Maria Abrahamsson går i dagens SvD till frontalangrepp mot de så kallade "aktivister", vars favoritsyssla är att göra livet surt för hederliga medborgare. Pälshandlaren Göran Larsson har till slut givit upp, och ska nu stänga sin butik på Söder i Stockholm. Skadegörelsen och hoten mot hans döttrar blev för mycket.
Det är uppenbart att dessa kriminella personer anser att människor har ett lägre värde än de varelser de säger sig företräda: djuren. Dessa självuppfyllda banditer försöker att rättfärdiga sin brottsliga verksamhet genom att påstå att "det sker i ett gott syfte". Vem som helst med åtminstone några hjärnceller i behåll inser att det är rent nonsens. Det här har inget med aktivism att göra. Dessa människor ska placeras där de hör hemma: bakom lås och bom.
Etter värre är att staten inte klarat av sin viktigaste uppgift i det här fallet: att skydda sina medborgare. Det är den viktigaste och mest grundläggande uppgiften. Men våra politiker tycks ha glömt bort sitt ansvar i frågan. Tillståndet i vårt rättssystem debatteras i princip aldrig av rikspolitikerna. Det enda justitieminister Ask åstadkommit under sin tid i regeringen är en utredning om ökad strafflängd, vilket i och för sig är lovvärt, men långt ifrån tillräckligt.
Det här är en fråga väljarna bryr sig om. Det vore en solklart vinnande fråga i valrörelsen 2010. Låt oss hoppas att alliansen inser det. Det skulle förmodligen ge dem regeringsmakten i ytterligare fyra år.
Jakob
För mer i samma ämne: Johan Ingerö
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jag är den första att beklaga Göran Larsson på ett personligt plan, men frågan måste samtidigt ses i ett större sammanhang.
En majoritet av befolkningen vill förbjuda pälsfarmningen på etiska grunder (Demoskop, 2006). Minkfarmarna lever inte upp till den djurskyddslagstiftning vi de facto har i Sverige (Jordbruksverkets utredning, 2002). Trots detta finns näringen kvar.
Jag vill på inget sätt uppmuntra till brott, men jag förstår frustrationen hos de som ser minkfarmare flagrant bryta mot lagen och komma undan med det. Jag förstår tillochmed att ett fåtal av dem tröttnar och ger igen med samma mynt.
Varför inte lyfta frågan till en politisk nivå igen, följa folkviljan och djurskyddslagstiftningen och sonika se till att även minkar måste ges rätt till sina naturliga beteenden? Då skulle hela frågan vara ur världen och enskilda näringsidkare kunna ägna sig åt någon mer renhårig sysselsättning. Grundproblemet är trots allt den demokratiska hanteringen av hela pälsdjursfrågan.
Huruvida pälsfarmning borde förbjudas eller ej är en helt annan fråga.
Jag har full förståelse för den frustration som vissa kan känna inför att minkar används för päls. Men det är fullkomligt oacceptabelt att ge sig på enskilda individer, särtskilt de som inte har något med saken att göra, som Larssons döttrar.
Nu är det så att minkfarmer inte är förbjudna i Sverige. Alltså har inte dess "aktivister" någon rätt att bete sig så som de gör. Och människor har faktist ett högra värde än djur, även om de tycks tycka precis tvärtom.
Deesa ligister är kriminella, och djurens rätt är bara ett svepskäl för att förstöra, skada och hota.
Jag tycker att frågorna är högst relaterade, om man vill försöka förstå varför enskilda människor verkar känna sig tvingade att ta till de metoder vi ser här. Förståelsen av varför brott sker är en förutsättning för att i framtiden förhindra dem.
Historiskt har människor alltid reagerat med avsky inför orättvisor i samhället. Vore homosexualitet fortfarande olagligt skulle vi se Stonewallkravaller än idag. Istället för att slå ned sådana kravaller med maximal repression, gjorde samhället där det enda rätta: gick i en demokratisk riktning och gav homosexuella utökade rättigheter. Detta är något att lära av.
Jag tror att de som står bakom den händelseutveckling vi ser känner sig svikna av att de demokratiska processerna inte fungerar i pälsdjursfrågan, och tar till det enda medel de anser sig ha kvar. Det är beklagligt ur en mängd synvinklar och ingenting jag vill se mer av.
Lösningen på problemet är att fokusera på orsak snarare än konsekvens. Varför sker detta? Jag anser att det är bättre att förhindra att sådana här situationer uppstår, än att i efterhand försöka lösa dem med fängelse och batonger.
Jag tycker att våra folkvalda politiker borde lyssna på opinionen och förbjuda pälsfarmning. Det är i mina ögon den enda sanna demokratiska lösningen. Så länge pälsfarmare får bryta mot djurskyddslagstiftningen, urholkar det människors respekt för övrig lagstiftning och jag tror att det är vad vi ser precis nu.
Det är intressant att debattörer gång på gång menar att vi djurrättsaktivister värderar människor lägre än djur trots att detta har tillbakavisats från djurrättsrörelsen sedan mitten på 80-talet.
Man hävdar också ständigt att det inte är omtanke om djuren som driver DBF utan att det helt enkelt handlar om en vilja att förstöra. Men varför? Kan någon förklara varför man skulle sätta sin frihet på spel genom att föra en olaglig kamp för djuren om man inte verkligen trodde på det man arbetade för?
Sen är det också viktigt att skilja på olika former av aktivism men det hoppas jag att du har förståelse för.
Självklart skiljer jag på aktivister och ligister. Vad jag menar är att i det här fallet värderar dessa människor djuren högre än de värderar Larsson, och speciellt hans döttrar, som de har hotat och trakasserat.
Jag är inte emot civil olydnad. Det finns lagar som är felaktiga och borde ändras. Men det är ALDRIG acceptabelt att ge sig på enskilda människor och skada dem, ekonomiskt eller fysiskt. Civil olydnad ska riktas mot staten utan att någon kommer till skada, på något sätt.
Oavsett vad de säger sig kämpa för är dessa personer lika mycket kriminella som den som rånar en bank för egen vinnings skull.
Varför inte delta i debatten på samma villkor som alla andra? FRA-debaclet visar ju att det går att påverka våra makthavare. Varför sker inte något liknande inom djurrättsrörelsen om det är så många som stödjer deras ståndpunkter?
Och för att fortsätta att sätta saker i sitt sammanhang: Det är ALDRIG acceptabelt att ge sig på enskilda djur och skada dem, oavsett om det sker mot en älskad katt eller i ett mer systematiskt, ekonomiskt syfte.
Jag tror att det är medkänslan med alla dessa miljoner djur som hålls under lagvidriga förhållanden och dödas på svenska pälsfarmar varje år, som gör att människor känner sig tvingade att använda samma metoder själva i sin kamp för att förbättra världen.
Äntligen har vi segrat!
Skicka en kommentar