Sverigedemokrater

I dagens DN kultur har Kajsa Ekis Ekman skrivit en minst sagt förvirrande artikel om Sverigedemokraterna. Att det är ett stort problem att etablerade politiker endast bemöter Sverigedemokraterna med spridda påpekanden om att de är rasister och dumma i huvudet, istället för med sakliga argument, har hon rätt i.

Men när artikeln övergår i en betraktelse över Sverigedemokraternas ekonomiska politik blir det hela något märkligare. Sverigedemokraterna diskuterar, såvitt jag vet och har hört, aldrig ekonomisk politik med sakliga argument. När de gör det handlar det snarare om de stora hål mångkulturen gräver i statsfinanserna, och faran i att människor från alla konstiga håll och kanter kommer till Sverige och lever på bidrag och stjäl jobb. En fara som såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet för övrigt också upplever.

I Sverigedemokraternas handlingsprogram står det förvisso ett antal paragrafer om a-kassa, arbetsgivaravgifter och maxtaxa på dagis. Men tar man dessa paragrafer som en intäkt för att Sverigedemokraterna är något annat än ett främlingsfientligt enfrågeparti, som ser bekämpande av mångkultur som den allenarådande problemlösaren, får man ha en särdeles god fantasi. Och det har Kajsa Ekis Ekman. I sin artikel kommer hon fram till att Sverigedemokraterna för en klassiskt borgerlig politik (de vill ju avskaffa maxtaxa på dagis) och att de som tjänar på deras politik är rika människor som bor i fina hus. Och så är de för frihandel och mot protektionism. En borgerligare ansamling människor får man leta efter.

Att de sanna motståndarna till protektionism inte bara är motståndare till gränser mellan varor och kapital, utan också mellan människor och kulturer, har Kajsa Ekis Ekman överseende med. Och när hon skriver om Sverigedemokraternas ekonomiska politik som ett bevis på Sd:s djupa borgerliga förankring, glömmer hon bort att Sverigedemokraterna talar betydligt mer om folkhem och Per-Albin Hansson än om äganderätt och förmögenhetsskatt. Sanningen är helt enkelt den att Sverigedemokraterna varken är socialdemokrater eller borgerliga, utan populister som hejvilt blandar social trygghet och folkhem med frihandel och låga skatter, för att locka så många människor som möjligt till den bekämpning av mångfald som är deras egentliga, och enda, syfte.

Emma

Problemlösning

Sveriges höga ungdomsarbetslöshet är på all vis olycklig, och därtill onödig eftersom det finns sätt att åtgärda den på. Och i brist på avskaffande av LAS kan man nu i alla falla glädja sig åt att Jan Björklund vill införa lärlingsanställningar på företag för ungdomar. Protesterna från oppositionen lär väl knappast dröja - alla, även ungdomar, ska ju ha samma lön. Och LO menar att lärlingssystemet bör begränsas till vissa sektorer, såsom hotell- och restaurangbranschen. Sänkta löner för ungdomar kan annars leda till sänkta löner för andra stackars människor, och att ungdomsarbetslösheten är låg i Danmark där man händelsevis har lärlingssystem på många fler ställen än på restauranger, är inte så noga.

Även fast det är ett etablerat faktum att det är så, upphör man aldrig att förvånas över vissa människors oförmåga (och ovilja?) att se att de problem som existerar faktiskt går att lösa om man bara vågar göra saker och ting lite annorlunda än vad man alltid har gjort.

Emma

Fel prioritering

Visst kan det vara trevligt för pensionärerna att få sänkta skatter, och pension är trots allt uppskjuten lön. Men det är ändå svårt att inte se vissa spår av populism i Göran Hägglunds inlägg på DN debatt idag. När Kristdemokraterna blivit så slätstrukna att det inte längre finns någon anledning för kristna personer att rösta på dem, hopppas de nu på att bli pensionärernas parti istället.

Huruvida det kommer ge något positivt utslag i opinionsmätningarna får nog ändå betraktas som högst tveksamt. Kristdemokraterna borde istället satsa på att ta de sociala frågor de har ansvar för - främst när det gäller barn och ungdomar - på större allvar. Att som minister med ansvar för folkhälso- och socialtjänstfrågor exempelvis ignorera det faktum att tusentals svenska fosterbarn växer upp i konstant otrygghet på grund av lagar stiftade ur ett alltför starkt föräldraperspektiv, får anses som högst problematiskt. Det borde kristdemokraterna ta itu med istället.

Emma

Avgörande stöd

När trycket från omvärlden nu ökar på den iranska regimen är det sannerligen på tiden. Att protestera mot en totalitär, extremistisk och våldsbenägen regim kräver mycket mod, och omvärldens lama betraktande och uddlösa kommenterande är ett hån mot de iranska medborgare som deltar i protesterna.

Att länderna i Irans omgivning inte säger mycket är inte att undra på. Även fast till exempel Egypten är ett mer demokratiskt land än Iran, är det onekligen svårt att fördöma ett annat lands brist på frihet när den egna inte är direkt anslående. Men att de länder som är demokratier i hårda ordalag fördömer den iranska regimens totala brist på respekt för demokrati och mänskliga rättigheter, är i det närmaste deras skyldighet. Det kommer inte leda till att Iran blir en demokrati - en sådan förändring kan endast landets egna demokratiska krafter åstadkomma. Men för att dessa demokratiska krafter ska orka leva vidare, är omvärldens stöd avgörande.

Emma

Konstig konstdebatt

Anna Odells minst sagt uppmärksammade konstverk "Rekonstruktion" om den svenska psykiatrin ställs nu ut i en utvidgad version på Kalmar konstmuseum. Syftet med konstverket var enligt Anna Odell själv att skapa en debatt om den svenska psykvården, och den avhumanisering och integritetskränkning som denna kan innebära.

Någon sådan debatt blev det emellertid inte mycket av. De flesta kommentarer har i sådana fall handlat om att Anna Odells konstverk visar att den svenska psykvården fungerar bra, eftersom hon ju faktiskt blev omhändertagen efter den psykos hon simulerat. Istället kom debatten att handla om vad som kan kallas konst, och huruvida vad som helst verkligen kan legitimeras genom att benämnas konst. Tyvärr, eftersom den första av dessa frågor är irrelevant, och den andra ganska obegriplig.

Om en konstnär - till exempel Anna Odell - väljer att kalla något för konst, så är det konst. Det kan vara bra, medelmåttigt eller jättedåligt, det kan vara vackert eller fult, det kan vara farligt eller ofarligt. Men likväl konst. Att Lena Adelsohn Liljeroth anser sig kunna bestämma vad som är konst och vad som inte är det, är väl mest ett tecken på att Sverige har en mycket inskränkt kulturminister.

Och att saker och ting skulle kunna legitimeras genom att kallas konst har åtminstone inte jag sett några tecken på. Om Anna Odells simulerade psykos visar sig vara ett lagbrott kommer hon att bli straffad för det, och hon har aldrig, såvitt jag vet, påstått sig inte vara beredd att ta detta straff. När vissa personer menar att gränser för vad som ska kunna kallas konst måste fastställas eftersom man annars skulle kunna legitimera vilka handlingar som helst, även brottsliga, med att benämna dem konst, så förstår jag uppriktigt sagt inte vad de menar. Oavsett om en person som begår en brottslig handling kallar det för konst eller inte, kommer denne att bestraffas eftersom ett brott har begåtts.

Huruvida Anna Odells konstverk är bra eller inte kan inte jag bedömma, jag har inte sett det. Hur det än är med den saken, kan man av debatten kring hennes konstverk dra slutsatsen att den svenska konstdebatten är ytterst begränsad och fattig på perspektiv.

Emma

Icke-humanistiska Humanister

I tidningar, i tunnelbanan och i busskurer kan man för närvarande läsa att Gud nog inte finns. Det är föreningen Humanisterna som står bakom budskapet, och på anslagen står det även att man kan gå in på föreningens hemsida och gör ett test för att ta reda på hur religiös man är. Vilken Humanisternas syn på religion och religiösa människor egentligen är har diskuterats en del med anledning av den aktuella kampanjen. Vissa kritiker menar att Humanisterna i själva verket är lika intoleranta som den religiösa intolerans de säger sig vilja bekämpa, medan de själva naturligtvis menar att det inte är så. Hur det egentligen ligger till kan vara svårt att veta om man lyssnar till de pågående diskussionerna, men gör man det ovan nämnda testet blir bilden ganska klar.

När jag gör testet får jag veta att jag är en klockren humanist, och att jag borde ansluta mig till Humanisterna genast. Därefter gör jag testet en gång till, och svarar som en genomsnittlig religiös människa skulle kunna tänkas svara; att Gud nog finns, att jag ber till denne, att jag deltar i gudstjänster men att jag tycker att män och kvinnor är lika mycket värda, att abort ska vara tillåtet och att religion måste kunna kritiseras. Då får jag veta att jag tillhör den lilla andel människor i Sverige som är mycket religiösa, och att jag borde fundera över varför vi religiösa människor ska få lov att ha så mycket makt. Sedan gör jag testet en tredje gång, och svarar då så ärkekonservativt att Mahmoud Ahmadinejad skulle ha varit nöjd. Män är överordnade kvinnor, religion ska inte få kritiseras, homosexualitet ska förbjudas och de som gör abort ska bestraffas och fördömas. Som resultat får jag då att jag tillhör den lilla andel människor i Sverige som är mycket religiösa, och att jag borde fundera över varför vi religiösa människor ska få lov att ha så mycket makt. Det vill säga samma resultat som då jag svarade som en normal, icke-fundamentalistisk, religiös person skulle kunna tänkas göra.

Förmodligen säger detta test mer om Humanisternas syn på religion och troende människor än vad som framkommer i någon av de diskussioner som nu pågår i tidningar och på radio. Skiljelinjen mellan problematisk religion och icke-problematisk religion går enligt Humanisterna inte, vilket dess ordförande Krister Sturmark skriver i dagens DN, mellan sekulära troende och icke-sekulära troende. All religion är problematisk och därmed möjlig att sätta i samma fack, och alla typer av troende människor har ett för stort, och skadligt, inflytande i samhället.

Så Humanisterna nästa? Tack men nej tack.

Emma

Dålig valutgång

Irans väktarråd ska nu, efter order från ayatolla Khamenei, utreda huruvida det förekom valfusk under det iranska presidentvalet. Att det gjorde det anser väl de flesta förutom medlemmarna i väktarrådet och Mahmoud Ahmadinejads anhängare vara högst troligt. Faktum är att valet redan innan utgången stod klart får anses som mycket tveksamt, med tanke på att de flesta som ville kandidera till presidentposten inte fick tillåtelse av väktarrådet att göra det.

Men samtidigt kan Mahmoud Ahmadinejads överlägsna seger inte endast förklaras med förekomsten av oegentligheter. Även fast det kan vara svårt att förstå för den som lever i ett sekulärt och demokratiskt land, är Mahmoud Ahmadinejad mycket populär bland Irans konservativa muslimer. Oavsett hur svårt det kan vara att begripa, är det ett faktum. Extremister har varit populära förr och är det än, i såväl Europa som i muslimska länder, och idag är Ahmadinejad en av de populäraste och mest inflytelserika.

Huruvida den politiska förändringen hade blivit särskilt stor om Hossein Mousavi vunnit valet är tveksamt. I slutändan är det ändå den högste religiöse ledaren som har den största politiska makten. Men oavsett vilka resultat en annan valutgång hade lett fram till bådar Ahmadinejads valseger ytterst illa för framtiden, för såväl Iran som hela den muslimska världen eftersom en samarbetsvillig iransk president är en förutsättning för att alla andra konflikter i regionen ska kunna lösas.

Emma

Om skatter

Skriver på ledarsidan i dagens Gefle Dagblad, denna gång om skatter. Läs!

Jakob

Kd-kampanjer

Per Gharton sparar inte på krutet, då han på Newssmill beskriver Alf Svenssons seger över Ella Bohlin i EU-parlamentsvalet. Manschauvinism och bland det tarvligaste han någonsin sett i svensk politik, kallar han det.

Märkligt, är det minsta man kan säga om Per Garthons utspel. Att Alf Svensson är en äldre man och därtill en erfaren och populär politiker - populärare än sitt parti - fråntar honom knappast rätten att bedriva en effektiv kampanj för att komma in i Europaparlamentet. Och att andra män, som Leif GW Persson och Ian Wachtmeister, väljer att öppet stödja Alf Svensson får väl rimligen ses som deras demokratiska rättighet. Inte som det uttryck för manschauvinism och gubbvälde som Per Gharton vill ha det till.

Att Ella Bohlin inte lyckades komma in i parlamentet är naturligtvis tråkigt för henne och alla de som drivit hennes kampanj. Men att gå från att vara en nästan helt okänd politiker till att bli en välkänd politiker under bara några veckor är en minst sagt svår uppgift. Oavsett om man heter Ella Bohlin och är trettio eller har ett manligt namn och är femtio.

Emma

Lite mera frihet

Klockan 16.00 i dag röstar riksdagen om kårobligatoriets avskaffande. Särskilt uppmärksammat kommer det nog inte att bli, men det är ändå ett exempel på en viktig liberal principfråga. Att kräva medlemskap i kåren, vilket innebär en kostnad på hundratals kronor per termin, är inte förenligt med föreningsfriheten, utan ett brott mot den. Människor ska inte tvingas in i en viss förening bara för att man studerar på universitet.

Om kåren är så bra som kårpamparna hävdar kommer avskaffandet näppeligen innebära några problem för dem. Om medlemmarna däremot försvinner, ja, då tar man tag i det, eller så lägger man ner. Sådant är livet.

Sverige, och särskilt svenska studenter, blir i dag lite friare. Det är huvudsaken.

Jakob

Uppriktighet varar längst

Som en konstrast till Mona Sahlins och Fredrik Reinfeldts strutsaktiga beteende var Sören Wibe mycket ärlig och rättfram i sina kommentarer kring Junilistans dåliga val. Inte en antydan till att försöka få ett katastrofval till att bli någonting annat än just ett sådant.

Wibe erkände självklart att resultatet var ett stort nederlag. Han var till skillnad från de två tidigare nämnda partiledarna inte undfallande utan självkritisk: "Om man vill bli ett bestående alternativ, då krävs det en stark organisation - det har inte vi. Vi har en väldigt svag organisation ute i riket. Den här gången har vi inte heller nyhetsvärdet som vi hade 2004. Möjligen hade man också mer karismatiska ledare, får jag i all ödmjukhet tillägga".

Förvisso var Moderaternas och Socialdemokraternas dåliga resultat inte i paritet med Junilistans katastrofala dito, men av Sören Wibe finns mycket att lära. Det finns inget egenvärde i att måla allting i regnbågens alla färger, liksom det inte finns något egenvärde i att måla allting i svart. Däremot ligger det ett värde i att vara uppriktig.

Att försöka framställa ett uppenbart dåligt valresultat som ett bra sådant spär bara på politikerföraktet i samhället. Den politiker som gör så framstår som både världsfrånvänd och dogmatisk. Sören Wibe växte mycket i mina ögon i söndags.

Jakob

Nöjda politiker

Mona Sahlin meddelade i svt:s valvaka att det blåser rödgröna vindar i Sverige, att hon är jätteglad för Miljöpartiets skull, att det faktiskt har varit ett tungt halvår och att 24,6 procent trots allt inte är mindre än vad det blev förra gången. När allt kommer omkring får valet faktiskt betraktas som en framgång.

Och lite senare meddelade Fredrik Reinfeldt att det blåser borgerliga vindar i Sverige, att det är jätteroligt för Folkpartiet att det gick så bra för dem, att det faktiskt har varit ett tungt halvår och att 18,8 procent trots allt är bättre än 18,2 procent. När allt tas i beaktande får man faktiskt säga att det gick riktigt bra.

Frågan är: om Sveriges två mäktigaste politiker med sådan nästintill parodisk övertydlighet visar att de inte tycker att EU-valet är så särskilt viktigt, hur ska då väljarna fås att tycka det?

Emma

Tydliga segrare och förlorare

Efter att valresultatet stod klart igår kväll framträdde några mycket tydliga vinnare och andra lika tydliga förlorare. Till den första gruppen hör så klart Fokpartiet, Miljöpartiet samt, inte så överraskande, Piratpartiet.

Valdeltagandet låg på 43.8 procent, 6.7 procentenheter mer än valet 2004. Fortfarande väldigt lågt, men möjligheterna finns för en ytterligare förbättring till nästa val.

7.1 procent och ett mandat för blev det för Piratpartiet, som kan bli två ifall Lissabonfördraget träder i kraft. Att tala om en skräll känns inte riktigt när partiet faktiskt har legat stadigt över gränsen ett bra tag. Det är uppenbart att de vindar som blåste upp under FRA-debatten inte lagt sig ännu, vilket inte är så konstigt med Pirate Bay-domen och IPRED-lagen i färskt minne. PP:s framgång får ses som en spark i baken på det politiska etablissemanget, som inte har tagit integritetsfrågorna på allvar. Det är lätt att vara efterklok, men i de fallen borde den liberala varningsklockan ringt hos mången riksdagsledamot - innan votering.

Överlag har det lönat sig att föra en konstruktiv valrörelse. Folkpartiet framstod som det klart mest EU-positiva partiet, och det tjänade man på. Man ökade med 3.8 procentenheter, från 9.9 till 13.6. Framför allt fick man ett tredje mandat, vilket var överraskande. FP var tydliga med vad de ville, kandidaterna var i fokus, lika så EU-frågorna. Det kombinerat med en Marit Paulsen gav partiet stor attraktionskraft bland allmänborgerliga väljare och EU-positiva moderater.

Miljöpartiet, som slopat sitt utträdeskrav, tjänade också på en kampanj med tydliga sakfrågor som EU kan göra något åt. Framåt till 10.9 procent, en ökning med hela 5 procentenheter.

Valrörelsens största genomklappning står moderaterna för. Från att ha inlett med opinionssiffror på runt 30 procent sjönk partiet som en sten till 18.8 procent. Även om M gick upp med 0.6 procentenheter jämfört med förra valet kan det inte ses som annat än ett misslyckande, då man hade siktet inställt på att bli största parti. Per Schlingmann, arkitekten bakom Moderaternas Sverigefixerade, för att inte säga nationalistiska kampanj, kan inte ha sovit gott i natt.

Lika dåligt gick det för Socialdemokraterna. Båda partiernas misslyckanden borde om något signalera att när det är EU-val, då är väljarna intresserade av EU-frågor. Inte vem som är bäst på att säkra statsfinanser och jobb i Sverige. Moderaternas kandidater, de som valet handlade om, var osynliga på partiets affischer. I stället fick vi Fredrik Reinfeldts nuna, inte särskilt intressant i sammanhanget.

Centern och Kristdemokraterna hamnade på en något lägre nivå än i föregående val, och behåller varsitt mandat. Alf Svensson ser också ut att kunna kryssa sig förbi listettan Ella Bohlin.

Att de mest EU-kritiska partierna, Junilistan och Vänstern, gick bakåt kan tolkas som att det blåser EU-positiva vindar, eller åtminstone som att medborgarna vill använda sin röst till något konstruktivt. V förlorar ett av sina mandat och JL åker ut ur parlamentet. Sverigedemokraterna får glädjande nog inget mandat. Det hade varit en kraftig språngbräda inför valet 2010.

Allt för stora växlar ska inte dras av detta resultat inför riksdagsvalet 2010. Småpartierna är som vanligt starkare i EU-val. Men de partier som gått bra här tar ändå med sig den positiva energin till nästa valrörelse. Vad som speciellt S och M borde lära sig är att när det är EU-val, då är det EU-frågor som ska vara i fokus. Något annat är ett hån mot både väljarkåren och valet i sig. Ingen tjänar på det.

Jakob

Oroande tendenser

Som liberal finns det förstås anledning att vara glad för tillfället, då Folkpartiet ser ut att få närmare tretton procent i EU-valet. Men det är inte utan att skrattet ändå fastnar i halsen och en känsla av obehag sprider sig i magen. Därför samtidigt som folkpartiet går framåt, går främlingsfientliga partier framåt i hela Euproa.

Huruvida Sverigedemokraterna kommer in i parlamentet återstår ännu att se, men det är ett faktum att partier vars program går ut på ogillande av allt som anses vara främmande och allt som inte enbart är till gagn för det egna landet är populära i Europa, i såväl Nederländerna och Italien som i Finland och Sverige. Och det är minst sagt oroande, eftersom det är i just EU-parlamentet, vilket påpekats i svt:s valvaka, som många främlingsfientliga partier lyckas finna en plattform för att sedan även bli populära i de nationella valen.

Emma

Dålig skola

Grums i Värmland är en av Sveriges sämsta skolkommuner, enligt den undersökning Sveriges kommuner och landsting har gjort. Många saknar behörighet till gymnasiet, och frånvaron från lektionerna är hög.

Och så när kommunens skolchef frågas om vad som behöver göras, hade man kanske kunnat förvänta sig att han skulle svara att lärarnas kompetens behöver höjas eller att elevernas utveckling behöver följas upp på ett bättre sätt. Men nej då. Istället svarar han att lokalerna behöver bli fräschare. Ingen vill ju gå i en skola med slitna dörrar, trista väggar och snus i taket.

Förmodligen säger denna inställning en hel del om varför just Grums är en av landets sämsta skolkommuner. För visst är det trevligt med trivsam inredning. Men om man tror att det är det, och inte till exempel kunniga och engagerade lärare, som skapar motivation och vilja hos elever att lära sig saker, då är det inte konstigt att resultatet blir det rakt motsatta.

Emma

Viktigt budskap

Idag höll Barack Obama sitt första tal om relationen mellan USA och den muslimska världen. Några nya sakpolitiska besked innehöll det inte, men det var inte heller dess syfte, och dess oerhörda betydelse blir inte på något vis mindre på grund av det.

Det går inte att nog understryka hur viktigt det är att relationen mellan den muslimska världen och USA, och i förlängningen hela västvärlden, förbättras. Den största konflikten i dagens utrikespolitik står inte mellan länder - de muslimska och de västerländska - utan mellan ideologier. Den står mellan å ena sidan liberala ideologier, med demokrati och frihet som högsta ideal, och å andra sidan de totalitära ideologier, som till exempel den islamistiska fundamentalismen, som motsätter sig liberala demokratiska värden. Och skiljelinjen mellan dem som står upp för den liberala demokratin och de som vill bekämpa den går inte mellan olika länder - den finns inom alla civilisationer, och kampen för den liberala demokratin är därmed en kamp som USA inte kan föra ensam - det är en kamp som alla demokrater, i såväl västerländska som muslimska länder, måste föra.

Om det då finns en djup spricka mellan å ena sidan väst och å andra sidan de muslimska länderna, blir en sådan kamp omöjlig. Jag tror inte att det var George Bushs avsikt att skapa denna spricka; efter elfte september talade han om just behovet av en kamp mellan liberal demokrati och totalitarism, och vikten av att alla de som står upp för demokratin förenas. Problemet var att han inte var kompetent nog att föra ut det budskapet.

Så när Barack Obama talar om att våra världar - den västerländska och muslimska - inte är motsatta utan överlappar varandra, och om det stora vetenskapliga och kulturella inflytande som muslimska samhällen har haft på västerländska, handlar det inte om storslagna och pompösa ord som saknar betydelse. Det handlar om hur verkligheten ser ut, och om ett försök till den försoning mellan samhällen som är avgörande för att den radikala islamismen någonsin ska kunna bekämpas.

Emma

Lite fel

Igår hade Kunskapskanalen slagit på stort och bjudit in såväl Jan O Karlsson som Ulf Dinkelspiel och många därtill för att diskutera EU-parlamentsvalet. Mycket ambitiöst, och en lite djupare diskussion än den vanliga pajkastning många EU-valsdebatter erbjuder. I två timmar höll de på, och efter den långa tiden kände programledaren att han måste få till en riktigt klämmig och originell avslutning. Och originellt blev det minsann, då programledaren i klar och högtidlig stämma uppmanade tittarna att för allt i livet inte glömma bort att gå och rösat den sjunde juli.

Emma