Det socialdemokratiska landet, del 3

Ett område där socialdemokratins genomsyrande av det svenska samhället visar sig, är i vår uppfattning av begreppet rättvisa. I socialismen innebär rättvisa att utfallet ska vara jämlikt; det vill säga att skillnaderna mellan människors egendomar ska vara små oavsett vilken insats den enskilde personen har gjort. Det främsta medlet för att åstadkomma denna typ av rättvisa är skatter; ju mer man tjänar desto mer betalar man i skatt, för att på så sätt jämna ut de ekonomiska klyftorna i samhället. Detta kan jämföras med liberalismen, där rättvisa innebär att människors rättigheter ska vara lika; om utfallet sedan blir ojämlikt är det en acceptabel följd av människors fria val.

I Sverige är det den socialistiska, det vill säga den socialdemokratiska, definitionen av rättvisa som tycks vara den rådande. Det märks tydligast i skolan; ingen får sticka ut och vara duktigare än någon annan, och den som är det ska dölja det så gott det går för annars blir det orättvist mot de andra som inte är lika duktiga. Att tala om elitskolor, förutom när det gäller idrott och eventuellt musik, är även det mycket känsligt. Det samma gäller i arbetslivet; det tycks ofta finnas ett instinktivt ogillande av människor som tjänar mycket pengar. Att de gör det till följd av lång utbildning och hårt arbete spelar ingen roll – det faktum att de tjänar mycket mer pengar än många andra är helt enkelt upprörande och orättvist.

Med detta vill jag inte ha sagt att socialdemokratin är en missunnsam ideologi (bara lite), däremot att den del av socialdemokratin som talar om rättvisa (egentligen en mycket stor del eftersom socialdemokratin är rättvisans ställföreträdare på jorden), kan ge upphov till missunnsamhet.

Att vara socialdemokrat är alltså det mest typiskt svenska som finns. Vi har en borgerlighet som är så van att vara i opposition så den knappt vet hur man sitter i en regering, och förutom Ingmar Bergman och några andra företeelser är det socialdemokrati och folkhemsideologi som Sverige är mest känt för. Till och med islamistiska fundamentalister i Saudiarabien inspireras av Per-Albin Hansson.

Någon särskilt omfattande svensk folksjäl tror jag är svår att hitta, men i den mån den ändå finns är den formad som en fin liten röd ros.

Emma