Antisemitismen på frammarsch

I dagens Gefle Dagblad har jag tillsammans med Nina Larson en debattartikel om antisemitismen:

Den 27 januari var Förintelsens minnesdag, och under sex månader framöver uppmärksammas detta genom utställningen Brottsplats Ukraina – Holocaust by bullets på Forum för levande historia i Stockholm. I utställningen finns filmade vittnesmål från dem som var barn under Förintelsen och överlevde men vars familjer blev avrättade, och fotografier och föremål från de massgravar som grävdes för miljoner judar.

Oavsett hur mycket man har hört, sett eller läst om Förintelsen, gör en sådan utställning att man blir fullständigt förstummad över den ondska som kan finnas hos människor. Och framförallt får den en att inse att det som hände sex miljoner judar under andra världskriget aldrig får glömmas bort, och att det judehat som låg bakom dessa händelser ständigt måste motarbetas.

Men trots att insikten om att antisemitismen aldrig får tillåtas växa sig stark igen borde vara djupt rotad i alla människor, är det ändå vad som sker just nu. Antisemitismens historia är en historia av skuldbeläggning; skuldbeläggning av ett helt folk för saker endast några få, eller för det mesta inga alls, av dem har begått. Denna skuldbeläggning upprepar sig nu återigen på ett högst påtagligt och skrämmande sätt i och med kriget i Gaza.

Judar anses bära en kollektiv skuld till att palestinier i Gaza dödas. Denna antisemitism är starkast i arabländerna, där antisemitiska skrifter och myter har övertagits från den kristna, kommunistiska, nationalistiska och rasistiska antisemitismen. Men med en ökning av antisemitiska hatbrott, med attacker på synagogor och angrepp på enskilda judar, märks det tydligt att antisemitismen vinner mark även i Europa. Och det gemensamma för denna antisemitism var den än dyker upp, förutom dess fullständigt irrationella hat och misstänksamhet mot judar, är att den allt oftare legitimeras av ett ogillande av staten Israel.

För det första finns det en tendens att koppla samman alla judar, oavsett var i världen de bor, med staten Israel och ge alla judar skulden för denna stats handlingar. Att skuldbelägga alla amerikaner för USA:s inblandning i Irakkriget eller alla kineser för den kinesiska regimens förtryckande av befolkningen i Tibet, skulle för de flesta vara otänkbart. När det gäller judar blir samma sätt att resonera helt plötsligt inte lika otänkbart; judar, vare sig de bor i Israel, Europa eller någon annanstans, får utstå antisemitiska hatbrott för att de anses bära skuld i staten Israels agerande. För det andra blir antisionismen, det vill säga förnekande av staten Israels rätt att existera, allt starkare och är dessutom en påfallande accepterad företeelse. Att ifrågasätta Israels agerande i Gaza och huruvida det var ett proportionerligt agerande eller inte, är både nödvändigt och legitimt.

Men på samma sätt som när det gäller judar som grupp, blir reaktionerna mot den judiska staten ofta fullständigt oproportionerliga och präglas av en oresonlighet som man inte ser i kritiken av andra stater. Att gå från att exempelvis kritisera den ryska statens agerande i Tjetjenien och dess krig i Georgien till att förneka den ryska statens rätt att existera, är ett väldigt stort steg. När det gäller den israeliska staten tycks detta steg vara mycket litet.

Den norske läkaren Mads Gilbert kunde öppet deklarera att han var antisionist samtidigt som hans anspråk på att vara en neutral bedömare av kriget i Gaza knappt ifrågasattes, och vänsterpartiet kräver totala bojkotter av Israel samtidigt som flera av partiets anhängare öppet deklarerar sitt stöd till Hamas och andra antisemitiska organisationer.

Antisemitismen har funnits i tvåtusen år och har förkommit i många olika skepnader, varav den nationalsocialistiska är den hittills mest förödande. Okunskapen om och oviljan att se att antisemitismen lever och frodas än idag, och då ofta beklädd i antisionistiska termer, är mycket skrämmande.