Manlig omskärelse - en förkastlig sed

Svenska Dagbladet har den senaste tiden publicerat en artikelserie om manlig omskärelse. Medan kvinnlig omskärelse, könsstympning, diskuteras ofta är det här en ganska förbisedd fråga. Det finns ett antal förklaringar till det. För det första är det ett ingrepp som har en förhållandevis lång historia också i Sverige, till skillnad från kvinnlig könsstympning, som är ett ganska nytt fenomen här. Det första ingreppet är mer eller mindre kulturellt accepterat. För det andra är det självklart så att kvinnlig omskärelse är ett mycket värre ingrepp, som per definition medför smärta och problem.

Men det innebär inte att vi kan förneka de problem - fysiska såväl som moraliska - som uppkommer i och med ingreppets natur. Hur berättigat är det att göra ett ingrepp utan medicinska skäl, som de här pojkarna får leva med resten av livet? Ungefär 3000 pojkar omskärs varje år i Sverige av religiösa eller kulturella skäl, varav en tredjedel inom sjukvården. De flesta får inga men, varken fysiska eller psykiska. Men vissa får det.

Varje individ har rätt till sin kropp, även barn. Föräldrarna har ansvaret för barnet tills det blir myndigt, men det berättigar inte föräldrar att göra vad som helst. Att landsting i dagens Sverige bistår föräldrar i en sådan barbarisk rit är inte acceptabelt. Omskärelse går liksom hedersförtryck enligt vissa att rättfärdiga med tal om kultur och religion. Då är det upp till rätts- och civilsamhället att tala om att ett sådant beteende inte är okej. Den offentliga sjukvården ska inte utföra ingrepp av den här sorten, vare sig föräldrarna är villiga att betala eller inte. Sjukvården utför medicinska operationer, inte kulturella sådana. Omskärelse, oavsett om den utförs på en pojke eller en flicka, är moraliskt förkastlig.

I serien berättas om män som lidit både psykiskt och fysiskt av ingreppet. Soleyman Ghasemiani omskars som sexåring i Iran. Han har mycket klara minnen av händelsen, som för honom var mycket traumatisk. "Mats" omskars av medicinska skäl, men lider i dag mycket av ingreppet. Att riskera att utsätta pojkar för detta är grymt och kränkande.

Enligt en lag från 2001 är ingreppet tillåtet. 2007 föreslog Socialstyrelsen att det blir en rättighet som alltså ska bekostas av skattebetalarna. I dag tillhandahåller hälften av Sveriges landsting operationen. Motståndet inom sjukvården är förståeligt nog starkt mot omskärelser.

Individer har rättigheter, inte religioner eller kulturer. Barn har rätt till sin egen kropp och att ha den intakt till dess att de själva kan välja vad de vill göra med den. Föräldrar ska inte ha rätt att omskära sina barn. Ett argument för att ändå bistå med omskärelse är att föräldrar annars skulle utföra ingreppet i hemmet. Sådana farhågor är berättigade. Men om vi anser att manlig omskärelse inte är förenligt med ett civiliserat upplysningssamhälle går det inte att å ena sidan fördöma seden, men å andra sidan ändå tillåta den. Lagar fyller en normerande funktion. De talar om vad som är fel. Förbjudandet av barnaga var en sådan lag - i dag är att slå sina barn inte acceptabelt. Omskärelse är också en form av barnmisshandel, som borde förbjudas. Bara för att "det alltid varit så" är det inte önskvärt att det alltid förblir så.

Jakob