Vindkraftverk

Regeringen vill utöka vindkraften från två terawattimmar till trettio terawattimmar på elva år. Det skulle innebära trettiotusen nya vindkraftverk. Hur Maria Wetterstrand inte kan tycka att det är åtminstone lite ambitiöst, är svårt att förstå. Men ännu svårare att förstå är var alla dessa vindkraftverk ska byggas. Särskilt med tanke på att ingen vill ha dem inom synhåll och att ingen, i och med den kommunala vetorätten, heller behöver ha dem inom synhåll om de inte vill. Vilket, som sagt, ingen vill.

Maud Olofsson låter förstås så positiv som bara hon kan göra, och förklarar dessutom att alla de som blir arbetslösa om Saab läggs ner kommer kunna få jobb inom den underbara vindkraftssektorn. Men jag kan ändå inte låta bli att vara lite skeptisk, och jag är inte heller bättre än alla de kommunalpolitiker som tycker att utsikten i deras kommuner skulle förstöras om det byggdes en massa vindsnurror där. Jag tycker att det kan vara rätt fint med vindkraftverk i till exempel Danmark, men om någon kom och byggde vindkraftverk på min favoritfjälltopp i Tärnaby skulle jag bli mycket upprörd.

Emma

Fortsatt idioti på Konstfack

Konstfack fortsätter i sedvanlig god anda att utbilda talanger till fullfjädrade konstnärer. Anna Odell, med sitt otroligt innovativa konstverk, visar verkligen hur väl de har lyckats. Att övriga samhället utanför konstbubblan tycker att tilltaget att spela psykiskt sjuk, simulera självmordsförsök och bli inskriven på mentalsjukhus var lite väl magstarkt, ja, faktiskt kränkande bekommer dem inte. Inom konsten är allt tillåtet. Inte heller fick vi någon förklaring till vad konstverket gick ut på, bara något om att "allt var ett misförstånd" och att "medierna gick igång på falska grunder". Vari missförståndet låg tyckte inte Konstfack var viktigt att tala om. Det enda klara besked som gavs var att man nu skulle ge allt stöd man kunde til Odell, som agerat så modigt. Kort sagt: ingen förklaring, inget ansvarstagande.

Senast i raden av begåvade elever som utexaminerats från skolan är den man som maskerad (såklart - att stå för sina verk vore ju så jävla mainstream och pretto) sprejade ner en hel tunnelbanevagn, krossade ett fönster och sprang i väg. Man frågar sig verkligen vilken sorts människor som huserar på Konstfack - både lärare och elever. Människor som tycks anse att kränkningar, skadegörelse och slöseri med folks pengar är helt okej. Allt för konsten! Det är kanske dags att agera nu och dra in skattemiljonerna till stället. Då får vi se hur kul de tycker att det är att förstöra för sina egna pengar.

Jakob

Pendling

I Studio ett i P1 tog man idag upp pendling, och det faktum att det är så många som ägnar sig åt det. Ett folkhälsoproblem menade en expert på området, eller åtminstone en fara för den pendlandes psykiska välbefinnande. En annan menade att pendlarna borde få tillgodoräkna sig den tid de ägnar åt pendling som arbetstid, eftersom kriteriet på arbete är att det är ansträngande, vilket pendling ju är. Åker man tåg skakar det och kör man bil kan man inte slappna av utan att riskera att köra in i vägräcket eller något ännu värre. Att ett annat kriterium på arbetstid skulle kunna vara att man ska producera/åstadkomma något, är försumbart.

Det kan säkert vara mycket trevligt att bo på landet, men tycker man att nackdelarna med att behöva pendla dit det finns jobb är större än fördelarna med frisk luft, öppna landskap och avsaknad av besvärliga grannar, kan man flytta. Det är inte en mänsklig rättighet att bo där det inte finns jobb, än mindre att bo där det inte finns jobb utan att behöva pendla.

Emma

Extremisten Omar

I dagens SvD uttrycker Lars Adaktusson mycket stark kritik mot poeten, och numera islamisten, Muhammed Omar. Det är verkligen på tiden - trots att Muhammed Omar har uttryckt sina extrema åsikter i ett flertal nyhets- och samhällsprogram och regelbundet har möjlighet att ostört framföra sina tankar i P1 Morgon, har kritiken mot honom varit ytterst lågmäld.

Fram till nu alltså. Muhammed Omar är en islamistisk fundamentalist som understödjer militant islamism, terrorism, antisemitism, homofobi och kvinnoförtryck, och de idéer han ger uttryck för är, som Adaktusson påpekar, fullständigt förkastliga. Det är givetvis idéer som Muhammed Omar ska få ha, men då ska han också bli bemött som den extremist han är.

Emma

Vägval

Osäkerheten efter det israeliska valet i går är stor. Enligt rapporter lyckades Tzipi Livnis Kadima göra en återhämtning och gick faktiskt om Benjamin Netanyahus Likud. Kadima fick en plats mer i knesset än Likud. Båda sidorna utropade sig som segrare, men det verkar ändå som att Netanyahu har överhanden - det ser ut att bli en lättare uppgift för honom att bilda en koalitionsregering. Även om Avigdor Lieberman inte gick lika stark ur valet är ändå framgången för hans extremnationalistiska parti oroande, om än inte förvånande.

Kriget i Gaza tycks ha lagt sordin på förhoppningarna om en fred med palestinierna. Misslyckandet för diplomatin gör att mer hårdföra ledare vinner stöd. Och med en koalition mellan Lieberman och Netanyua skulle fredsförhandlingar vara mycket långt borta.

Vad israeler och palestinier behöver är pragmatism, inte dogmatisk ideologi. I dagsläget är det svårt att inte vara pessimist. Med Hamas som kontrollerar Gaza och en starkt nationalistisk regering i Israel tog freden flera steg bort - fast särskilt nära var den inte innan heller.

Vissa konflikter får en att känna uppgivenhet. Israel/Palestina är en sådan konflikt.

Jakob

Kärnkraft kontra vad då?

Det var ju inte direkt oväntat att regeringen skulle få hård kritik efter sin uppgörelse kring kärnkraften. Själva kritiken är för det mesta rätt konstig - det enda som regeringen faktiskt sagt om kärnkraften är att den ska behandlas som andra energikällor. Det betyder inte att man vill bygga ut, utan bara att den som ska finnas som ett alternativ bland andra. Möjligheten att bygga nya kärnkraftverk när de nuvarande når bäst-före-datum finns således vid behov - och det lär behövas. Inga statliga pengar ske heller anslås för detta.

Man ska inte vara helt okritisk till kärnkraft. Den har likt alla energikällor för- respektive nackdelar. Saken är den, att så länge kärnkraftsmotståndarna inte kan presentera ett reellt alternativ, spelar det ingen roll hur högt de skriker - det finns ingen trovärdighet bakom. Vad skulle vi ersätta den med? Kokraft? Rysk gas? I det första fallet blir det problematiskt om man samtidigt tror på en växthuseffekt orsakad av människan. Det gör både Miljöpartiet och Naturskyddsföreningen. Och att importera från Ryssland känns inte särskilt säkert i dessa tider. Vad återstår då? Jo, att basindustrin tappar sin elförsörjning. Vad det innebär kan vem som helst föreställa sig.

Jag skulle vara den förste att skrota kärnkraften om ett ordentligt alternativ till den fanns tillgängligt. Där är vi inte i dag. Och tills det inträffar måste vi behålla den.

Jakob

Framtidsutsikter

Hur stor betydelse utgången av dagens val i Israel kommer att få för situationen i Mellanöstern, återstår att se. Men det känns onekligen oroande att en av de personer som kan komma att få störst makt efter valet är extremisten Avigdor Liebermann, som bland annat har uttalat en önskan om att byta arabiska städer i Israel mot bosättningar på Västbanken. Extremism och polarisering är det sista Mellanöstern behöver mer av, och även om Benjamin Netanyahu inte har samma extrema hållning som Liebermann så finns det alla anledning att se mörkt på framtiden om han efter valet får chans att bilda regering. Dels när det gäller utsikterna för en framtida tvåstatslösning, då Netanyahus kompromissvilja inte är direkt överväldigande, dels när det gäller möjligheterna till en bättre relation mellan Israel och Syrien, då Netanyahu nyligen har uteslutit fredsamtal med just Syrien.

Vad Israel behöver är en ledare som kan samla folket, men samtidigt vara villig att kompromissa och förhandla istället för att hänge sig åt populism. Tzipi Livni har fört fredssamtal med palestiniernas förre utrikesminister, och kan även tänka sig fredssamtal med Syrien. Även om det är svårt att veta vad dessa ambitioner kan leda fram till, finns det ändå all anledning att innerligt hoppas att vinnaren av det israeliska valet heter Tzipi Livni och inte Benjamin Netanyahu.

Emma

Problem

Som sagt, den svenska polisen har mer än ett problem. Förutom att Rosengårdsungdomar kallas blattejälvlar och apungar, så hyr piketpolisen in strippor och klär av sig nakna när de firar avslutad utbildning och länskriminalen i Skåne kallar påhittade personer i sina övningar för Neger Niggersson och Oskar Neger.

Hur utbredda dessa högst tvivelaktiga beteenden är får väl vara osagt, men förtroendet för den svenska polisen hade utan tvivel kunnat vara bättre. Ordet värdegrund nämns ofta, kanske är det dags att jobba mer intensivt på den.

Emma

Ännu ett mästerverk

Som jag nämnt i tidigare inlägg är insändarsidorna synnerligen underhållande läsning. Den här måste jag bara återge i sin helhet:

Jag har tänkt och funderat: Hur tänkte han som med sin mobil filmade kvinnan som skottade upp den kokta pastan från golvet? Varför filmade han? Min första tanke var hur kunde hon skotta upp pastan? Skulle hon vilja äta den? Antagligen inte, men i en stressad situation kan det bli fel.

Där stod chauffören och väntade och alla barn väntade. Jag vill tro gott om människor, jag tror inte att vi vill andra illa. Men ibland fungerar inte tankarna i huvudet som de borde. Om jag ser någon göra ett riktigt misstag så är det väl min skyldighet att försöka stoppa vederbörande? Inte ska jag väl filma någon annans misstag och lämna ut det? Inte ska jag väl sko mej på någon annans misstag? Nej, vem var det som gjorde fel egentligen? Tänk er för ni som filmar och lägger ut på nätet. Är det rätt att filma någons misstag? Hur vill du bli behandlad?

Det är sådant här som gör att man orkar igenom dagen.

Jakob

Svenska liberaler från förr

I fredagens GD har jag en krönika på ledarsidan. Denna gång handlar det om Sveriges liberala arv, något som inte borde glömmas bort.

Det fanns någonting före socialdemokraterna. Med tanke på att partiet prenumererat på regeringsmakten nästan konstant i 70 år kan det vara svårt att tro, och sossarna tar gärna åt sig äran för att ha skapat Sverige. Och visst, det är ett socialdemokratiskt samhälle vi lever i, med världsrekord i skatter, statligt överförmynderi och ett sällan skådat politikervälde.

Men den liberala idétradition, med allmän rösträtt, yttrandefrihet och näringsfrihet, som utgör samhällets grundpelare, gjorde sitt intåg långt tidigare. Det är den tidens liberaler vi har att tacka för de fri- och rättigheter vi åtnjuter i dag. De förde en utdragen och hård kamp, först mot konservativa och rojalister, senare även mot socialister.

Liberalerna fanns representerade i alla riksdagens ständer. Under 1800-talet blev borgarståndet liberalernas starkaste fäste, med framstående företrädare som Lars Johan Hierta, grundare av Aftonbladet, grosshandlaren Carl-Fredrik Waern och Per Murén, framgångsrik företagare från Gävle.

Men den som brukar kallas den svenska liberalismens fader var oväntat nog en präst från det då svenska Österbotten. Hans namn var Anders Chydenius och han var den förste som på ett sammanhängande sätt formulerade den liberala ideologin i Sverige. Under sin första riksdag, 1765/66, åstadkom han en rad liberaliseringar. Det bottniska handelstvånget upphävdes. Han bidrog till att inrikessjöfarten släpptes fri och att bönderna fick sälja sina produkter i valfri hamn. Subventioner avskaffades och skatter sänktes. Hans kanske största bedrift under denna korta tid var tryckfrihetsförordningen, som var ensam i sitt slag i världen. Känd är han också för att ha beskrivit den ”osynliga hand” som styr ekonomin, tio år innan Adam Smith gjorde det i sitt klassiska verk The Wealth of Nations.

Chydenius ord känns lika sanna i dag som de gjorde för 250 år sedan: ”En sönderdelt frihet vore ingen frihet, och ett blandadt tvång vore ett fullkomligt tvång.”

De svenska liberalernas segrar var otaliga. Några av dem var den allmänna rösträtten, yttrandefriheten, avskaffandet av skråväsendet, näringsfriheten, ståndsriksdagens avskaffande och privilegiesamhällets nedmonterande.

Det kan vara en tröst att veta att Sverige inte alltid har varit ett socialdemokratiskt folkhem, och att de frihetliga idéerna definitivt spelat en fundamental roll i uppbyggnaden av vårt land. Med tanke på att historien har en tendens att upprepa sig är det inte omöjligt att vi återigen får uppleva en liberal renässans.

Läs gärna Den svenska liberalismens historia av Johan Norberg.

Jakob

Olämpligt men inte olagligt

Att poliserna i Malmö kallar ungdomar i Rosengård för blattejävlar och apungar, bekräftar ännu en gång att den svenska polisen har mer än ett problem. Därför som Hanne Kjöller skriver i DN idag, hade det varit en sak om det varit en enskild polis som yttrat dessa saker. Men nu var det i ett sammanhang där ett flertal poliser var med, och det antyder att det finns en acceptans, åtminstone hos Malmö-polisen, för ett sätt att se på människor som är minst sagt oroande.

Att den förundersökning som inleddes för att utredda om poliserna begått något brott nu läggs ner, är ändå rätt. Om polisen i Malmö tycker att blattejävel är ett lämpligt sätt att benämna bråkiga ungdomar med rötter i något annat land i Sverige, är det knappast en uppfattning som kommer försvinna bara för att de som yttrat ordet blir bestraffade. Rasistiska eller på annat sätt olämpliga åsikter går inte att lagstifta bort - de sitter betydligt djupare än så.

Emma

Boström i diket

I tordagens DN gjorde Håkan Boström ett synnerligen märkligt utspel. Med motiveringen att deras enda uppgift är att frambringa "broilerpolitiker" vill han lägga ner alla politiska ungdomsförbund.

Lägg ned ungdomsförbunden. Förekomsten av politiska broilerfabriker - vars enda syfte är att stöpa om unga idealistiska människor till rättrogna partigängare - känns väldigt förlegad år 2009.

Man kan inte låta bli att undra om Boström antingen haft en väldigt dålig personlig erfarenhet av just politiska ungdomsförbund, eller om han aldrig varit med i ett. Båda alternativen verkar troliga. Själv har jag ju bara erfarenhet från Liberala ungdomsförbundet och kan således inte uttala mig om situationen i SSU, MUF eller någon annanstans. Men det som han beskriver känner jag inte igen. Självklart finns det människor med karriärambitioner inom förbunden, men säg någonstans det inte är så. Och ja, man kan tycka att det är ett problem att ungdomspolitiker går direkt till riksdagen, som till exempel Fredrik Malm och Birgitta Ohlsson. Men att dra alla över en kam på det här sättet?

Lite mer borde man kunna kräva av en ledarskribent på landets största morgontidning. Om vi tar LUF som exempel är det nog inte många procent där som satsar på en karriär inom rikspolitiken. Och vad är problemet med att människor vill göra karriär som politiker? Uppfattningen tycks vara att en politiker inte behöver utbilda sig, utan det är mycket bättre att dyka upp från ingenstans, utan politisk bakgrund. Visst måste det finnas en balans, och det ska självklart inte vara nödvändigt att vara med i ett ungdomsförbund för att sedan kunna bli professionell politiker. Men det går knappast förneka att engagemang i ett förbund ger en god insikt i politikens sidor, både de positiva och de negativa. Om ett företag rekryterar inom organisationen ses det som något positivt. Att partierna gör det tycks vara en styggelse för Boström.

Men främst är ungdomsförbunden viktiga för att sprida intresset bland unga. För vad blir det av demokratin ifall ingen intresserar sig för och tar ansvar för den? Om jag inte hade gått med i LUF hade jag aldrig läst så mycket om politik och samhälle som jag gör i dag. Jag har lärt mig mycket och fått viljan att söka mer kunskap. Jag hade inte fått samma förståelse för de mest skilda saker. Kunskap och förståelse brukar ju anses vara bra egenskaper.

Men de kanske är dåliga i Håkan Boströms ögon?

Jakob

Ungdomsförbundens möjligheter

Debattartikel av Beri Dadvar och mig i Arbetarbladet, länk här.

"De politiska ungdomsförbunden är en viktig del i vårt politiska system, för att driva debatten framåt och för att skapa ett intresse för politiken bland ungdomar. Om intresset för politiken – och som följd av detta för demokratin – minskar, försvagas demokratins ställning som fundamentet för ett öppet och stabilt samhälle. Demokrati är ingen självklarhet, och det krävs att engagerade människor för det demokratiska arvet vidare.

Intresset för politik har i dag kraftigt minskat, jämfört med för några tiotal år sedan. Partiernas medlemmar blir allt färre och äldre, och tillskottet av yngre medlemmar är oroande lågt. Att få unga engagerar sig inom politiken gör att partierna dras med legitimitetsproblem; de får det svårare att förankra förslag bland de unga i samhället. Det blir även svårare att tänka i nya banor. För att vända trenden krävs att ungdomsförbunden får större möjligheter att nå ut med sin politik, vilket skulle medföra att intresset för politik bland unga i allmänhet skulle öka. Det skulle också medföra att både ungdomsförbund och partier ökar sin legitimitet, samt att antalet unga politiker, både på kommunal- och riksnivå, skulle öka.

För att möjligheterna att nå ut till ungdomar ska bli större, krävs att tillgång ges till de platser där unga vistas; det gäller främst landets skolor, såväl friskolor som kommunala skolor. Tyvärr tillåter många skolor inte att ungdomsförbunden marknadsför sig själva och sina åsikter. Ibland uppges som skäl att man inte vill ge Sverigedemokraterna tillgång till skolans område och därför nekas även andra politiska organisationer, men oftast ges inget skäl alls.

I det första fallet handlar det om ett tankefel; det bästa sättet att förhindra spridandet av oönskade idéer är inte censur, utan en öppen och fri debatt. Skolan är den bästa platsen att föra en dialog kring olika samhällsföreteelser, och för att den diskussionen ska bli så nyttig och allomfattande som möjligt krävs att alla infallsvinklar belyses, vare sig de kommer från höger, vänster eller någon annan riktning inom den svenska politiken.

Enligt oss finns det inga rimliga skäl att hålla de politiska ungdomsförbunden utanför skolan. En av skolans viktigaste uppgifter är trots allt att ge eleverna demokratiska värderingar och en förståelse för det politiska systemet, samt att ge dem verktyg att själva bilda sig en uppfattning. Vi anser att ungdomsförbunden har en självklar roll att spela i denna uppgift. I en demokrati måste alla få komma till tals, även om åsikterna som framförs inte delas av alla. Därför borde skolorna i högre utsträckning än i dag tillåta att demokratiskt förankrade politiska organisationer får tillgång till skolans område. Då ökar chanserna att demokratin står lika stark i framtiden som den gör i dag."

Jakob

Ett skamligt resonemang

När Svenska kyrkan i Luleå planerade att ställa in sin minnesstund för Förintelsen på grund av Gazakriget, visade de prov på en okunskap, fördomsfullhet och dumhet som det är svårt att hitta motsvarighet till. Nu visar det sig att även före detta ärkebiskopen KG Hammar ställde in sin medverkan i en minnesstund för Förintelsen enligt samma resonemang.

Anders Carlberg, ordförande för den judiska församlingen i Göteborg, kallar KG Hammars handlande häpnadsväckande. Det är svårt att hitta något annat ord för den oförmåga som tycks finnas när det gäller att inse att människor som blev avrättade för mer än sextio år sedan inte bär någon skuld i vad som sker idag. Det är helt enkelt oerhört, och svenska kyrkan och KG Hammar med den borde skämmas.

Emma

Konstiga insändare

Tidningarnas insändarsidor kan vara trevliga ställen om man letar efter allehanda stolligheter att roa sig åt. Dagens skörd i GD innehåller bland annat den här godbiten:

I riksdagsvalet 2006 erhöll allianspartierna tillsammans 2 616 475 av de giltigt avgivna 5 438 403 rösterna. Det röd-gröna blocket fick 2 513 209, det vill säga 103 266 färre än alliansen. Med den övervikten slår sig alliansregeringen för bröstet med att den ”har svenska folkets förtroende” att genomföra sitt orättvisa program.

Här märks tydligt att alla inte förstått vad majoritet betyder - nämligen att en sida har fler röster än motståndarna. Försöken att framställe Alliansen maktövertagande som någon sort statskupp fortsätter. Man frågar ju sig hur skribenten anser att detta förtroende ska definieras? 100 % av rösterna kanske? Åk i så fall till Kina eller Kuba, där är sådant möjligt. Vad gav sossarna större förtroende att driva sin politik, särskilt som de till skillnad från Alliansen också gjort det med mindre än 50 % av rösterna? För vissa är tydligen allt möjligt.

Jakob

Farlig oförståelse

Trots att det knappast är någon nyhet att den svenska vänsterns syn på problemen i Mellanöstern är enkelspårig, kan man ändå inte låta bli att gång på gång förundras över denna enkelspårighet och den naivitet och okunskap som den har sin grund i. Att en tvåstatslösning är den enda rimliga lösningen på Israel-Palestinakonflikten håller de flesta med om. Men att mena att det är Israels ockupation av Gaza och Västbanken som är själva grundproblemet i Mellanöstern, vilket Lars Ohly och Hans Linde gör idag på SvD Brännpunkt, är att ge uttryck för en aningslöshet som är mycket oroande, men inte desto mindre vanlig.

Huvudproblemet för Hamas, Hizbollah och andra fundamentalistiska islamistorganisationer när det gäller Israel är inte dess ockupation av Gaza och Västbanken, utan dess existens. Deras mål är att utrota staten Israel, och för att underbygga det hat som krävs för uppnå detta mål använder de sig av tusenåriga antisemitiska föreställningar, myter och propagandametoder. Att Israel är en stat där inte ens hälften av världens judar bor och en stat vars handlingar dess regering, inte det judiska samfundet, är ansvarig för, spelar för dessa organisationer inte någon roll.

För Hamas är Israel en symbol för såväl det moraliskt fördärvade västerlandet, som för det judiska samfundets planer på att uppnå världsherravälde. Att understödja sådana organisationer, vilket den svenska vänstern gör indirekt genom att blunda för deras antisemitism och i värsta fall genom att direkt uttala sitt stöd för dem, är ett uttryck för en avgrundsdjup oförståelse och aningslöshet inför vad antisemtism är för något. Oförståelse och aningslöshet har det funnits gott om under antisemitismens historia, och det är en historia som många människor tycks vara mycket obenägna att lära något av.

Emma