook. Varför inte jag? Vad skulle kunna hända?

Jag hade inget direkt behov av Facebook. Det har jag inte i dag heller. Det fyller ingen direkt funktion för mig. Jag är inte den som sitter i timtal och tittar på festbilder och kommenterar andras fylleupptåg. What's the point?

Ända loggar jag trofast in varje dag. Inte sällan flera gånger per dag. Varför? Jag vet inte. Det ger mig nästan ingenting. Ändå kan jag inte bryta upp vår relation. Det kanske hör ihop med det faktum att Facebook ändå vet allting om mig, och kommer alltid göra det. Vilka min vänner och intressen är, vilka band jag lyssnar på och vilken politisk organisation jag tillhör. Det enda jag vinner på att avsluta mitt konto är en halvtimme per dag. En halvtimme Som jag ändå skulle slösat på någonting annat.

Nej, om ingen kan ge mig ett riktigt bra ett bra skäl till att inte använda Facebook fortsätter jag. Det spelar ju ändå ingen roll. Men jag beundrar ändå er lite, ni som vågar vägra Facebook.

Jakob

En bättre kultur

Idag blev Sveriges kulturarbetare klara med Skuggutredningen, deras alternativ till den statliga kulturutredningen med den icke blygsamma målsättningen att komma fram till hur Sverige ska bli ett världsledande kulturland. Deras förslag (jag har läst många men inte alla för då hade jag inte haft tid att gå i skolan) går i mångt och mycket ut på att kulturen (i synnerhet scenkonsten, Skuggutredningen hade kunnat vara ett resultat av scenkonstnärernas årsmöte) ska få mer resurser, helst väldigt mycket mer, och att dessa resurser ska komma från skattemedel. Inget nytt alltså, och frågan om hur Sverige ska kunna bli ett världsledande kulturland lämnas tämligen obesvarad.

Man skulle kunna tro att det faktum att en stor utredning har kommit fram till att kulturen bör vara så statlig som möjlig skulle sätta fart på liberala kulturdebattörer och -politiker, men inte det inte. Kulturintresset från högern är precis lika ljummet som det brukar vara.

Kultur är bland det viktigaste som finns i ett land, minst lika viktigt som utbildning och sjukvård. Därför är det pinsamt att den svenska kulturpolitiken är så oerhört lågt prioiriterad. Någon borgerlig kulturpolitik existerar knappt, till skillnad från i till exempel Danmark, som ofta hyllas för sin filmkonst och rika kulturliv, där kulturpolitiken är borgerlig. Människor till höger om socialdemokraterna klagar över att kulturdebatten domineras av vänstern, men funderar aldrig på att det kanske beror på att den tillåts att göra det. I en kulturdebatt där de enda förslagen från människor som kallar sig liberala/borgerliga handlar om att kulturpolitiken borde gå ut på att ge människor en kulturcheck att göra vad de vill med, är det inte konstigt att vänstern dominerar.

Att vänstern sedan inte heller kommer med så mycket konstruktivt gör det bara ännu märkligare att liberalerna lyser med sin frånvaro, istället för att se sin chans att verkligen göra Sverige till ett världsledande kulturland.

Emma

Ohly igen

Ett fenomen som Lars Ohly går det att skriva mycket om, så han får vara med i detta inlägg också. Dock inte angående skatter, utan angående samkönade äktenskap.

Denne alltid lika påhittiga man har nu kommit med förslaget att den könsneutrala äktenskapslagstiftning som införs nästa år, och som gör att borgerliga vigselförrättare blir skyldiga att viga alla par, ska skärpas till att gälla även religiösa samfund. Präster ska alltså, för att samfundet ska få behålla sin vigselrätt, kunna tvingas till att viga samkönade par. Den diskriminering de annars utsätter samkönade par för är enligt Lars Ohly något som samhället inte kan acceptera. Det är ett på många vis dåligt förslag.

För det första går det inte att lagstifta bort värderingar - de sitter betydligt djupare än så. Att en del människor har värderingar som kan anses gammalmodiga och diskriminerande är svårt att komma till rätta med, och det går definitivt inte genom tvång. Däremot kan man komma till rätta med problemet att vissa människor nekas rätten att ingå äktenskap, och det genom att frånta kyrkan vigselrätten (d.v.s. den juridiska delen av äktenskapet). Äktenskap ska istället ingås borgerligt och vara tillåtet för alla, och sedan kan de som vill låta sig välsignas av kyrkan eller något annat religiöst samfund.

För det andra råder det religionsfrihet i Sverige. För många troende är äktenskapet ett förbund mellan en man och en kvinna, och oavsett vad man tycker om det är det en åsikt som måste respekteras. Alla människor ska kunna ingå äktenskap, men att tvinga någon att förrätta en vigsel som strider mot dennes tro är att inte ha respekt för religionsfriheten.

För det tredje får det väl anses som ganska osannolikt att ett homosexuellt par skulle vilja vigas av en präst som inte tycker att homosexuella ska få gifta sig, men som viger dem för att han blivit tvingad till det.

Emma

Vänstern vill höja skatten... Igen...

Lars Ohly och vänsterpartiet gör ett utspel om att höja skatten. Vad jag tycker om det är nog ganska uppenbart. Men det intressanta är att de verkligen kan komma med den här sortens förslag. Svenskar är ett av världens högst beskattade folk. Det gäller inte bara höginkomsttagare, utan alla. Ändå kan vänsterna säga att de ska höja skatten, och vinna röster på det.

Det handlar mycket om mentaliteten i Sverige, som Emma så förtjänstfullt beskrivit i sin essä om den socialdemokratiska folksjälen. Vi är så vana att betala större delen av våra inkomster i skatt att det knappt förekommer någon reflektion över det. Jag kan bara hoppas att vändpunkten kommer snart. Med alliansen, trots dess brister, börjar man åtminstone kunna skönja en rörelse i den riktningen.

Det handlar om att ta den psykologiska makten över våra tillgångar. Annars kan vi aldrig få den fysiska.

Jakob

Det socialdemokratiska landet, del 3

Ett område där socialdemokratins genomsyrande av det svenska samhället visar sig, är i vår uppfattning av begreppet rättvisa. I socialismen innebär rättvisa att utfallet ska vara jämlikt; det vill säga att skillnaderna mellan människors egendomar ska vara små oavsett vilken insats den enskilde personen har gjort. Det främsta medlet för att åstadkomma denna typ av rättvisa är skatter; ju mer man tjänar desto mer betalar man i skatt, för att på så sätt jämna ut de ekonomiska klyftorna i samhället. Detta kan jämföras med liberalismen, där rättvisa innebär att människors rättigheter ska vara lika; om utfallet sedan blir ojämlikt är det en acceptabel följd av människors fria val.

I Sverige är det den socialistiska, det vill säga den socialdemokratiska, definitionen av rättvisa som tycks vara den rådande. Det märks tydligast i skolan; ingen får sticka ut och vara duktigare än någon annan, och den som är det ska dölja det så gott det går för annars blir det orättvist mot de andra som inte är lika duktiga. Att tala om elitskolor, förutom när det gäller idrott och eventuellt musik, är även det mycket känsligt. Det samma gäller i arbetslivet; det tycks ofta finnas ett instinktivt ogillande av människor som tjänar mycket pengar. Att de gör det till följd av lång utbildning och hårt arbete spelar ingen roll – det faktum att de tjänar mycket mer pengar än många andra är helt enkelt upprörande och orättvist.

Med detta vill jag inte ha sagt att socialdemokratin är en missunnsam ideologi (bara lite), däremot att den del av socialdemokratin som talar om rättvisa (egentligen en mycket stor del eftersom socialdemokratin är rättvisans ställföreträdare på jorden), kan ge upphov till missunnsamhet.

Att vara socialdemokrat är alltså det mest typiskt svenska som finns. Vi har en borgerlighet som är så van att vara i opposition så den knappt vet hur man sitter i en regering, och förutom Ingmar Bergman och några andra företeelser är det socialdemokrati och folkhemsideologi som Sverige är mest känt för. Till och med islamistiska fundamentalister i Saudiarabien inspireras av Per-Albin Hansson.

Någon särskilt omfattande svensk folksjäl tror jag är svår att hitta, men i den mån den ändå finns är den formad som en fin liten röd ros.

Emma

Det socialdemokratiska landet, del 2

Det område där det kanske framgår allra tydligast att Sverige är ett socialdemokratiskt land och svenskarna ett socialdemokratiskt folk, är svenska människors attityder till skatter.

Det verkar vara en utbredd uppfattning att skattemedel är något som tillhör staten, och om skatterna sänks är det för att staten (eller kommunen) är givmild. Man har i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet under den senaste tiden ofta kunnat läsa om människor som fått skattesänkningar på några hundra eller till och med tusen kronor per månad, och som tycker att det är onödigt att de får dessa pengar eftersom staten eller kommunen skulle kunna använda dem till viktigare saker än att hålla på att dela ut dem till folk åt höger och vänster. Att det i själva verket ju är så att staten (eller kommunen) då avstår från att ta dessa pengar från människor, och inte tvärtom så att de delar ut dessa pengar från någon sorts aldrig sinande statlig eller kommunal kassa, är ett till synes självklart faktum som tycks gå många förbi.

Svenskar har alltså ett väldigt stort förtroende för staten, eftersom denna hela tiden ses som en bättre förvaltare av pengar än vad privatpersoner eller privata företag skulle vara. Svenskar tycks helt enkelt se de pengar som de själva tjänat ihop som något som staten har rätt att ta hur mycket de vill av, eftersom staten, som alltid vill människors bästa, garanterat investerar dessa pengar i den gemensamma välfärden. Om det sedan skulle bli på det viset att staten tar in några miljarder kronor mindre från medborgarna, är det för att den är snäll.

I den socialdemokratiska ideologin är ett stort förtroende för staten och det offentliga själva grunden, eftersom socialdemokratin bygger på att staten och kommunen ska förvalta en stor del av våra pengar för att sedan använda dessa för att jämna ut sociala klyftor. Därför är det också väldigt bra för socialdemokratin om man lyckas skapa en känsla av att en stor del av var och ens personliga tillgångar egentligen tillhör och bör förvaltas av det offentliga. En sådan känsla finns onekligen i Sverige, och därför är Sverige ett mycket socialdemokratiskt land.

Fortsättning följer, spänningen är olidlig...

Emma

Dessa moderater...

Jag har full förståelse för moderaternas triangulering mot mitten och socialdemokraterna, även om man kan ha synpunkter på benämningen: det nya arbetarpartiet. Det var nödvändigt för att alliansen skulle kunna bildas, vilket i förlängningen ledde till det välbehövliga maktövertagandet i valet 2006. Men när trianguleringen går för långt, då blir den kontraproduktiv.

I princip alla partier utom vänstern vill attrahera mittenväljarna. De som lika gärna skulle kunna rösta blått som rött. Men bara därför får inte kärnväljarna glömmas bort. Denna grupp som hela tiden förbises och behandlas illa av partiledningar vars enda mål är att dra sig mot mitten. Tyvärr tror jag att den riktningen moderaterna nu tar kommer stöta bort dessa kärntrupper.

Att efter mycket debacle nu sänka a-kasseavgiften rimmar illa med den arbetslinje som förespråkats av alliansen, vilket gav dem valsegerna 2006. Etter värre är att alliansen varken avskaffat fastighetsskatten eller värnskatten. Både finansminster Borg och Fredrik Reinfeldt har för ett tag sedan uttalat sig mot dess avskaffande.

Det är synd. Båda dessa skatter är i min mening endast straff för människor som arbetar hårt, studerat, och helt enkelt tjänar pengar. Tyvärr har det länge varit fult att tjäna pengar i Sverige. Det kan vi tacka sossarna för. Nu kan vi tacka moderaterna för att det fortfarande är det.

Kanske dags för dem att göra sig av med undertiteln?

Jakob

Det socialdemokratiska landet, del 1

Att tala om vad som är typiska egenskaper för människor i ett land resulterar oundvikligen i stora generaliseringar, ofta alltför grova sådana. Detta gäller till exempel påståenden som att svenskar skulle vara tystlåtna och hela tiden sträva efter att vara ”lagom”; jag tror tvärtom att svenskar ofta är sociala och väldigt moderna. När jag har funderat över vilka egenskaper eller idéer som inte bara är grova generaliseringar, utan verkligen typiskt svenska, har jag inte lyckats komma på särskilt många. Antingen känner jag för få människor, eller så är det helt enkelt ganska oväsentligt att tala om vilka egenskaper som är typiska för människor bara för att de bor i ett visst land. Jag hoppas, och tror, att det beror på det senare.

Men det finns en egenskap som nog ändå skulle kunna passera som typisk svensk; en egenskap som ligger likt ett tunt, rött täcke över hela Sverige och dess befolkning. Jag talar förstås om att vara socialdemokrat. Att vara socialdemokrat är det överlägset mest typiskt svenska som finns; att vara det är i Sverige att vara normal, att vara något annat är att vara avvikande. Att i Sverige säga att man alltid har varit socialdemokrat, precis som att man skulle kunna vara född till det, är inget konstigt. Att däremot säga att man alltid har varit moderat, är det samma som att säga att man är en otrevlig snobb från Djursholm.

Att Sverige är ett mycket socialdemokratiskt land visar sig på många sätt, jag ska ta upp några av dem.

Socialdemokraterna har, med några få, korta undantag, styrt Sverige under hela nittonhundratalet. Denna omåttliga popularitet har antagligen sitt huvudsakliga ursprung i den svenska folkhemsmodellen (som i sin tur hade sitt ursprung hos högerrörelser men som i Sverige lanserades av socialdemokraterna), som var en stor del i att Sverige så oerhört snabbt blev ett av världens rikaste länder under första hälften av nittonhundratalet.

Denna oerhörda framgång tror jag gjorde att socialdemokrati blev något av en svensk tradition; socialdemokrati blev en sorts ideologisk utgångspunkt som inte alltid behöver försvaras för att accepteras, medan ställningstaganden främst till höger om denna utgångspunkt kräver ett mer aktivt försvarande för att accepteras. Det kan jämföras med kristendomens ställning i Europa; även de som inte är religiösa följer kristna traditioner och kristendomen ses som den naturliga religionen, medan andra religiösa åskådningar ses som avvikande. På samma sätt som kristendomen är den naturliga religionen i Europa, är socialdemokrati den naturliga politiska ideologin i Sverige. Att i socialdemokratisk anda försvara höga skatter är i Sverige inte svårt, de behöver inte ens försvaras eftersom knappt någon ifrågasätter dem, men den som vill försvara sänkta skatter får vara beredd att bli betraktad som en nyliberal fundamentalist.

Moderaternas agerande är ett tydligt exempel på denna socialdemokratiska dominans i Sverige. För att bli populära och vinna valet 2006 var de tvungna att kalla sig de Nya moderaterna och med tal om att vara det ”nya arbetarpartiet” låta som socialdemokrater, medan det däremot gick åt skogen för dem i valet 2002, då de helt enkelt lät som moderater. Alltså: för att vinna val i Sverige måste man vara åtminstone lite socialdemokrat. Eller rättare sagt om man inom politiken vill bli lite mer populär bör man bli lite mer socialdemokrat. Till och med högerextrema partier som Sverigedemokraterna använder sig av socialdemokratin för att vinna röster, när de talar om att återvända till det trygga folkhem Sverige en gång var.

To be continued...

Emma

Sosse-ras

Så länge socialdemokraterna inte behövde komma med några besked alls om sin politik, utan bara klagade lite då och då över Alliansen, gick det väldigt bra för dem i opinionsmätningarna. Men nu, när de för första gången har varit tvungna att komma med konkreta besked om sin politik, rasar de. Opinionsmätningar ska, vilket alltid påpekas, tas med en nypa salt. Men det finns utan tvekan fortfarande hopp för Alliansen även efter 2010.

Emma

Gefle Dagblad gör bort sig

Nu är jag riktigt besviken. Okej, jag kanske inte borde väntat mig mer, men det gjorde jag faktiskt. I söndags hade Gefle Dagblad en fruktansvärt partisk och dålig bevakning av det amerikanska presidentvalet. Det var nästa att man började gråta. På två helsidor intervjuades en amerikan och det ända han gjorde var att smutskasta Sarah Palin. Förstasidan på tidningen ropade ut följande budskap: Sarah Palins familj tog över han stad.

Upprörd som jag var, skrev jag en insändare i hopp om ett svar angående hur de tänkt. Det var i söndags, och min insändare har jag inte sett skymten av i hittills Varför kan bara gudarna och GDs redaktion svara på.

Nåja, jag kan åtminstone publicera den här på bloggen.

"Låt mig först konstatera att Gefle Dagblad normalt sett gör ett bra jobb med att vara en balanserad röst i Gävle. Till exempel ledarsidan är långt mer nyanserad än lokalkonkurrenten, Arbetarbladet. Men med det sagt måste jag reagera på söndagens tidning och ”bevakningen” av det amerikanska valet.

Förstasidan på tidningen gjorde mig oerhört indignerad. Det är tråkigt att behöva säga det, men GD liknade faktiskt en sjaskig kvällstidning. ”Sarah Palins familj tog över hans stad” är huvudrubriken. Det kunde lika gärna varit hämtat från kommunistpartiets medlemstidning. Sådant är inte värdigt en seriös tidning, och det tror jag faktiskt att GD försöker vara.

Rubriken är tagen från en intervju med amerikanen Lawrence Teeland. Det framstår som att Sarah Palin och hennes familj verkligen ”tagit över” den lilla staden Wasilla på något konstigt, otillbörligt sätt. Men så är det ju självklart inte, det är bara hans åsikt. Hur man kan trycka den åsikten på förstasidan, på det sättet, är för mig ofattbart.

Att ta över en stad är i det här fallet tydligen liktydigt med att bygga en motorväg och köpcentrum, uppmuntra till inflyttning och investeringar. Vad som blandas ihop är normal samhällsutveckling, som i exemplen ovan, och anklagelser om maktmissbruk. Det är verkligen inte samma sak, men det är så det framstår i artikeln.

Sen frågar jag mig vad den här intervjun har att göra med valet överhuvudtaget. Två helsidor ägnas åt Teeland, där han får smutskasta Sarah Palin bäst han vill. Dessa sidor hade bättre kunnat nyttjas för att ge en informativ och balanserad bild av presidentvalet och de två huvudkandidaterna. Den nämnda intervjun, en genomgång av amerikanernas feta/sockrade mat, samt upplysningar om amerikansk sport, känns extremt ovidkommande.

Specialbevakningen är ett lovvärt initiativ. Men tyvärr blir det hela bara tendensiöst och oseriöst".

Jakob

Bättre utrikespolitik

Jag har funderat över om det verkligen skulle spelar någon roll om en religiös fundamentalist blev vicepresident i världens mäktigaste land. Jag har kommit fram till att denne vicepresident i sig inte skulle ha så stor betydelse, om hon inte blev tvungen att ersätta en avliden president förstås. Däremot hade det varit oroande att de religiösa krafterna är så stora, att det anses behövas en religiös fundamentalist som vicepresident.

Det sista världen behöver just nu är en förstärkning av bilden att det pågår en civilisationernas kamp, där det absolut goda står mot det absolut onda. Hade den nya presidenten i världens mäktigaste land varit beroende av den kristna högerns stöd, som har en tendens att se världen i svartvitt, hade risken varit stor att så skulle ske.

Nu blev det dock inte så. Den nya presidenten har onekligen brister, framförallt med tanke på den protektionism han gett uttryck för, men när det gäller utrikespolitiken tror jag ändå att det var nödvändigt att han står så långt bort från den kristna högern och den tidigare presidenten som möjligt.

Därför är jag tacksam över att USAs nya president heter Barack Obama.

Emma

Valvakan

Jag funderar just nu om det är någon mening att följa presidentvalet i natt. Det känns ärligt talat som att Barack Obama har för mycket medvind i segeln för John McCain att vända den. Det blir nog tyvärr en demokratisk seger både i kampen om Vita huset och kongressen.

Fast ibland kan det ju vara trevligt att ha fel...

Jakob

Haram-tv

Hela konceptet med Halal-tv är enligt mig helt fel väg att gå. Redan namnet Halal (rätt enligt Koranen) ger dåliga vibbar. Det finns vissa saker som är odiskutabelt rätta, medan andra per automatik är fel. När SVT vill visa ett program om det muslimska Sverige väljer de tre, fundamentalistiska vågar jag säga, kvinnor. En av dem har till och med sagt att stening vid äktenskapsbrott är helt okej. Hur de ska kunna vara representativa för eller ge en rättvisande bild av landets muslimer är för mig en gåta.

Varför inte låta två personer, till exempel en muslim och en ateist undersöka och kritiskt granska företeelser inom islam i Sverige? Allt från fundamentalisten som stenhårt tror på Koranen till muslimen som bara tror "lite grann". Sen skulle man kunna göra en följetong med fler religioner: kristendom, judendom, buddhism etc.

Jag ska inte skriva mina åsikter i sten, då jag ännu inte sett programmet. Jag kan mycket väl bli motbevisad. Men på förhand känns detta koncept mycket tvivelaktigt. Och oavsett vilket är det inte acceptabelt med en programledare som uttryckt sådana åsikter, totalt i strid mot de värderingar vårt samhälle bygger på.

Jakob

Halal-tv

Svt vill visa hur fördomsfria och öppna de är, och låter därför tre muslimska kvinnor med slöja leda programmet "Halal-tv". Svt vill visa att muslimer faktiskt är vanliga människor, och de är följdaktligen väldigt noga med att tala om att programmet leds av tre kvinnor som verkligen är riktiga muslimer (så exotiskt!).

En sak lyckas programmet med, och det är att visa att det verkligen behöver arbetas med fördomar i Sverige. För så länge kvinnliga muslimer inte kan få jobb på svt utan att programmet heter Halal-tv och det står i tv-tablån att dessa kvinnor är något så konstigt som muslimer, då finns det verkligen fördomar att jobba med.

Emma

Tristan och Isolde

Det var med stor skepsis jag öppnade Joseph Bédiers 108 år gamla prosaversion av 1100-talslegenden om riddar Tristan och hans älskade Isolde. Att behöva läsa medeltidslitteratur kändes inte precis upplyftande, särskilt med tanke på hur mycket annat jag ville läsa. Men ack så fel jag hade.

Det är sannerligen upplyftande då något, eller någon för den delen, sätter fördomarna på skam. Efter en något trevande inledning hade boken mig i sitt grepp. Det var ett tag sedan jag läste en bok, som på ett så påtagligt sätt, kräver att jag ska fortsätta läsa. Det är helt enkelt så spännande att jag inte kan lägga den ifrån mig.

Underbart är kort sägs det. Och efter att ha läst Tristan och Isolde är jag tvingad att hålla med. På knappa 150 sidor lyckas Bédier förtälja den mest storslagna äventyrs- och kärleksberättelse. Det går undan, allt onödigt är bortskalat. Bara den absoluta essensen av historien har han behållit. Det var ett bra val.

Med lätt penna och utan onödigt tjafs håller han läsaren i sitt grepp under hela resan. Och även om historien må vara hundratals år gammal håller den än idag. Det är något tidlöst över Tristans och Isoldes passionerade kärleksrelation. Jag tror de flesta känner igen sig i deras kval och lidelser.

Litteratur behöver inte vara alltid vara avancerat och nyskapande. Tvärtom kan det kännas oerhört befriande att då och då läsa dessa klassiska berättelser. Tristan och Isolde placerar sig härmed bland mina favoritromaner.

Jakob

Anders Borg, the man

Anders Borg är Sveriges bästa politiker. Bra har han varit länge, men när han nu formligen skäller ut de svenska bankerna för att de så uppenbart prioriterar miljonbonusar till ledningarna framför lägre boränta, är han bättre än någonsin. Han gör det på ett rättframt sätt som är väldigt otypiskt för politiker, och det är just det faktum att Anders Borg är väldigt lite politiker som gör honom till en så bra politiker.

Många politiker tenderar att prata på ett mycket svårförståeligt sätt, och om de mot förmodan inte gör det är det de säger för det mesta ändå inget viktigt. Med Anders Borg är det annorlunda. Han är oerhört kunnig, och behöver därför inte använda en massa tomma floskler, och han uttrycker sig snarare som en torr civilekonom än en politiker. Just därför känns han väldigt ärlig, och hans kunskap gör att han lyckas inge det förtroende som de flesta politiker misslyckas med att inge. Eftersom taktik och one-liners verkar vara det som prioriteras högst av de flesta politiker, blir verklig kunskap och insatthet väldigt värdefullt för de få politiker som har det. En av dem är Anders Borg.

Om Alliansen vinner valet 2010 kommer det att vara Anders Borgs förtjänst. Dessutom har han ju en fin hästsvans.

Emma

Stoppa IPRED

Den personliga integriteten står inte högt i kurs hos politikerna. Inte ens de som kallar sig liberaler har sin ideologiska kompass inställd, det visade FRA-debaclet med all tydlighet. Men trots folkstormen verkar vissa inte ha lärt sig av tidigare misstag.

Nu är en ny övervakningslag uppe på bordet, IPRED. Som så ofta är det upphovsrättslobbyn i EU som ligger bakom. I korthet kan man säga att privata aktörer ska få större befogenheter än polisen när det gäller att jaga fildelare. De ska kunna begära ut namn bakom IP-adresser som misstänks fildela, och ifall internetleverantörerna inte samarbetar kan de drabbas av böter. Film- och skivbolagen tillåts också bygga upp register över misstänkta.

Enligt EG-domstolen behöver inte de enskilda medlemsländerna implementera detta. Men med den borgerliga regeringens track-record i de här frågorna hittills, ser det mörkt ut. Man blir rent ut sagt orolig, dock inte förvånad, när Folkpartiets stjärnskott, Johan Persohn, i SVT:s Debatt säger att lagen är en bra idé.

Nu är verkligen dags för de borgerliga att ställa in kompassen i rätt riktning, den liberala och frihetliga. Dessa typer av lagar hör inte hemma i en rättsstat. Det ska vara upp till polisen, inte skivbolag, att jaga brottslingar, enligt gällande lagstiftning.

Jakob

Försvaret på rätt väg

Äntligen ser det ut som att Sverige tar steget bort från den så kallade "allmänna" värnplikten. Mycket till allmän är den inte, då bara män är skyldiga att komma till mönstringen och endast 5 000 personer gör värnplikten varje år. Medan folk sätts i fängelse för att de inte vill delta är det andra som inte får tjänstgöra, trots att de vill.

Försvarsmakten tampas med otaliga problem, vilka alla härrör från omorganiseringen från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar. Samtidigt har inte våra försvarspolitiker, eller finansministern för den delen, gjort saker och ting lättare. Det har saknats en helhetssyn på försvaret och vilka uppgifter det ska ha idag och i framtiden. Vi minns ju alla hur försvarsberedningen slog fast att klimathotet var det allvarligaste hotet mot Sverige.

Rysslands invasion av Georgien har varit en väckarklocka. Politikerna har gått för långt i sin iver att nedrusta försvaret. Vi kan inte fortsätta tro att Sverige är en isolerad ö i den allt mer globaliserade värld vi lever i. Globaliseringen gör även hoten globala. Det är dags att formulera en vettig försvarspolitik, där det klart och tydligt framgår vilka mål försvarets beredskap och insatser ska ha. Det gäller både försvar av svenskt territorium och internationella insatser.

Samtidigt måste det ställas hårda krav på försvaret när det gäller ekonomi och dess användande av resurser. Det fungerar helt enkelt inte att ha fler officerare än värnpliktiga och att slösa med tillgångarna.

Att införa en yrkesarmé med ordentligt utbildade och motiverade soldater borde vara en självklarhet. De som har gått igenom värnplikten måste vara beredda att inte bara försvara svensk mark, utan även försvara civilbefolkning och demokratiska värden på andra sidan jordklotet. Detta är väsentligt för att öka vår säkerhet, samt andras säkerhet, vart än det behövs.  Även frågan om svenskt natomedlemskap borde väckas till liv i den offentliga debatten. Tyvärr är Folkpartiet det enda parti som driver den frågan. 

Sverige har aldrig varit neutralt. Olyckligt nog har politikernas neutralitetsretorik under andra världskriget och ända fram till idag vaggat in oss i känslan att det bästa alltid är att vara neutral. Så är det inte. En naturlig väg att stärka vår säkerhet vore ett natomedlemskap.

Vad som åstadkommits tidigare duger inte. Nu, om än sent, verkar det som ansvariga på alla nivåer börjar inse hur sårbara vi egentligen är. Små steg tas mot ett bättre försvar. Låt oss hoppas att det fortsätter på den vägen.

Jakob

Kommunistsläkting

Min släkting är kommunist. Enligt henne är Kuba paradiset, USA helvetet och Ronald Reagan ungefär som Hitler. Det är åsikter som hon givetvis har all rätt att ha, och hennes kommunistiska ideal stör mig egentligen inte särskilt mycket. Det som däremot stör mig, är hur accepterad kommunismen som ideologi ännu är, och att min släkting, liksom många andra, fortfarande kan säga att kommunismen i grunden är en god ideologi utan att ens behöva försvara denna ståndpunkt.

Trots de oerhörda mängder liv den har tagit och det förtryck och den fattigdom den har skapat i de länder där den har tillämpats, är det fortfarande en utbredd uppfattning att kommunismen i sig själv är en ideologi som bygger på goda idéer om rättvisa och jämlikhet, men att det helt enkelt råkade gå lite snett i tillämpningen av den. Problemet med kommunismen anses inte vara så mycket de idéer den vilar på, utan snarare det faktum att den har utövats av några av historiens värsta tyranner. Oviljan att kopplas ihop med dessa tror jag är den största anledningen till att få personer idag kallar sig för kommunister, medan själva den kommunistiska ideologin fortfarande ses som en sorts yttersta form av rättvisa och solidaritet.

Att se en ideologi som helt avskild från de resultat den har åstadkommit, är givetvis helt absurt. Anledningen till att kommunismen har lett till förtryck vartän den har tillämpats beror inte på att den inte har tillämpats på rätt sätt, utan på att kommunismen är en förtryckande och djupt inhuman ideologi. I sin ambition att staten ska bestämma över och äga allt tar den fullständigt död på alla former av kreativitet och nyskapande, och eftersom den kräver total lydnad gentemot just staten bygger den på att människors vilja till att själva påverka sina liv helt utraderas. Rättvis är den inte heller, eftersom det knappast kan ligga någon rättvisa i att ingen människa, oavsett hur ambitiös och kreativ denna är, får behålla något av det han eller hon arbetar ihop.

Det är på tiden att vi inser att kommunismen aldrig har varit en god och rättvis ideologi, varken i de resultat den har åstadkommit eller i de idéer som den bygger på.

Emma

Folkliga protester visar på demokratisk vitalitet

Utvecklingen i Italien har varit mycket oroande sedan Silvio Berlusconi återigen fick makten, i vad jag skulle vilja kalla EUs bananrepublik. Överträdelserna är många: lagar som ska stoppa åtal mot premiärministern, övergrepp mot romerna i Italien samt senast i raden, en lag som ska stoppa brottsundersökningar mot regeringsmedlemmar under mandatperioden. 

Det förvånande är att ingen kritik hörs från de övriga EU-länderna. Ett av unionens företräden framför andra sammanslutningar är att medlemsstaterna bara utgörs av demokratier. Så ska det fortsätta att vara, men då duger det inte att ha länder som uppför sig som Italien. Det verkar som att rädsla ligger bakom handfallenheten. Ett tecken på styrka vore att öppet kritisera landet.

Vad som däremot är upplyftande i sammanhanget är de italienska medborgarnas engagemang och uppslutning mot den sittande regeringen. Under lördagen samlades mer än två miljoner människor i Rom för att protestera mot Berlusconi och hans odemokratiska politik. Demonstrationen, som gick under den passande parollen "Rädda Italien" sände definitivt ett budskap till sittande ledning. 

Det här vill jag se mer av, även här i Sverige. FRA-frågan visade att de går att skapa en folklig opinion som engagerar många, även över blockgränserna. Dylika yttringar visar på en demokratisk vitalitet, något som alltid är önskvärt.

Jakob

Fel sorts ansvar

Det talas mycket om ansvar i dagens Sverige: regeringens påstådda ansvar för konjunkturnedgång och finanskris, samhällets ansvar för unga och gamla, kända personers ansvar som förebilder. Men något det aldrig talas om är det egna ansvaret. När ungdomskriminaliteten ökar i Stockholms förorter efterfrågar alla fler ungdomsgårdar: politiker, socialabetare och ungdomarna själva.

Det må vara så att ungdomsgårdar kan erbjuda sysslolösa ungdomar på glid, som annars skulle ägna sig åt destruktivt beteende, en meningsfull tillvaro på kvällar och helger. Dock är det ingen patentlösning på problemet.

Samhällets resurser är inte obegränsade. Det finns helt enkelt inte pengar för allt som människor efterfrågar. Eget ansvar, och föräldraansvar, är däremot gratis. Det enda som krävs är lite ansträngning från individernas sida.

I dagens svenska samhälle brister det när det gäller den egna ansvarskänslan. Om någon spyr på bussen efter en blöt krogkväll är det upp till busschauffören att städa upp, inte den som orsakade röran.

Ifall någon blir uppsagd eller sjukskriven från sitt jobb, är det inte främst individen som har ansvar för sin rehabilitering, utan företaget. De negativa konsekvenserna för både individen själv, och i många fall företaget, blir stora.

När barn och ungdomar missköter sig i skolan, super på helgerna, kastar sten på bussar och rånar gamla tanter undrar man aldrig vad föräldrarna gjort för fel. Istället pratar man om på vilket sätt samhället har misslyckats.

Står allt verkligen rätt till när det är skolan som har huvudansvaret för barnens uppfostran, inte föräldrarna som satt dem till världen?

I Sverige har vi en stark övertro på vad staten kan åstadkomma. Jag påstår ingalunda att samhället som helhet alltid står utan ansvar när någon hamnar snett. Men det vi glömmer är att samhället inte är mer än summan av dess individer. I ett fritt samhälle ska det inte vara statens uppgift att ta över allt ansvar för vuxna individer eller deras barn. Det kan vi överlåta åt totalitära stater. Staten ska garantera medborgarnas frihet och säkerhet, samt ge dem verktyg för att lyckas. Uppgiften är inte att till varje pris lägga sig i människors liv.

Det är sorgligt att debatten om de stora samhällsfrågorna idag inte handlar om mer än pengar: hur mycket lägger regeringen där, hur mycket satsar kommunen på den verksamheten, hur mycket måste skatten höjas för att få sjukhusen att gå runt. Vi har blivit indoktrinerade i den socialistiska tanken att samhället sköter allt åt oss, bara vi betalar våra skatter. Gång på gång visar vitt skilda händelser att det tänkesättet inte fungerar.

Vad vi måste lyfta fram är den enskilda individens tillgångar och handlingskraft. Om vi själva i högre grad tar ansvar för våra egna liv vinner vi mycket större tillfredsställelse i slutändan. För att lösa stora samhällsfrågor, som klimatet, migrationen och fattigdomen krävs fler perspektiv än de rent makroekonomiska och skattepolitiska. Det är på gräsrotsnivå allt tar sin början, det är där förändring och framåtskridande sker. Framförallt måste vi inse att politik inte löser alla problem.

Jakob

Friskolor

I SVT:s debatt diskuterades igår den svenska skolan. Med i programmet var en företrädare för en friskolekoncern. Istället för att fråga honom om vilka resultat eleverna i deras skolor uppnår, frågade Janne Josefsson, röd i ansiktet av indignation, åtta gånger hur stor vinst de gör. Det tyckte han var väldigt väsentligt, för att tjäna pengar på mänskliga behov såsom utbildning och sjukvård är i Sverige något djupt omoraliskt. 

Uppfattningen tycks vara den, att den vinst företaget gör borde gå till viktiga saker, som att förbättra utbildningen/vården, istället för att resultera i  högre löner för de anställda och större utdelning för ägarna. Att möjligheten till att tjäna pengar faktiskt kan vara en väldigt stark drivkraft i viljan att göra en verksamhet bättre, är något man inte ska tala om.  

Bland det absolut viktigaste för att höja kvaliteten i den svenska skolan, är att få ambitiösa och begåvade människor att vilja bli lärare. Det får man, bland annat, genom att höja lärarlönerna. Det kan inte göras i de kommunala skolorna, såvida vi inte är beredda att betala väldigt mycket mer i skatt än vad vi redan gör. Där det kan ske är i de privata skolorna. Ska Sveriges utbildningssystem någonsin kunna bli bättre måste man sluta se snett på dem som vill göra skolan bättre och samtidigt tjäna pengar på det.

Emma