Överdrifter

Att Wanja Lundby-Wedins ageranden under den senaste tiden varit tvivelaktiga råder det ingen tverkan om, och att många är upprörda är inte konstigt. Hennes förmåga att stå för sina handlingar har visat sig vara mycket liten, och huruvida det är möjligt att vara LO-ordförande och samtidigt sitta i tjugofyra styrelser, och sköta samtliga uppdrag på ett bra sätt, är tveksamt. Att detta uppmärksammas och kritiseras är bra och nödvändigt, och att bevaka makthavare är självklart en viktig uppgift för journalister.

Men när saklig kritik och granskning övergår till att vara känslosvallande moralpredikningar över det totalt förkastliga i vad Wanja-Lundby Wedin har gjort, handlar det inte längre om god journalistik. Då handlar det om att vilja sälja lösnummer genom att utnyttja det faktum att människor tycker om att läsa om andra människors misstag. Detta är knappast något nytt. Att det som från början är saklig och nödvändig kritik av en persons handlingar övergår till att bli ett mediedrev med avsaknad av all proportionalitet, händer gång på gång. Och det gäller inte bara kvällstidningarna, även om det är de som står för det största skandalsökandet. I morgontidningarna skrivs det sida upp och sida ner om Wanja Lundby-Wedins göranden och havanden, och hela Aktuellt-sändningar ägnas åt ämnet. Bitvis rör det sig om sansade analyser och kritik, men lika ofta är indignationen över LO-ordförandens omoraliska handlingar så stor att den överskuggar allt annat.

Extrainsatta nyhetssändingar känns bara som ett naturlig fortsättning på bekavkningen, ungefär som efter elfte september. Eller varför inte en dokumentärserie i tre delar.

Emma