Konsten att kompromissa

Efter Israels flyganfall mot Gaza lär protesterna inte dröja. Det med full rätta, proportionaliteten i Israels handlande måste ifrågasättas. Problemet är dock att protesterna till stor del kommer att framföras med samma oresonlighet som alltid annars när det gäller Israel; krav på totala handelsbojkotter och en vägran att se att flyganfallen bottnar i en konflikt där ingen sida är oskyldig.

Kompromissande ses ofta som ett uttryck för principlöshet och undfallenhet. Att det är på det viset är mycket sorgligt – kompromissande är, som Amos Oz skriver i ”Hur man botar en fanatiker”, den svåra konsten att kunna komma överrens och att se till andras intressen än enbart sitt eget, och därmed den konst varpå all framgångsrik diplomati bygger. Dessvärre är det en konst som det råder skriande brist på, och då inte minst i Israel-Palestina-konflikten. Det största hindret för en lösning på denna konflikt är de människor som vägrar att se att det är en konflikt mellan två sidor som båda har delvis rätt och delvis fel, inte mellan två sidor varav den ena har helt rätt och den andra har helt fel. Det gäller både dem som vägrar erkänna judarnas rätt till ett eget land, och dem som vägrar att se att även palestinierna har ett rättmätigt anspråk att göra på det som utgör Israel, Gaza och Västbanken.

Den enda möjliga lösningen på denna konflikt är en lösning bestående av kompromisser. Det är en lösning där ingen sida kommer att vara helt nöjd, eftersom kompromissande innebär att alla parter gör uppoffringar för överenskommelsens skull, men ändå en lösning där båda sidor kommer att vara tillräckligt nöjda för att inte vara missnöjda.

Oförmågan att kompromissa, och benägenheten att måla världen i svartvitt, är och har alltid varit utbredda företeelser. Inte desto mindre är förmågan att kompromissa, och obenägenheten att måla världen i svartvitt, Mellanösterns enda hopp.

Emma