Det var med stor skepsis jag öppnade Joseph Bédiers 108 år gamla prosaversion av 1100-talslegenden om riddar Tristan och hans älskade Isolde. Att behöva läsa medeltidslitteratur kändes inte precis upplyftande, särskilt med tanke på hur mycket annat jag ville läsa. Men ack så fel jag hade.
Det är sannerligen upplyftande då något, eller någon för den delen, sätter fördomarna på skam. Efter en något trevande inledning hade boken mig i sitt grepp. Det var ett tag sedan jag läste en bok, som på ett så påtagligt sätt, kräver att jag ska fortsätta läsa. Det är helt enkelt så spännande att jag inte kan lägga den ifrån mig.
Underbart är kort sägs det. Och efter att ha läst Tristan och Isolde är jag tvingad att hålla med. På knappa 150 sidor lyckas Bédier förtälja den mest storslagna äventyrs- och kärleksberättelse. Det går undan, allt onödigt är bortskalat. Bara den absoluta essensen av historien har han behållit. Det var ett bra val.
Med lätt penna och utan onödigt tjafs håller han läsaren i sitt grepp under hela resan. Och även om historien må vara hundratals år gammal håller den än idag. Det är något tidlöst över Tristans och Isoldes passionerade kärleksrelation. Jag tror de flesta känner igen sig i deras kval och lidelser.
Litteratur behöver inte vara alltid vara avancerat och nyskapande. Tvärtom kan det kännas oerhört befriande att då och då läsa dessa klassiska berättelser. Tristan och Isolde placerar sig härmed bland mina favoritromaner.
Jakob
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar