Lars Ohly

I går hade jag en krönika med på Gefle Dagblads ledarsida.

EDIT: Det var ett litet tag sedan jag skrev den, och Lars Ohly har sedan dess tagit tillbaka att han ska höja skatten för i princip alla. Nu är det bara "höginkomsttagare" som drabbas. Det kommer antagligen gälla alla som tjänar över 25 000, om jag känner vänsterpartiet rätt.

Valdeltagandet minskar, partiernas medlemssiffror sjunker som maffiaoffer med betongfötter och alla riksdagspartier drar mot mitten. De forna ärkefienderna, sossarna och moderaterna, har blivit kopior av varandra, och man är tvungen att skapa en ideologisk debatt av 50 kr. Politiken ter sig helt enkelt ganska grå och tråkig. Om det inte vore för vänsterpartiets ledare Lars Ohly.

Det låter ju inte riktigt klokt säger ni. Men det är just det som är poängen: Ohly är helt enkelt inte riktigt klok. Och det är det som gör honom så fantastisk. Idag är det inte moderaterna som kritiserar den svenska modellen. Det är vänstern, med Ohly i spetsen. Fast enligt de senare är det snarare bristen på svensk modell, inte överflödet av den, som är problemet.

Medan resten av riksdagspartierna vill visa hur politiskt korrekta, regeringsdugliga och politiskt breda de är, går Lars Ohly sin egen väg. Inför valet 2006 lovade han till exempel 150 000 nya jobb inom offentlig sektor. Det borde inte varit möjligt med tanke på hur kritiserade löne- och arbetsförhållandena är där och med tanke på att många istället vill se ökad privatisering. Men Ohly vägrade rätta sig i det politiskt korrekta ledet.

För någon dag sedan gjorde han ett utspel där han lovade att höja skatten för i princip alla väljargrupper. Hur han ska vinna röster på det kan verka lite som ett mysterium för de flesta. Men sådant tjafs som triangulering och samling i mitten är inget för honom och hans parti.

Dagen efter säger Ohly att han vill se att präster ska tvingas viga homosexuella, mot sin vilja. Inte särskilt politiskt korrekt i denna tid där olika friheter, och speciellt religionsfriheten, ska bejakas av alla partier. Utom av vänstern då.

Ohly verkar även kallt räkna med ministerposter i en eventuell röd-grön regering, trots sitt bristande intresse att ställa upp på regler kring balanserade statsfinanser. Sådant strunt är ju inte viktigt för solidaritetens ställföreträdare på jorden.

Jag skulle rösta på Lars Ohly i kategorin ”Färgstarkast inom svensk politik 2008”, om en gala för politiker funnits. En man som 15 år efter murens fall kallar sig kommunist, fullständigt struntar i alla lovsånger om trianguleringens fröjder, och, som sagt, hela tiden går sin egen väg, är värd det priset.

Jakob