Antisemitism

Den antisemitism som förstärks av Israel-Palestinakonflikten börjar nu äntligen uppmärksammas. Först av Eli Göndör i Aktuellt och DN, sedan i P1:s Godmorgon världen och idag av Sanna Rayman i SvD:s ledarblogg.

Antisemtismens historia är en historia av skuldbeläggning; skuldbeläggning av ett helt folk för saker endast några få, eller för det mesta inga alls, av dem har begått. Denna skuldbeläggning upprepar sig nu återigen på ett högst påtagligt och skrämmande sätt i och med kriget i Gaza: judar anses bära en kollektiv skuld till att Palestinier i Gaza dödas. Denna antisemitism är starkast i arabländerna, där antisemitiska skrifter och myter har övertagits från den kristna, kommunistiska, nationalistiska och rasistiska antismeitismen, men med en öknnig av antisemitiska hatbrott märks det tydligt att den vinner mark även i Europa. Och det gemensamma för denna antisemitism var den än dyker upp, förutom dess fullständigt irrationella hat och misstänksamhet mot judar, är att den allt oftare legitimeras av ett ogillande av den judiska staten Israel.

Många vill skilja på antisemitism och antisionism; de menar att första är ogillande av judar, medan det senare bara är ogillande av staten Israel. Men eftersom antisionismen alltmer har kommit att bli ett sätt att legitimera antisemtism, är det ofta mycket svårt att särskilja dem. Det är också mycket viktigt att komma ihåg att antisionism är något helt annat än att kritisera Israel; antisionism är att anse att Israel inte borde finnas, och det har inget med kritik att göra. Oförmågan (och oviljan?) att upptäcka det judehat som allt oftare är förklätt i antisionistiska termer, är en mycket farlig företeelse.

Emma