Den nya antisemitismen

Nazistdemonstrationerna i Salem väcker med all rätt stor upprördhet - nazismen är och förblir en på alla sätt avskyvärd företeelse. Dock är nazismen en idag förbrukad ideologi; totalt utesluten från alla seriösa politiska sammanhang, och med anhängare som är djupt föraktade av alla förutom sig själva. Nazismen skördar fortfarande offer, och så länge den har anhängare måste den aktivt bekämpas, men dess potential att vara en ideologi med folklig förankring är uttömd.

Antisemitismen, vilken nazismen var det senaste och hittills mest förödande uttrycket för, är däremot i högsta grad levande. Under de två tusen år som antisemitismen har funnits har den bytt skepnad många gånger, och den dör inte bara för att dess senaste uttrycksform är på väg att göra det. Mycket tyder istället på motsatsen; dess senaste uttrycksform, antisionismen, är både utbredd och accepterad.

I muslimska länder har antisionismen alltsedan Israels självständighet 1948 blivit allt starkare, och i Europa, inte minst i Sverige, är vänstern inte sen att försvara den. De gör det ofta med argumentet att antisionism endast handlar om ett ogillande av den judiska staten, inte av judarna som folk. Att säga så är som att säga att man gillar danskar men samtidigt vilja utplåna Danmark.

Kritik av israelisk politik och israeliska makthavare är både berättigad och nödvändig, men för att kritiken ska vara berättigad måste den vara proportionerlig. När det gäller Israel präglas kritiken inte sällan av total oförsonlighet och kompromisslöshet, och den verkar ofta ske på helt andra grunder än kritiken av andra länder. När denna oförsonliga och totalt oproportionerliga kritik sedan övergår i antisionism, är det inte längre fråga om kritik. Därför på samma sätt som det är en milsvid skillnad mellan att kritisera Nicolas Sarkozy och att vilja utplåna den franska staten, är det en milsvid skillnad mellan att kritisera Ehud Olmert och att vilja utplåna staten Israel. Antisionism har ingenting med berättigad kritik av ett lands politik att göra; antisionism är att förneka judar rätten till ett eget land, och att säga att judarnas rätt till ett eget land är mindre värd än andra folks rätt till ett eget land.

Den som menar att det inte går att jämföra nazismen med antisionismen eftersom den förstnämnda var så mycket mer brutal, kan betänka vad som skulle ske om önskan att utplåna staten Israel skulle omsättas i handling. Att utplåna en stat kan inte göras utan att utplåna en stor del av dess befolkning, och ytterligare ett par miljoner judar skulle läggas till de sex miljoner som nazismen tog död på.

Att bekämpa nazismen är nödvändigt, men det är lika nödvändigt att inse att antisemitismen idag till stor del har bytt uttrycksform, och att denna uttrycksform måste bekämpas lika aktivt. Oförmågan och oviljan att se att antisionismen inte är någonting annat än det senaste sättet att rättfärdiga den antisemitism som under två tusen år gett upphov till förföljelse, fördrivning och förintelse av judar, är mycket oroande.

Emma