Det socialdemokratiska landet, del 1

Att tala om vad som är typiska egenskaper för människor i ett land resulterar oundvikligen i stora generaliseringar, ofta alltför grova sådana. Detta gäller till exempel påståenden som att svenskar skulle vara tystlåtna och hela tiden sträva efter att vara ”lagom”; jag tror tvärtom att svenskar ofta är sociala och väldigt moderna. När jag har funderat över vilka egenskaper eller idéer som inte bara är grova generaliseringar, utan verkligen typiskt svenska, har jag inte lyckats komma på särskilt många. Antingen känner jag för få människor, eller så är det helt enkelt ganska oväsentligt att tala om vilka egenskaper som är typiska för människor bara för att de bor i ett visst land. Jag hoppas, och tror, att det beror på det senare.

Men det finns en egenskap som nog ändå skulle kunna passera som typisk svensk; en egenskap som ligger likt ett tunt, rött täcke över hela Sverige och dess befolkning. Jag talar förstås om att vara socialdemokrat. Att vara socialdemokrat är det överlägset mest typiskt svenska som finns; att vara det är i Sverige att vara normal, att vara något annat är att vara avvikande. Att i Sverige säga att man alltid har varit socialdemokrat, precis som att man skulle kunna vara född till det, är inget konstigt. Att däremot säga att man alltid har varit moderat, är det samma som att säga att man är en otrevlig snobb från Djursholm.

Att Sverige är ett mycket socialdemokratiskt land visar sig på många sätt, jag ska ta upp några av dem.

Socialdemokraterna har, med några få, korta undantag, styrt Sverige under hela nittonhundratalet. Denna omåttliga popularitet har antagligen sitt huvudsakliga ursprung i den svenska folkhemsmodellen (som i sin tur hade sitt ursprung hos högerrörelser men som i Sverige lanserades av socialdemokraterna), som var en stor del i att Sverige så oerhört snabbt blev ett av världens rikaste länder under första hälften av nittonhundratalet.

Denna oerhörda framgång tror jag gjorde att socialdemokrati blev något av en svensk tradition; socialdemokrati blev en sorts ideologisk utgångspunkt som inte alltid behöver försvaras för att accepteras, medan ställningstaganden främst till höger om denna utgångspunkt kräver ett mer aktivt försvarande för att accepteras. Det kan jämföras med kristendomens ställning i Europa; även de som inte är religiösa följer kristna traditioner och kristendomen ses som den naturliga religionen, medan andra religiösa åskådningar ses som avvikande. På samma sätt som kristendomen är den naturliga religionen i Europa, är socialdemokrati den naturliga politiska ideologin i Sverige. Att i socialdemokratisk anda försvara höga skatter är i Sverige inte svårt, de behöver inte ens försvaras eftersom knappt någon ifrågasätter dem, men den som vill försvara sänkta skatter får vara beredd att bli betraktad som en nyliberal fundamentalist.

Moderaternas agerande är ett tydligt exempel på denna socialdemokratiska dominans i Sverige. För att bli populära och vinna valet 2006 var de tvungna att kalla sig de Nya moderaterna och med tal om att vara det ”nya arbetarpartiet” låta som socialdemokrater, medan det däremot gick åt skogen för dem i valet 2002, då de helt enkelt lät som moderater. Alltså: för att vinna val i Sverige måste man vara åtminstone lite socialdemokrat. Eller rättare sagt om man inom politiken vill bli lite mer populär bör man bli lite mer socialdemokrat. Till och med högerextrema partier som Sverigedemokraterna använder sig av socialdemokratin för att vinna röster, när de talar om att återvända till det trygga folkhem Sverige en gång var.

To be continued...

Emma