Äntligen har julkänslan nått ända fram till mig med. Ett tag verkade det som att den aldrig skulle göra det. Det är något visst med julen, vare sig man tycker om den eller inte. De flesta upplever nog den med en sorts skräckblandad förtjusning.
Det är otroligt hur mycket människor anstränger sig för de där tre korta dagarna, julafton, jaldagen och annandagen. Baka pepparkakor och lussebullar; göra knäck och smågodis; griljera julskinkan; steka köttbullar och prinskorv; köpa och slå in julklappar; hitta på rim till dem; julpynta och klä granen.
Oavsett hur jobbigt det är att förbereda tror jag ändå att de flesta av oss njuter när den stora dagen kommer. Vi kan skörda frukterna av vårt arbete och njuta av mat, sällskap och klappar. Julen är inte som andra högtider. Det ligger någon sorts anrik aura kring den. Till jul kommer den konservative, reaktionäre i oss, fram. Samma pynt varje år, samma mat, samma sällskap. Och det är nog det som särskiljer julen. I en föränderlig värld är den något av en fast punkt i tillvaron.
Vi vet vad julen innebär. Inga överraskningar, bara det där som man tycker om så mycket. Även om förväntningarna är höga riskerar man inte att bli besviken. Man vet ju vad den kommer innehålla.
Min egen jul är påbörjade från och med i dag. Paketen är inslagna. Stearinljusen är tända. Julskinkan är avsmakad, magnifik var den. Det är nu den verkliga ledigheten börjar. Måhända att den inte vara så länge, men tre dagar utan några krav kan man unna sig ibland.
Jakob
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar