Lobbyister lite varstans

Den absolut vanligaste kritiken mot EU i allmänhet, och EU-parlamentet i synnerhet, är att det skulle ha ett demokratiskt underskott och att ledamöterna skulle styras av lobbyister. De mer eller mindre EU-kritiska partierna är inte sena att använda sig av detta. Men leder det verkligen till att de får fler röster? Snarare borde det vara så att det gör svenskarna ännu mindre intresserade av EU.

Man behöver inte vara särskilt konspiratorisk för att det ska verka som att de vill ha det så. Och det gäller inte bara dem. Vi har en statsminister som påstår att det är rationellt att inte rösta i valet. Sossarna gör de svenska jobben till en valfråga, något som EU knappast har att göra med. Och MP:s Carl Schlyter påstår i dagens DN att lobbisterna har allt för stort inflytande i parlamentet.

Tidningarna vill få Bryssel att framstå som en stad där det enda som förekommer är prostitution och gratissprit. Moderaterna talar mer om Sverige än EU i sin valkampanj: på Hans Wallmarks material står det "Därför älskar jag Sverige", inte "Därför älskar jag EU". EU har sin beskärda del av brister, men allt som är fel blir tio gånger värre när det når svensk media. Trots att vi varit medlemmar sedan 1995 intresserar man sig bara för skandaler, inte för politiken.

Hur ska intresset för EU-valet öka när våra företrädare och ledande media visar absolut ointresse?

Och så var det det där med lobbyisterna. Miljö- och vänsterpartister gör ofta en poäng om att industrilobbyn har ett ohälsomsamt inflytande över parlamentariker till höger. Ibland är de till och med köpta. Men om vi ska tala lobbyister kan vi börja med att titta på det parti de två partierna tänker regera med efter riksdagsvalet 2010: socialdemokraterna. I LO har vi den enskilt mäktigaste lobbyorganisationen, alla kategorier. Där kan vi tala om ohälsosamma band.

Lobbyism är ett faktum inom politiken. Vi får helt enkelt välja företrädare som vi tror kan ha ett hälsosamt förhållande till den. I fallet LO och SAP har det däremot gått överstyr.

Jakob