Mer tennis

För att fortsätta angående Davis cup-matchen mellan Israel och Sverige, och den storpolitik den dessvärre kom att bli. När såval israeliska som svenska debattörer beskyller Ilmar Reepalu för att bidra till antisemitism genom sin vilja att utesluta Israel från idrottssammanhang, avfärdar han det som nonsens. Genom att göra det lyckas Ilmar Reepalu åtminstone med en sak - att illustrera att det största problemet med dagens Israelmotstånd är att de människor som ger uttryck för det inte kan se de samband som finns mellan antisionism och antisemitism.

Att Ilmar Reepalu, liksom de flesta andra som förespråkar bojkotter av Israel, inte är antisemiter i den meningen att de går med på beskrivningar av judar som mindervärdiga eller farliga, är bara att konstatera. Tvärtom är den antisionistiska vänstern väldigt noga med att påpeka sådana föreställningars förkastlighet. Men att man inte uttalat ansluter sig till vissa förställningar, utesluter inte att man indirekt understödjer dem. Att Ilmar Reepalu avfärdar sådana påståenden som nonsens, är bara ännu en bekräftelse på den blindhet och historielöshet som råder när det kommer till antisemitism.

Angående diskussionen om Davis cup-matchen menade Göran Greider, liksom många före honom, i söndagens Godmorgon Världen att det är omöjligt att framföra kritik mot Israel utan att det uppfattas som antisemitism. Göran Greider har kanske befunnit sig på någon avlägsen plats där läget ser radikalt annorlunda ut, men nog får man ha god föreställningsförmåga för att tycka att dagens israelkritik är tillbakahållen och utsatt för stora påfrestningar.

Emma