Varför så tyst om Irak?

Ibland funderar man över vilka perspektiv människor utgår från i sitt tänkande. Som när svenskar, med tillgång till skattefinansierade tjänster som sjukvård och utbildning, kallar sig fattiga, bara för att de inte har råd med en ny plasma-TV eller en resa till solen. Visst, allting är relativt, men någon måtta måste det ändå vara. Eller när man endast kan se fråga utifrån ett visst perspektiv; den ensidiga kritiken av företagens bonussystem är ett exempel. Bara för att dessa ibland missbrukas betyder det inte att de per automatik är dåliga eller inte fyller någon funktion.

Det är oroande att erkända debattörer på den svenska arenan tycks göra just detta - se saker och ting på ett visst sätt, som de sedan krampaktigt håller fast vid. Jag måste erkänna att jag varit invaggad i illusionen att detta främst förekommer i vänsterkretsar, men DN:s nyhetsrapportering och ledarartiklar har på den senaste tiden visat på motsatsen. Ingen journalistik är perfekt, men en sådan skriande brist på perspektiv är sannerligen något alldeles extra. Det handlar om tidningens rapportering och kommentarer kring den begynnande demokratin i Irak.

Till att börja med är de enda reportagen om Irak skrivna av tidningens USA-korrespondent. Perspektivet i artiklarna speglar på ett mycket tydligt sätt hans vistelseort - när det går bra i Irak är det en seger för USA, och tvärtom. Och visst är det så. Men är det inte en seger för irakiska civila att efter Saddam Husseins diktatur kunna gå till valurnan i demokratiska val eller slippa bli förföljda av staten. Det positiva i denna utvecklingen verkar inte DN:s redaktion vilja bevärdiga med en enda rad. Varför får vi aldrig läsa reportage av en korrespondent på plats?

Samma fenomen går igen på ledarsidan. Senast för några dagar sedan benämndes expresident Bush som en "raserare av världsordningen". Samtidigt vill man inte erkänna att Irak nu tycks gå mot en fredlig och demokratisk utveckling, vilket invasionen låg till grund för. I stället höjer man fortfarande allt president Obama gör till skyarna, helt utan eftertanke. Tystnaden kring Irak, annat än när det gäller Obamas - såklart - beslut att skära ner trupperna, tolkar jag som ett erkännande för George Bush. DN verkar tyvärr sakna modet att erkänna detta öppet, vilket är olyckligt, både ur journalistisk synvinkel och för tidningens anseende.

Jakob