Tåg

Idag ska jag åka tåg. Med SJ alltså, så många alternativ finns det inte. Beräknad ankomsttid är 15.34, det vill säga förväntad ankomsttid är 15.54.

Tåg skakar mycket, och för att öka komforten finns det en funktion i tågen som tar bort det mesta av dessa skakningar. Senast jag åkte tåg var denna lilla finess ur funktion. Brickor flög, människor såg ut som att de var redlöst berusade och konduktören, förlåt jag menar tågmästaren, var mycket förbannad. "Fan i helvete jävla skit det här går ju inte, vi måste göra uppehåll någonstans så att felet kan lagas!!!". Men nej, lokföraren var obeveklig. Här skulle det minsann inte göras något uppehåll - vi skulle komma i tid. Och i tid kom vi! Inte en sekund för sent var tåget. Det var en upplevelse måste jag säga, det är inte varje dag man får prova på att komma i tid med ett tåg. Att det sedan kändes som att man druckit en halv liter starksprit och blivit misshandlad är sådant man får ta, i tid kom vi och att då klaga över komforten är allt lite väl granntyckt.

I framtiden kanske det dock kan vara en affärsidé för SJ - både komfort och tidspassning, samtidigt! Jag vill inte vara den som är utopisk, men man kan ju lämna förslag i alla fall.

Emma

Centern och kärnkraften

Nu rapporteras att Stureplanscentern säger ja till en utbyggning av kärnkraften. Man ska även verka för att det blir hela partiets linje. Det vore onekligen välkommet. I dag är kärnkraften det bästa alternativet vi har. Vind- och vågkraft är ännu allt för outvecklade för att kunna utgöra realistiska alternativ.

Det finns problem med kärnkraften, varav det största är slutförvaringen. Men jämfört med kol och olja är det avsevärt bättre. Jag tror även att förvaringsproblemet kommer att lösas inom en inte allt för avlägsen framtid.

Att likt de rödgröna vilja lägga ner kärnkraftverk, utan att ha ett trovärdigt alternativ, skulle innebära en katastrof för Sveriges industri. Om centern skulle svänga i denna fråga och komma mer i takt med fp, m och kd skulle Alliansen utgöra ett klart säkrare alternativ på energiområdet.

Självklart är det min förhoppning att vi ska kunna klara av vår energiförsörjning på ännu bättre och mer hållbara sätt i framtiden. Men så länge det inte är en realitet måste vi ta det bästa vi har till hands.

Jakob

Konsten att kompromissa

Efter Israels flyganfall mot Gaza lär protesterna inte dröja. Det med full rätta, proportionaliteten i Israels handlande måste ifrågasättas. Problemet är dock att protesterna till stor del kommer att framföras med samma oresonlighet som alltid annars när det gäller Israel; krav på totala handelsbojkotter och en vägran att se att flyganfallen bottnar i en konflikt där ingen sida är oskyldig.

Kompromissande ses ofta som ett uttryck för principlöshet och undfallenhet. Att det är på det viset är mycket sorgligt – kompromissande är, som Amos Oz skriver i ”Hur man botar en fanatiker”, den svåra konsten att kunna komma överrens och att se till andras intressen än enbart sitt eget, och därmed den konst varpå all framgångsrik diplomati bygger. Dessvärre är det en konst som det råder skriande brist på, och då inte minst i Israel-Palestina-konflikten. Det största hindret för en lösning på denna konflikt är de människor som vägrar att se att det är en konflikt mellan två sidor som båda har delvis rätt och delvis fel, inte mellan två sidor varav den ena har helt rätt och den andra har helt fel. Det gäller både dem som vägrar erkänna judarnas rätt till ett eget land, och dem som vägrar att se att även palestinierna har ett rättmätigt anspråk att göra på det som utgör Israel, Gaza och Västbanken.

Den enda möjliga lösningen på denna konflikt är en lösning bestående av kompromisser. Det är en lösning där ingen sida kommer att vara helt nöjd, eftersom kompromissande innebär att alla parter gör uppoffringar för överenskommelsens skull, men ändå en lösning där båda sidor kommer att vara tillräckligt nöjda för att inte vara missnöjda.

Oförmågan att kompromissa, och benägenheten att måla världen i svartvitt, är och har alltid varit utbredda företeelser. Inte desto mindre är förmågan att kompromissa, och obenägenheten att måla världen i svartvitt, Mellanösterns enda hopp.

Emma

Bocken brinner

Så har då Gävlebocken brunnit ner i år igen. Efter att den fått stå fredad under två års tid ansåg någon att det var dags att göra något åt saken. Den antändes natten till lördagen och inget kunde göras för att släcka branden. Till saken hör att redan natten innan hade den utsatts för ett attentat, men då han branden släckas.

Det var nog få som tvivlade på att bocken skulle brinna i år. Efter att den under två år impregnerats med flamskyddsmedel lämnades den obehandlad i år. Enligt kommunen hade man fått kritik för att halmen sett ut som "en välansad brun terrier". Man gick då ut med informationen att den saknade impregnering, för att att tillverkaren av medlet inte skulle lida skada i händelse av brand.

Vare sig man tycker att bocken borde få stå kvar hela tiden eller att den borde brinna är det svårt att förneka den PR bränderna inneburit för Gävle. Bocken, och därmed staden, uppmärksammas varje år inte bara i Sverige, utan även över världen. Ännu mer så om den brinner. Jag har en känsla av att även kommunen önskar en bock i lågor. Väldigt mycket billigare PR än att vara kulturhuvustad, om än inte lika effektiv. Även bockens sponsorer inser ju värdet av att den brinner.

Skadegörelse är fel, och jag hoppas därför att bockbrännaren får sitt rättmätiga straff, även om gärningsmannen förmodligen aldrig hittas. Men jag undrar hur mycket sponsorerna och kommunen egentligen sörjer bockens frånfälle.

Nåja, avgör själva vad ni tycker.

Jakob

Karl-Bertil

Karl-Bertil Jonsson jobbade på posten under jul och såg sin chans att göra en god gärning. Han tog julklappar som var adresserade till direktörer, läkare och advokater och delade ut dem till fattiga människor istället, som då blev mycket glada. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om Karl-Bertil Jonsson, och att titta på honom på julafton är lika självklart som att äta julskinka.

Detta förbehållslösa gillande av en person vars handlingar kan förefalla något socialistiska, kan emellertid anses vara något problematiskt för en person som gör anspråk på att vara liberal. Är man krass, skulle man kunna säga att Karl-Bertil Jonsson inte respekterar en grundläggande mänsklig rättighet, det vill säga äganderätten, och att han förespråkar ett ineffektivt omfördelningssystem som varken är rättvist eller välståndsskapande. Men då tycker jag att man är alltför krass.

Karl-Bertils store idol är Robin Hood, och han var både rättvis och modig. Han stal från de rika och gav till de fattiga i ett samhälle där de rika hade fått sina pengar genom förutbestämda privilegier, och där de fattiga inte hade någon chans att ta sig ur sin fattigdom. Därför är Robin Hood en bra förebild, och att Karl-Bertil Jonsson tror att man även idag behöver stjäla för att skapa välstånd är nog snarare ett resultat av ungdomlig naivitet än av någon djupgående socialism. Det viktiga är att Karl-Bertil Jonsson förespråkar solidaritet, och om några år kommer han att inse att äkta solidaritet bygger på frivillighet. I alla fall vill jag tro det, så att jag kan fortsätta att tycka om Karl-Bertil lika förbehållslöst som jag alltid har gjort.

Och framförallt så är Karl-Bertil Jonsson väldigt snäll och obekväm av sig (han jobbar på julafton!), och snälla och obekväma människor är det alldeles för ont om.

Emma

Så här i juletider

Äntligen har julkänslan nått ända fram till mig med. Ett tag verkade det som att den aldrig skulle göra det. Det är något visst med julen, vare sig man tycker om den eller inte. De flesta upplever nog den med en sorts skräckblandad förtjusning.

Det är otroligt hur mycket människor anstränger sig för de där tre korta dagarna, julafton, jaldagen och annandagen. Baka pepparkakor och lussebullar; göra knäck och smågodis; griljera julskinkan; steka köttbullar och prinskorv; köpa och slå in julklappar; hitta på rim till dem; julpynta och klä granen.

Oavsett hur jobbigt det är att förbereda tror jag ändå att de flesta av oss njuter när den stora dagen kommer. Vi kan skörda frukterna av vårt arbete och njuta av mat, sällskap och klappar. Julen är inte som andra högtider. Det ligger någon sorts anrik aura kring den. Till jul kommer den konservative, reaktionäre i oss, fram. Samma pynt varje år, samma mat, samma sällskap. Och det är nog det som särskiljer julen. I en föränderlig värld är den något av en fast punkt i tillvaron.

Vi vet vad julen innebär. Inga överraskningar, bara det där som man tycker om så mycket. Även om förväntningarna är höga riskerar man inte att bli besviken. Man vet ju vad den kommer innehålla.

Min egen jul är påbörjade från och med i dag. Paketen är inslagna. Stearinljusen är tända. Julskinkan är avsmakad, magnifik var den. Det är nu den verkliga ledigheten börjar. Måhända att den inte vara så länge, men tre dagar utan några krav kan man unna sig ibland.

Jakob

Kontraproduktiv halal-tv

Halal-tv är slut och svt vill summera det hela med en debatt. En debatt som många inte vill delta i, eftersom den är så väldigt infekterad. De som kritiserar programmet blir kallade islamofober, många av de som kallar sig islam-kritiker delar synen på islam med islamistiska fundamentalister, och ovanpå det ligger en allmän ovilja att se att det muslimska samfundet består av såväl sekulära, modernister och traditionalister. Därför blir de debatter som rör islam, vare sig det gäller Halal-tv, hedersmord eller Muhammedkarikatyrer, ofta högljudda men desto mindre konstruktiva.

För det första måste det klargöras att problemet med Halal-tv inte ligger i att det är just islam som är utgångspunkt för den samhällsgranskning programmet säger sig vilja göra - problemet hade varit lika stort om utgångspunkten hade varit judendom, kristendom, konfucianism, nyliberalism eller marxism. Den statliga televisonen ska inte göras till språkrör för en viss trosinriktining eller ideologi. Full objektivitet är omöjligt, man är alltid i viss mån påverkad av de åsikter och den bakgrund man har, men objektivitet ska alltid vara det eftersträvansvärda för samhällsgranskande journalistik som vill vara trovärdig. Det är stor skillnad mellan ett samhällsprogram som leds av en muslim som försöker vara objektiv, och ett samhällsprogram vars uttalade syfte är att föra fram en islamisk syn på det som granskas.

För det andra är ett stort problemet med Halal-tv att det förstärker bilden av islam som något konstigt, tvärtemot vad svt säger sig ha velat uppnå. Genom att låta tre muslimska kvinnor leda ett program just för att de är muslimer, inte för att de har kvaliteter som programledare, bidrar svt till att cementera bilden av muslimer som människor som endast bör definieras utifrån den religion de har, inte utifrån vilka människor de är.

En djupare förståelse för islam och muslimer är nödvändig, med Halal-tv har svt förstärkt schablonbilden av muslimer som en konservativ och homogen grupp. Ozan Sunar, f d programgengrechef SVT, gör hela problematiken väldigt tydlig när han säger att människor inte tror på honom när han säger att han är en sekulär muslim. För sådana finns väl inte?

Emma

Brevbärare och direktörer

Det har gått ett tag sedan "affären" med Postens VD:s lön uppmärksammades i medierna. Lars G Nordström fick ju som bekant cirka 900 000 i månaden för sin tillfälliga anställning. En lön som han senare avstod, efter bitvis hätsk kritik från olika håll, åt alla möjliga håll. Ett av favoritargumenten var att "40 brevbärare tjänar tillsammans lika mycket som Nordström".

"Girighetsargumenten" var, av hävd, de som fick störst genomslag i alla medier. Folk på gatan riktade gärna kängan mot honom. Kritiken ävar dock ute och cyklade på en hel del punkter. För det första ska man väl knappast beskylla Nordström själv för den höga lönen. Han fick det han lyckades förhandla till sig, alltså det Postens styrelse ansåg att han var värd. Vem av oss vanliga dödliga skulle tacka nej till en så hög lön som möjligt, om det erbjöds oss?

Ska vi hädanefter kalla det girighet när facken för igenom sina lönekrav, eftersom de inte bara accepterade hälften av vad de kunde få? Och apropå på facken: har de startat någon blockad eller sympatistrejk mot posten än? För om att människor arbetar utan kollektivavtal är värre än alla världens farsoter, vad är då detta? En person som inte får lön över huvud taget.

Till sist kan jag ju även konstatera att de flesta av oss har förutsättningarna att bli lyckade brevbärare. Det är nog betydligt färre som har kapaciteten och kompetensen att leda ett storföretag som Posten. Det kan ju ha en viss inverkan på lönenivåerna tjänsterna emellan.

Vad spelar det för roll vad Nordström får i lön, så länge han sköter sitt arbete på ett tillfresställande sätt?

Jakob

Språkgymnastik

Svenska folket vill inte att staten ska gå in som ägare i Volvo och Saab. Det framgår av en undersökning som sifo har gjort för SvD. Att Mona Sahlin inte håller med, utan anser att staten borde gå in som åtminstone tillfällig ägare, är på intet vis anmärkningsvärt.

Lite anmärkningsvärt är det däremot att hon gör bedömingen att svenskarna egentligen tycker precis som hon, bara att frågan var felformulerad. Sifo skulle inte ha frågat "tycker du att staten ska gå in som ägare i Volvo och Saab?", utan borde istället ha frågat "tycker du att regeringen bör ta initiativ till att lösa framtiden för Volvo och Saab i Sverige?".

Det finns många fina synonymer till ordet förstatligande, språkekvilibristen Mona Sahlin har kommit på ännu en.

Emma

En fråga om logik

Att logiken i olika resonemang emllanåt brister är mänskligt. I klimatdebatten är den dock anmärkningsvärt bristande.

Den globala uppvärmningen är, just det, global. Ändå tycker den svenska oppositionen att det är oacceptabelt att en del av de utsläppsminskningar av växthusgaser som EU nu har kommit fram till, ska kunna ske utanför EU. Man skulle kunna tro att socialdemokraternas, vänsterpartiets och inte minst miljöpartiets önskan vore att helt enkelt minska utsläppen så mycket som möjligt, och därmed vilja vidta de åtgärder som är mest effektiva. Men nej - utsläppsminskningarna ska ske inom EU, annars får det vara. Istället vill miljöpartiet minska utsläppen av växthusgaser med fyrtio procent på tolv år genom att lägga ner kärnkraften.

Som sagt, logiken är inte vattentät.

Emma

En märklig historia

Det var en gång ett land, där människorna fick tusen kronor i sänkt skatt per månad. Det var det ingen som var glad över. Samtidigt höjdes avgiften till arbetslöshetskassan med hundra kronor per månad. Det var alla mycket upprörda över. Att regeringen tvingade ut människor från den trygghet som a-kassan innebär eftersom de inte längre hade råd att betala den, blev ett etablerat faktum. Att tusen kronor minus hundra kronor är lika med nio hundra kronor, var det ingen som tänkte på.

Hur det kunde bli på detta viset fanns det olika teorier om. Kanske var det så att färdigheterna i huvudräkning var än mer bristfälliga och gick högre upp i åldrarna än vad till och med landets utbildningsminister hade kunnat tro. Kanske berodde det på att människorna inte visste vilken inkomst de hade, och därmed inte heller visste att de hade fått sänkt skatt. Ingen vet, men märkligt var det.

Emma

Stå upp för demokratin i Afghanistan

På Gefle Dagblads debattsida den 14 december skriver vänsterpartisterna Hans Linde och Ulla Andersson att regeringen ska ta hem de svenska trupperna från Afghanistan. Samtidigt kritiserar man regeringen för att avvisa flyktingar från landet.

Visst borde Sverige ta emot fler flyktingar från Afghanistan. Situationen i landet är uppenbarligen inte säker, och läget har förvärrats under 2008. Vänsterpartisterna beskyller regeringen för dubbelmoral; samtidigt som vi avvisar flyktingar ska vårt bidrag til ISAF-styrkan utökas. Med det i åtanke blir debattartikeln dubbelt hycklande.

Vi ska alltså ta emot fler flyktingar, men i övrigt lämna landet åt dess öde. Det förslaget borde verkligen hamna i kategorin dubbelmoral. Att utöver det beskylla regeringen för hyckleri blir då ganska löjligt.

Har de då några skäl till att vi ska lämna Afghanistan i händerna på talibaner och terrorister?

Ja, ett skäl framförs. Och för den som känner vänstern lär det inte komma som någon överraskning:

"Till skillnad från de svenska insatserna i Tchad och Kosovo är de svenska soldaterna i Afghanistan på inget sätt neutrala, Sverige har tydligt valt sida i det allt blodigare kriget i landet. Vi kan konstatera att ISAF-insatsen, där Sverige ingår, i grunden misslyckats. En av förklaringarna till ISAF:s misslyckande är att insatsen övergett sitt fredsbevarande uppdrag och fördjupat sitt samarbete med den USA-ledda och krigförande insatsen Operation Endurring Freedom."

Vi ska alltså lämna Afghanistan på grund av att USA också deltar i demokratiseringen av landet. Det är väl så det är; för vänstern är det inte lika viktigt att ett land blir demokratiskt, som att svenska styrkor inte samarbetar med amerikanska. Där kan man tala om prioriteringar.

Nu är det ju så att det inte alltid går att enbart delta i fredsbevarande operationer. Ibland måste freden tvingas fram. För att Afghanistan ska kunna bli ett demokratiskt land krävs en kombination av militära och humanitära insatser. Och till skillnad från vänstern applåderar jag det faktum att Sverige valt sida i konfikten; för demokrati och utveckling, mot förtryck och tillbakagång.

Jakob

Ansvar

Det offentliga kan åläggas ansvar för mycket, men att kommunen skulle ha ansvar för att människor inte är ensamma är att ta det hela till nya höjder. I rapporteringen om den 67-åriga kvinna som låg död i flera veckor i sin lägenhet på ett servicehem i Karlskrona utan att bli upptäckt är det, precis som Hanne Kjöller skriver i fredagens DN, något som är mycket märkligt. Politiker, företrädare för äldrevården och pensionärsorganisationer tävlar med varandra om att säga hur fullkomligt oacceptabelt det är att sådant händer, och att något bara måste göras så att det aldrig händer igen. Och samtliga tycker att det är kommunen som ska göra något.

Hade den kommunala äldrevården ålagt sig ansvar att göra besök hemma hos kvinnan, hade kommunen haft ett ansvar. Men eftersom kvinnan helt hade avsagt sig kontakten med äldrevården, hade denna behövt bryta mot lagen för att göra hembesök hos henne. Det kan knappast anses vara kommunens ansvar att göra hembesök hos människor som inte vill ha med dem att göra.

Att en människa kan vara så ensam att ingen märker om hon dör, är sorgligt. Men ännu sorgligare är det att det anses vara det offentligas ansvar att sådant inte sker. Ett samhälle där medkänsla och omsorg inte längre är ett medmäskligt ansvar, utan ett ansvar som åläggs offentliga institutioner, är ett samhälle som i alla fall inte jag vill leva i.

Emma

Miljardslöseri

Så kom det då till slut, det så hett efterlängtade statliga räddningspaketet till bilindustrin. Att det inte blir något förstatligande är bara att vara väldigt tacksam över; om Volvo och Saab går dåligt behöver de förbättra och förändra sin produktion, och att staten skulle vara en bättre biltillverkare än GM eller Ford förefaller föga troligt.

Men även om det nu inte blev ett förstatligande, så är risken stor för att de 28 miljarder som regeringen nu ger till bilindustrin visar sig bli ett enormt slöseri med skattepengar. Kan inte Volvo och Saab själva komma på fötter genom att tillverka de bilar som människor efterfrågar, kan staten pumpa in hur många miljarder de vill utan att det blir annat än att ge konstgjord andning åt företag som förtjänar att gå omkull. Och det största problemet kvarstår ännu: att staten riskerar mångmiljardbelopp av skattebetalarnas pengar för att rädda osäkra företag. Det ska, av princip, inte skattemedel användas till.

Ett ofta angett skäl till att rädda Volvo och Saab med statliga medel, är att Sverige skulle ha så starka känslomässiga band till dessa företag. Att Volvo och Saab för det första inte längre är svenska företag verkar ha gått många förbi. För det andra finns det många dåliga skäl att ange till varför man ska pumpa in skattemedel i företag, men att göra det av sentimentaliet är nog det allra sämsta. Hade Sverige byggt sin ekonomi på sentimentala räddningsaktioner skulle vi fortfarande sitta och väva tröjor i Borås.

Emma

Dags för en författningsdomstol

Ett självklart steg för att göra Sverige mer demokratiskt och stärka individens ställning är att införa en författningsdomstol. I dag måste vi vända oss till EG- eller Europadomstolen för att kunna pröva de lagar våra politiker stiftar. Det är krångligt och vänstetiderna är långa.

Det är otroligt viktigt att kunna vända sig någonstans när lagar strider mot grundlagarna. I dag saknar vi den möjligheten i Sverige. Det finns ingen oberoende instans som kan granska huruvida beslut i riksdagen är förenliga med våra grundlagar.

För den som tycker att makten borde utgå från folket och dess individer, mer än från partimaskiner och politiska tjänstemän, borde det vara självklart. Bara för att politikerna är valda av foket innebär det inte att de ska kunna göra vad som helst. Sommarens och höstens FRA-debatt illustrerar detta behov på ett mycket tydligt sätt.

För att stödja kampen för ett mer demokratiskt Sverige, skriv på namnlistan för en författningsdomstol.

Jakob

Mona bråkar i sandlådan

Ja, det är så här det går till i den sandlåda som kallas politiken. Mona Sahlin hade onekligen platsat bland femåringarna, då hon ogenerat gnäller över att Fredrik Reinfeldt ger henne
svar på tal när hon har slut på talartid. Enligt Sahlin borde väl inte statsministern bemött hennes argument, det var ju så taskigt av honom. Kanske var hans svar helt enkelt för bra för hennes smak. Omoget var ordet.

Det känns ganska oroande att denna person skulle kunn bli vår nästa statsminister. Många sossar ångrar säkert valet av henne till partiordförande.

För övrigt har sossarna en egen version av samma utfrågning. Med slutet bortklippt, så klart.

Jakob

Får det lov att vara lite rödgrön soppa?

Så var det då officiellt att sossarna, miljöpartiet och vänsterpartiet bildar någon sorts koalition inför valet 2010. Jag skriver någon sorts, då inte ens de själva verkar veta hur sambandet ska se ut. Detta är onekligen ett tvångsarrangerat äktenskap. Jag tror inte ens att vänstern är särskilt bekväma, trots att de utåt sett är nöjda med att nu vara med i den rödgröna klubben.

Om tjafset och käbblet innan man nådde en uppgörelse var intensivt och välbevakat av medierna skulle man kunna tro att det blir bättring på den fronten nu. Men icke. Redan i dag, dagen efter tillkännagörandet är miljöpartiet och vänstern oense om hur samarbete ska se ut. Åtminstone tolkar partierna "gemensamma arbetsgrupper" på väldigt olika sätt. Medan (mp) vill ha en gemensam valplattform, likt den Alliansen hade 2006, har vänstern ett kongressbeslut på motsatsen.

Hur regeringssamarbetet ska se ut vid en eventuell valseger får vi inte veta i förhand, enligt (v).
De ska gå till val bara på sitt egna program. Det ser inte särskilt ljust ut med enigheten. Väljarna vet om att de tre partierna är inte är särdeles villiga valkamrater. Skadan är redan skedd, och nu gäller det att återställa förtroendet på knappt två år.

Det blir en svår uppgift för familjens matriark, Mona Sahlin. Hennes ledarengenskaper har inte direkt rosat marknaden sedan hon valdes till partiordförande. Kampen kommer mycket handla mycket om regeringsduglighet, och i den matchen leder Fredrik Reinfeldt stort, om än inte på knock riktigt ännu.

Frågan alla ställer sig är vem som tjänar på det här. Sossarna har ju klart och tydligt visat att en kamp om mitten, mot moderaterna, är det som gäller. Med miljöpartiet hade det inte inneburit några problem. Vänsterpartiet framstår i dag som familjens svarta får. Lars Ohly påstår att partiet gjort stora uppoffringar för att kunna gå med på regler om reglerade statsfinanser och självständig riksbank. För att sossarna ska kunna hålla sig kvar på samma bana som i dag krävs att (v) gör en politisk helomvändning, likt den (nya) moderaterna gjorde för att Alliansen skulle kunna bildas. Det håller jag inte för troligt.

Generellt skiljer sig partierna väldigt mycket i många frågor. Socialdemokraterna och miljöpartiet vill behålla Alliansens skattesänkningar, något vänstern aldrig skulle göra utan tvång. Synen på till exempel EU och Sveriges engagemang i Afghanistan är helt olika. Risken, om man ser det som en risk, är att samtliga tappar sin udd, utan att man uppnår ett nära och effektivt samarbete. Då har man inget vunnit.

Jakob

Kommunist som möjlig minister

Som Jakob så förtjänstfullt har beskrivit, så är Lars Ohly en på många sätt underhållande man. Utan att överdriva kan man säga att han kör sitt eget race; han tycker att de svenska trupperna ska lämna Afghanistan, han tror på fullt allvar att svenskar är ett folk som tycker jättemycket om att betala jättemycket i skatt, och senast idag klargjorde han att det minsann inte blir någon gemensam valplattform med s och mp, trots att de senast igår klargjorde att det ska bli det. Underhållande, som sagt.

Men betänker man att Lars Ohly inom mindre än två år faktiskt kan inneha en av Sveriges centrala maktpositioner, som statsråd i en rödgrön regering, fastnar skrattet i halsen. Tanken på att en kommunist, som kräver att Sverige ska lämna EU och som anser att Hugo Chavez är en demokratisk förebild, kan komma att vara med och styra Sverige är faktiskt oroande - på riktigt.

Emma

Den nya antisemitismen

Nazistdemonstrationerna i Salem väcker med all rätt stor upprördhet - nazismen är och förblir en på alla sätt avskyvärd företeelse. Dock är nazismen en idag förbrukad ideologi; totalt utesluten från alla seriösa politiska sammanhang, och med anhängare som är djupt föraktade av alla förutom sig själva. Nazismen skördar fortfarande offer, och så länge den har anhängare måste den aktivt bekämpas, men dess potential att vara en ideologi med folklig förankring är uttömd.

Antisemitismen, vilken nazismen var det senaste och hittills mest förödande uttrycket för, är däremot i högsta grad levande. Under de två tusen år som antisemitismen har funnits har den bytt skepnad många gånger, och den dör inte bara för att dess senaste uttrycksform är på väg att göra det. Mycket tyder istället på motsatsen; dess senaste uttrycksform, antisionismen, är både utbredd och accepterad.

I muslimska länder har antisionismen alltsedan Israels självständighet 1948 blivit allt starkare, och i Europa, inte minst i Sverige, är vänstern inte sen att försvara den. De gör det ofta med argumentet att antisionism endast handlar om ett ogillande av den judiska staten, inte av judarna som folk. Att säga så är som att säga att man gillar danskar men samtidigt vilja utplåna Danmark.

Kritik av israelisk politik och israeliska makthavare är både berättigad och nödvändig, men för att kritiken ska vara berättigad måste den vara proportionerlig. När det gäller Israel präglas kritiken inte sällan av total oförsonlighet och kompromisslöshet, och den verkar ofta ske på helt andra grunder än kritiken av andra länder. När denna oförsonliga och totalt oproportionerliga kritik sedan övergår i antisionism, är det inte längre fråga om kritik. Därför på samma sätt som det är en milsvid skillnad mellan att kritisera Nicolas Sarkozy och att vilja utplåna den franska staten, är det en milsvid skillnad mellan att kritisera Ehud Olmert och att vilja utplåna staten Israel. Antisionism har ingenting med berättigad kritik av ett lands politik att göra; antisionism är att förneka judar rätten till ett eget land, och att säga att judarnas rätt till ett eget land är mindre värd än andra folks rätt till ett eget land.

Den som menar att det inte går att jämföra nazismen med antisionismen eftersom den förstnämnda var så mycket mer brutal, kan betänka vad som skulle ske om önskan att utplåna staten Israel skulle omsättas i handling. Att utplåna en stat kan inte göras utan att utplåna en stor del av dess befolkning, och ytterligare ett par miljoner judar skulle läggas till de sex miljoner som nazismen tog död på.

Att bekämpa nazismen är nödvändigt, men det är lika nödvändigt att inse att antisemitismen idag till stor del har bytt uttrycksform, och att denna uttrycksform måste bekämpas lika aktivt. Oförmågan och oviljan att se att antisionismen inte är någonting annat än det senaste sättet att rättfärdiga den antisemitism som under två tusen år gett upphov till förföljelse, fördrivning och förintelse av judar, är mycket oroande.

Emma

Aktivister kontra extremister

Jag kan inte låta bli att göra en liten reflektion angående rapportering kring den årliga Salemmarschen. När ska medierna sluta skriva i felaktiga termer? Varför kallas inte dessa vänsterextremister, som är den största faran mot demokrati och säkerhet, för vad de egentligen är? Extremister vill säga. Att de fortfarande heter "aktivister" i tidningarna är för mig en gåta.

Under Europen Social Forum tidigare i år skedde samma sak. Vänsterextremister misshandlade, kastade sten mot polisen och ängnade sig åt skadegörelse. I tidningarna hette det "demonstranter" och "aktivister".

Samtidigt benämns nazisterna som "högerextremister". Vad som är höger med dessa demonstranter framgår inte direkt. Om något står de mer åt vänster än höger, i fall vi ska använda den skalan för att sortera dessa extrema grupper.

Men, det borde vi inte göra. Det här är utomparlamentariska extremistgrupper som utgör hot mot demokratin. Och som sådana borde vi behandla dem.

Gruppen Stoppa nazismen - aktivt ickevåld är ett berömvärt initiativ under årets Salemmarsch. Istället för att kasta sten på nazister och poliser genomförde man en lugn motdemonstration. Dessa är de som verkligen står upp för demokratiska värderingar. Inte de kriminella som rättfärdigar stenkastning med hycklande slagord.

Jakob

Prio ett

I Iran stenas kvinnor som visar benen och på Guantanamobasen sitter män med skägg inspärrade för att de skulle kunna vara talibaner. Samtidigt gör Australiens statliga övervakningskommitté för mänskliga rättigheter storartade insatser och kämpar för införandet av ett tredje kön.

Det är trevligt att se att det görs så bra prioriteringar.

Emma

Lars Ohly

I går hade jag en krönika med på Gefle Dagblads ledarsida.

EDIT: Det var ett litet tag sedan jag skrev den, och Lars Ohly har sedan dess tagit tillbaka att han ska höja skatten för i princip alla. Nu är det bara "höginkomsttagare" som drabbas. Det kommer antagligen gälla alla som tjänar över 25 000, om jag känner vänsterpartiet rätt.

Valdeltagandet minskar, partiernas medlemssiffror sjunker som maffiaoffer med betongfötter och alla riksdagspartier drar mot mitten. De forna ärkefienderna, sossarna och moderaterna, har blivit kopior av varandra, och man är tvungen att skapa en ideologisk debatt av 50 kr. Politiken ter sig helt enkelt ganska grå och tråkig. Om det inte vore för vänsterpartiets ledare Lars Ohly.

Det låter ju inte riktigt klokt säger ni. Men det är just det som är poängen: Ohly är helt enkelt inte riktigt klok. Och det är det som gör honom så fantastisk. Idag är det inte moderaterna som kritiserar den svenska modellen. Det är vänstern, med Ohly i spetsen. Fast enligt de senare är det snarare bristen på svensk modell, inte överflödet av den, som är problemet.

Medan resten av riksdagspartierna vill visa hur politiskt korrekta, regeringsdugliga och politiskt breda de är, går Lars Ohly sin egen väg. Inför valet 2006 lovade han till exempel 150 000 nya jobb inom offentlig sektor. Det borde inte varit möjligt med tanke på hur kritiserade löne- och arbetsförhållandena är där och med tanke på att många istället vill se ökad privatisering. Men Ohly vägrade rätta sig i det politiskt korrekta ledet.

För någon dag sedan gjorde han ett utspel där han lovade att höja skatten för i princip alla väljargrupper. Hur han ska vinna röster på det kan verka lite som ett mysterium för de flesta. Men sådant tjafs som triangulering och samling i mitten är inget för honom och hans parti.

Dagen efter säger Ohly att han vill se att präster ska tvingas viga homosexuella, mot sin vilja. Inte särskilt politiskt korrekt i denna tid där olika friheter, och speciellt religionsfriheten, ska bejakas av alla partier. Utom av vänstern då.

Ohly verkar även kallt räkna med ministerposter i en eventuell röd-grön regering, trots sitt bristande intresse att ställa upp på regler kring balanserade statsfinanser. Sådant strunt är ju inte viktigt för solidaritetens ställföreträdare på jorden.

Jag skulle rösta på Lars Ohly i kategorin ”Färgstarkast inom svensk politik 2008”, om en gala för politiker funnits. En man som 15 år efter murens fall kallar sig kommunist, fullständigt struntar i alla lovsånger om trianguleringens fröjder, och, som sagt, hela tiden går sin egen väg, är värd det priset.

Jakob

Oklara värderingar

I Sverige ska vi minsann ha svenska värderingar tänkte några kloka moderater, och så kom de med ett förslag om att asylsökande ska skriva på ett kontrakt där de förbinder sig att följa svenska värderingar. Någon större klarhet om vilka dessa svenska värderingar skulle vara har inte framgått av de senaste dagarnas diskussioner, förutom lite otydligt mummel från Per Schlingmann att det skulle handla om ”jämställdhet och så vidare”.

Ett kontrakt som syftar till att försäkra att människor som inte är födda i Sverige följer värderingar som är påhittat svenska är inte något annat än populistisk symbolpolitik. All tid som ägnas åt ett sådant är slöseri med tid som skulle kunna ägnas åt att lösa det största integrationsproblemet; att människor som kommer hit hamnar i arbetslöshet och därmed i utanförskap, och att incitamenten för att bosätta sig där arbeten finns inte är tillräckligt stora.

Maciej Zaremba slår huvudet på spiken då han i dagens DN kommer fram till att den enda genuint svenska värdering som finns är att vi inte är juridiskt skyldiga att hjälpa andra människor i nödsituationer. Inte för att det visar att svenskar är så mycket vekare än andra, men däremot visar de på just det omöjliga i att urskilja värderingar som är genuint svenska; några sådana finns inte. Visst är Sverige ett väldigt jämställt land i jämförelse med de flesta andra, men det beror då inte på att jämställdhet är en svensk uppfinning.

Emma

Behovet att understryka att hon verkligen är en hon

Jag trodde faktiskt att vi kommit lite längre i arbetet mot ett jämställt samhälle. Det jag syftar på är en artikel i dagens Gefle Dagblad. Rubriken lyder "Hon hotade, bet, skar och slog". Tyvärr framgår det inte av nätupplagan, men i tidningen var ordet "hon" understruket med att fett rött sträck. Nere på stan ser jag samma nyhet på löpet, nu med ordet "hon" helt i rött.

Måste det göras så stor sak av att gärningsmannen är en kvinna? Visst, det är inte sådär jättevanligt med en kvinna som misshandlar sin sambo. Men att dra så stora växlar över det hela känns väldigt kvällstidningsaktigt. Det känns inte värdigt en morgontidning, och inte heller värdigt dagens samhälle. Brottet ska stå i fokus, inte huruvida missdådaren har det ena eller det andra mellan benen.

Fjantigt var ordet.

Jakob

Den otillräckliga kunskapen

För att fortsätta på det otrevliga men dessvärre mycket aktuella ämnet terrorism, så är det en fråga som ständigt måste ställas och som kanske är den mest grundläggande av dem alla, oavsett var, när eller på vilket sätt ett terrorattentat har skett, och det är frågan om varför unga människor blir terrorister. Den form av terrorism som onekligen varit mest aktuell under det senaste decenniet, och inte minst nu efter dåden i Bombay, är den som utövas av en del grupperingar av islamistiska fundamentalister, det vill säga självmordsattentat. Frågan är alltså varför unga människor blir självmordsbombare.

Ett svar som ofta ges, är att de unga män som blir självmordsbombare i Guds namn gör det på grund av den hopplöshet som skapas av fattigdom och dålig eller ingen utbildning, och att fundamentalismens idé om martyrskap som en snabb väg till paradiset då blir ett sätt att finna mening i tillvaron. Ekonomisk utveckling, utbildning och demokrati skulle onekligen motverka att denna extremism finner nya anhängare, men det är ändå inte enbart där problemet ligger.

Därför att vid sidan av de självmordsbombare som kommer från utfattiga hem där de växt upp i djupaste misär, så är påfallande många av de unga män som dragits till al-Qaidas och andra extremistiska gruppers träningsläger för att bli självmordsbombare välutbildade, ofta vid något universitet i Europa eller USA, och därtill uppväxta i familjer som skulle betraktas både som medelklass och relativt sekulariserade. Många unga jurister, ingenjörer, läkare och lärare har värvats direkt vid universitetet, för att sedan inleda sin bana som självmordsbombare.

Detsamma gäller många av de ledande islamisterna: Usama bin Ladin växte inte upp i ett fundamentalistiskt hem; han kommer från en välbärgad och inte särskilt gudfruktig affärsfamilj, och i stort sett alla ledande fundamentalistiska islamister är högutbildade med bakgrund i över- eller medelklassfamiljer.

Utbildning och ekonomisk trygghet är utan tvekan väldigt starka medel mot extremism, eftersom den ofta har sin grund i en oförståelse och okunskap inför andra synsätt, i kombination med små möjligheter att påverka sitt eget liv. Men det faktum att unga välutbildade män värvas vid universitet i Europa till en bana som går ut på att skapa så mycket lidande som möjligt, inklusive deras egen död, för något som kallas Guds sak, visar att upplysning per automatik inte motverkar fanatism. Att blind tro, hur irrationell och förödande den än må vara, kan vara starkare än det mesta, även kunskap, finns det dessvärre överväldigande bevis för.

Emma

Polis, polis, potatisgris

Polisens utandningskontroller i trafiken görs inte för att ta fast rattfyllon. Nej, det enda som gäller är att ligga bra till i statistiken. Och då gäller det inte statistik över rattfyllon som åkt fast, utan hur många utandningsprov polisen gör under en vecka. Detta konstateras i en rapport från forskare inom polisen och på Polishögskolan.

Ett otal knep används för att få så många test som möjligt, med så få anhållna som möjligt: polisen ställer sig avsiktligt på fel platser vid fel tidpunkter, blåser själva i mätarna, kör med dem utanför fönsterrutan och fuskar med inställningar.

"Jag säger till mina poliser att det bara är blåsning för statistikens skull som gäller", säger ett stationsbefäl som intervjuats enligt Ekot.

Vem som helst blir självklart upprörd över dessa uppgifter. Men vem blir egentligen förvånad? Rapport efter rapport talar om samma sak: poliskåren och rättsväsendet fungerar inte. Polisen undviker att ingripa mot brott, de struntar i svåra fall, de bryr sig bara om statistik och tar semester under de tidsperioder då flest brott begås. Vad spelar det för roll att vi får fler poliser när lättjan och inkompetensen är så utbredd?

Det följer mönstret från alla organisationer där konkurrens saknas, där pengarna kommer oavsett resultat och där gamla strukturer har stark ställning. Hos polisen, verkar det som, gör man precis som på de flesta myndigheter; nämligen så lite som möjligt, till så hög kostnad som möjligt.

Det krävs verkligen krafttag och en starkare vilja för att göra något åt situationen. Som det är nu urholkas förtroendet för rättsväsendet allt mer. Om Alliansen vaknar och tar tag i kriminalpolitiken inför valet 2010 är segern deras.

Jakob

Finanskris, Volvo och Anders Borg

Cirka sju av tio svenskar anser att staten ska ta över ägandet av Volvo och Saab. Men Fredrik Reinfeldt håller huvudet kallt och konstaterar, på sitt vanliga lugna och torra sätt, att statens uppgift inte är att äga företag. Det blir inget uppköp av bilföretagen.

Det gör regeringen helt rätt i. Staten ska inte äga företag. Ett statligt övertagande betyder bara att samhällets resurser pumpas in ett företag som är olönsamt. Skattebetalarna får stå för notan. De problem som bilföretagen lider av är självförvållade. Den kreativa förstörelsen leder nu till en välbehövlig omställning mot bilmodeller som efterfrågas av marknaden. Det är så utvecklingen drivs framåt.

Det är vid sådana här tillfällen som man ändå uppskattar att en borgerlig regering sitter vid makten. Jag är missnöjd med Alliansens politik på många områden. Men det är ändå bättre än sossarna vid rodret. Hittills har Anders Borg stått för en lugn och analyserande krispolitik, något jag inte tror Thomas Östros klarat av. Borg gör helt rätt i att hålla hårt i plånboken än så länge. Det är onödigt att spendera pengarna innan vi känner till omfattningen av finanskris och konjunkturnedgång, även om mer aktiv politik kan krävas i ett senare skede.

Jakob