Att sprätta pengar

Gårdagens partiledardebatt innebar knappast några större överraskningar, och hur vänsterpartiet och miljöpartiet ska kunna komma överrens i hur mycket skatterna ska höjas framstår fortfarande som ett mysterium. Ett ord som användes flera gånger, av såväl Mona Sahlin som Lars Ohly var "sprätta". Genom att sänka skatten på arbete sprätter regeringen hejvilt iväg miljarder kronor på ett totalt oansvarigt sätt, sa de gång på gång. Denna uppfattning, att skattemedel är statens egendom och att skattesänkningar innebär att medborgarna får pengar som en liten present, är så vida spridd att ingen reagerar på det absurda i att påstå att skattesänkningar är det samma som att sprätta iväg pengar. Förrän igår, vill säga. Maud Olofsson var den första som jag någonsin hört påpeka detta. Hon sa att Lars Ohly är oförskämd när han kallar det för att sprätta pengar när medborgarna får behålla lite mer av den lön de arbetat ihop. Så sant som det var sagt.

Och oförskämdheterna fortsatte, då Lars Ohly sa att de rika människor som regeringen öser (eller sprätter) pengar över är ena giriga typer, som tar varje chans att roffa åt sig mer om bara tillfälle ges. Vilka dessa rika människor var sa aldrig Lars Ohly, men det hela klarnade något då Maria Wetterstrand förklarade att de rika männikor som oppositionen vill höja skatterna mest för är de som tjänar över 30 000 i månaden. Ja, girigheten hos de där moraliskt fötappade universitetslärarna och tandläkarna är ju vida känd.

Emma